Jag har svårt för nationalromantik. Gubbsjuka finner jag obehagligt. Nakna kullor i vattenbrynet får det att vrida sig i magen på mig. Idag har jag fått en ny favoritkonstnär.
Anders Zorn.
Zorns fantastiska akvareller från ungdomens resor till Orienten:
Den mystiska, vackra arabkvinnan som ständigt återkommer med sin unga, kanske nubiska slavinna
Vyerna över Konstantionopel, och kaikroddaren på Bosporen med sin nästan monokroma färgskala
Den lilla skoputsarpojken på takterassen i Algeriet
Arkitekturstudierna av Topkapi och Alhambra - nästan lika vackra som palatsen själva
Och inte minst de underbara bilderna från hamnen i Alger, med de fantastiska återgivningarna av solens spel på vattenytan
Boken att läsa heter Zorn och Orienten, är skriven av Birgitta Sandström och så kort att den nog bör kallas häfte.
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [1]
På vårens sista seminarium i konsthistoria, tilldelades vi en bunt olika ritningar av berömda byggnader. Genom att kika på planritningar, 3d-ritningar etc. skulle vi dra slutsatser om byggnadernas funktioner och hur man förväntas röra sig i rummen. Vi uppmanades föreställa oss hur byggnaderna ser ut i verkligheten, och gissa när de kan ha tillkommit och vem arkitekten kan ha varit. 3D-ritningen ovan är den som kanske satte allra störst griller i huvudet på oss. Epok är väl inte så svårt att gissa sig till, men funktion och arkitekt är långt ifrån självklart. Så nu frågar jag er: Vad är det ni tittar på? Fina komplimanger utlovas till den som gissar vilt (eller svarar rätt)!
Jag har för bildade läsare, det här gick ju alldeles för fort!
"Liknar Le Corbusier's kyrka Notre Dame du Haut i Ronchamp"
- Magnus W -
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [3]
Idag berättar svenskan en av mina favoritanekdoter ur konsthistorien - den där Brancusis Fågel i rymden inte faller under det amerikanska tullverkets definition av konst, och måste klassas som diverse eller köksredskap (beroende på vem som återberättar händelsen) för att få medföras in i landet. Det var den här meningen som orsakade uppståndelsen:
?ett konstverk måste efterbilda naturliga föremål, speciellt den mänskliga formen, genom att återge dem i deras rätta proportioner vad gäller längd, bredd och djup eller enbart längd och bredd?
Detta 1926 - samtida med Picasso, Kandinsky, Malevitj och Braque. Snacka om rigid byråkrati.
Jag undrar vad tulltjänstemannen hade sagt om Brancusis Kyssen - en uppenbart figurativ skulptur, som ändå bryter mot alla tullverkets kriterier:
Eller, om hans fantasiska skulptur av ett nyfött barn:
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
Titta på bilden här intill: Riktig Konst som packas upp ur en låda av fyra oklanderligt klädda tjänstemän under överinseende av inte mindre än tre poliskonstaplar. Nej, det är ingen alliansutopi om kulturpolitikens framtid utan en bild av dess s-märkta födelse. Kanske också en påminnelse om ett annat sätt att se på kulturpolitik?
Orden ovan är Mikael Löfgrens, och återfinns under en bild av sju män som packar upp Rembrandts tavla Simeon och Jesusbarnet, den som hänger på Nationalmuseum, ni vet, i dagens DN. Jag fortsätter läsa artikeln, men tar inte in ett ord till. Meningen "Kanske också en påminnelse om ett annat sätt att se på kulturpolitik?" har etsat sig fast i mitt huvud, och fört mig in på ett alldeles för intressant sidospår. Bilden påminner mig inte om ett annat sätt se på kulturpolitik, utan om ett annat sätt att se på konst. Titta lite noggrannare på tavlan:
Tavlan i fråga hittades på Rembrandts staffli vid hans död. Jag tycker att man slås av två saker: Är det inte konstigt att Rembrandt precis hann göra klart en tavla innan han dog? Och vem är kvinnan bakom Simeons axel?
Sanningen är den att tavlan inte alls såg ut som den gör nu när den kom till Nationalmuseum. Nationalmuseums dåvarande konservator, jag antar att det var 1949, fixade helt enkelt till det som Rembrandt inte hann göra innan han kolavippade. Och en av de allvarligaste bristerna var tomrummet i högra hörnet. Vips, så fanns där en kvinna! Riktigt konst? Jo, jag tackar!
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
Jag har gett mig dän på att lära mig uppsakatta abstrakt konst. Abstrakt konst handlar sällan om ren estetik. Vem som helst kan måla en helt blå duk. Men vem som helst kan inte få den utsälld på ett galleri. Det här inlägget är mitt första steg i en strävan att penetrera den abstrakta konsten. Följ gärna med - det lär bli fler inlägg, en hel liten resa.
