Den fantastiska bloggen Katastrofala Omslag staplar tidernas fulaste skivomslag på varandra. Just nu syns min gamla favorit José Feliciano, och hans album That the spirit needs högst upp på sidan, och bloggens författare, Herr Dryck, funderar på varför, och jag har förstås svaret:

José Feliciano är blind sedan föseln. Det syns inte bara på hans svarta solglasögon, utan också på samtliga skivomslag. Men musiken är bra.

En gång i den här bloggens barndom, skrev jag ett förklarande inlägg om mitt kryptiska alias - Henrythehorse. Jag tror att det är på sin plats att komplettera med en förklaring till det bloggens namn - Hic Habitat Felicitas - så här på ettårsdagen.

1. Hic Habitat Felicitas - Här bor lyckan

'Hic habitat felicitas' är väl inte den hårdast slitna latinska sentensen (typ carpe diem, alea iacta est, navigare necesse est, amor omnia vincit...), men ändå en sådan där mening som de flesta som läst lite latin eller bara har lite koll på språk förstår och känner igen. Här bor lyckan. Man kan gott tolka det bokstavligt. Jag är otroligt nöjd, och otroligt lycklig. Vilket verkar verkar vara ganska så unikt i bloggvärlden.

 2. Hic Habitat Felicitas - Pompeijansk erotik

Frasen 'Hic habitat helicitas' står inristad under en fallossymbol i Pompeijs ruiner. Den klottrande romaren hade något andra avsikter med frasen än vad jag har. Läs inte in alltför mycket i sammanträffandet.

3. Hic Habitat Felicitas - Glädje och gamman i sällskap med Thunman och Taube

I sin 'Balladen om Olof Thunman' berättar Evert Taube om hur han under en lunch på Hotell Rydberg 1907 får syn på Olof Thunman, som ropar honom till sig med orden "Hic habitat felicitas!". Den 'felicitas' som Thunman syftar på har nog inte särskilt mycket med erotik att göra, utan snarare med en en aning pretentiös feststämning. För Olof Thunman var antagligen en jäkel på det där med pretentiöst festande - han ägnade både en och två timmar åt kvällens i fråga årsbarn och medjubilar, och betydligt fler åt Upplands Nation där han sedermera blev hedersledamot.

Olof Thunman är i allmänhet mest känd som mannen bakom 'Vi gå över daggstänkta berg' och 'Upplandssången'. Han anses i efterhand som en ganska så medioker skald, men en desto större konstnär. Många av hans tuschteckningar av Uppländska landskap är värda en gnutta gloir. Mindre känt är att han under en period agerade privatlärare åt Evert Taube i ämnena konst, arikitektur och poesi. Och så är han ju Knivstas storhet i litterära sammanhang. Vilket kanske säger mer om Knivsta som litterär ort än vad et säger om Olof Thunman... Ytterligare ett sympatiskt drag är hans kärlek till vägen och vandrandet (vid sidan om Upplands nation sade sig Thunman tillhöra Landsvägsnationen). Såhär skriver Claes-Henric Siven i tidningen Kultur i Uppland, no 2 2005:

Den moderna tidens biltrafik var han inte road av. Landskapet skulle avnjutas långsamt och genom kontemplation, inte i ett snabbt framrusande och bullrande fordon som med sina bensinångor dränkte alla landskapets dofter.

Tidsenligt, inte sant?

För exakt ett år sedan publicerades det första inlägget i den här bloggen. Jag skrev om att jag började blogga för att fördriva tiden på mitt händelselösa sommarjobb, och förklarade att jag inte förväntade mig att någon skulle läsa utan att jag skrev mest för min egen skull.

Numera skriver jag inte bara för min egen skull. Ungefär 50 personer läser bloggen varje dag oavsett om jag skriver eller inte. När jag har mina svackor och tar för långa pauser, sjunker förstås antalet. Ibland stiger det oförklarligt. Flest läsare på ett dygn hade jag i april i år, då 117 personer läste bloggen.

För er nytillkomna - såhär började det:

Varför, i herrans namn, varför skaffar man en blogg?

13 juli kl. 10:10

Hur skriver man sitt första inlägg? Jag tror att man kanske förklarar varför, för det är onekligen en fråga man kan ställa sig. Jag menar, med tanke på hur många som skriver ointressanta, egocentriska saker i sina bloggar som ingen läser, varför inbillar jag mig att någon skulle vilja läsa mina ointressanta, egocentriska tankar? Svaret är enkelt. Det gör jag inte. Jag förväntar mig över huvud taget inte att någon skall läsa det här. Jag skriver i skrivande stund enbart för att fördriva tiden.

Det är nämligen som så att jag jobbar som receptionist på Pfizer i Uppsala i ett par veckor. Det låter som ett riktigt juste jobb, kan man ju tycka. Haken är att receptionen inte har någon funktion. Alla besökare anmäler sig hos en vakt, som sköter alla egentliga receptionsärenden. Till mig ringer man om man inte förstår hur intranätets bokningssystem fungera, och vill ha hjälp med att boka ett konferensrum. Men det är juli. Alla har semester, ingen har konferens. Man kan också komma till mig om man vill beställa en budbil. Men det är juli. Alla har semester, ingen skickar bud. Alltså har jag absolut ingenting att göra. Igår lånade jag ut en nyckel till en städerska. Det var allt. På hela dagen. På allvar alltså.

De senaste tre dagarna har jag läst DN, Svenskan, aftonbladet, UNT och diverse andra nättidningar. Jag har spanat in bloggar och tröttnat ganska så fort, för det faktiskt inte särskilt intressant att läsa någons som man inte känner dagbok. Jag har gått igenom passagens samtliga forum och förundrats över att folk grubblar över ännu konstigare än vad jag gör, jag har sökt efter saker att köpa för min lön på diverse webbutiker, och jag har läst gamla, gamla böcker böcker på projekt Runeberg. Men så hände det. Efter tre hela arbetsdagar av surfande kände jag mig klar med Internet. Därför skaffade jag en blogg. För att ha något att göra i receptionen. Förvänta er febril aktivitet de närmaste dagarna, och mycket, mycket nonsens.