Bilden ovan är ett verk av Piet Mondrian (1872-1944) som tillsammans med Wassily Kandinsky brukar kallas för den abstrakta konstens fader. Detta är givetvis en bild jag varit bekant med länge. Den prydde omslaget till mina klasskamraters läroböcker i franska någon gång under skoltiden. Den, eller en liknande, har använts som omslag till Monopolkartonger. Mondrian är kort och gott allmänt känd. För mig har han varit fullständigt obegriplig. Dessa bilder har för mig varit lika meningsfulla som mina egna första trevande försök i Paint Brush med linjeverktyget och färghinken. Nonsens. Jag har tagit för givet att det har handlat om estetisk skönhet. Jag har tänkt mig Mondrias konst som bilder som estetiskt skall matcha Le Corbuisers avskalde funkishus. Jag har haft oerhört fel.
För att förstå en målning som den ovan måste man studera processen Mondrian, och inte enskilda verk. Och man måste studera hans syn på världen. För hans geometriska konst handlar inte om estetik. Den handlar om religion.
Piet Mondrian var teosof. Teosofin är den religiösa yttring som nog kan sägas vara startskottet och grunden för all västerländsk New Age. Grundaren, Madame Blavatsky, utvecklade sin lära i Indien där hon tyckte sig uppfatta ett fragment av en ursprunglig religion - en gemensam kärna för alla världsreligioner. Rörelsen skakades av skadalder i mängder - avslöjade mirakelbluffar, messiasgestalten Krishnamurti som plötsligt hoppade av hela rörelsen etc. etc. Men trots detta fick den en enastående påverkan på europeiskt kulturliv. Författare som DH Lawrence, Maurice Maeterlinck, TS Elliot, James Joyce och Sir Artur Conan Doyle var starkt influerade av Blavatskys esoterism. Musiker som Mahler och Sibelius. Mer perifert vetenskapsmän som Edison och Einstein. Men allra viktigaste var teosofin för utvecklinegn av den moderna, abstrakta konsten.
Liksom Blavatsky tyckte sig finna en religionens kärna i Indien, blev sökandet efter det innersta central i teosofin. I nyplatonsk anda betraktade man själen som denna andliga kärna närsteående, och kroppen som kärnan avlägsen. Våra mänskliga sinnen är ett kroppens filter för att vi skall kunna ta till oss det andliga, medan själen är helt och hållet andlig. Följdaktligen målade Kandinsky musik. Att överträda sinnenas gränser blev ett självändamål. Földaktligen betraktades ocskå det konkreta som avlägset den andliga kärnan. Målar man ett träd som ett träd, målar man dess kroppsliga hölje och inte dess andliga drivkraft.
Detta var vad Piet Mondrian till en början gjorde: målade trädets fysiska, kroppsliga gestalt. Ett berömt reslutat är hans "rött träd" från 1908:
Samma år kommer han i kontakt med teosofin, och börjar söka sig bort från det konkreta. Närma sig det abstrakta. I sin teosofiska analys av trädet finner han två drivkrafter: den vertikala och den horisontella. Trädet drivs av att resa sig upp ur jorden - stiga mot himlen. Och småningom drivs det av att utvecklas, sprida sig åt sidorna, utvecklas. Den vertikala drivkraften, strävan uppåt, identifierar han som manlig. Den horisontella, att utvecklas och sprida sig, identifierar han som kvinnlig. För Mondrian är dessa två drivkrafter den andliga kärnan i allt liv, och det han ägnar sitt liv åt att gestalta. 1915 målar han denna målning, som enligt honom själv föreställer en pir som sträcker sig ut i havet:
Piren som sträcker sig ut i havet präglas av starka vertikala, manliga rörelser, medan havet är kvinnligt horisontellt. Tavlan skulle lika gärna kunna föreställa trädets andliga kärna - det ligger i betraktarens ögon att avgöra. Den andliga kärnan är densamma för trädet och piren, och det är upp till oss betraktare vilken kropp vi klär den i. Mondrians konst brukar som klassa som abstrakt, i bemärkelsen nonfigurativ. Rättvisare vore att kalla den abstrakt i motsats till konkret, och istället uppfinna termen panfigurativ. 1930 målar han denna tavla, som fullständigt skalat av allt - alla detaljer, alla färger - som inte är andlig kärna: livets vertikala och horisontella strävan:
För en vecka sedan hade jag sett nonsens. Jag hade sett en pretentiös och mediekåt konstnärs tänjande av gränser - gränsen "Vad kan ställas ut som konst?". Idag ser jag en fantastisk målning och kronan på toppen av en fantastisk konstnärlig process. Jag ser det yttersta i tillvaron, eller i alla fall en människa som tycker sig ha fångat det yttersta i tillvaron. Idag ser jag inte den här tavlan som nonfigurativ, utan som panfigurativ. Vem som helst hade, rent praktiskt, kunnat måla dessa fyra svarta linjer, men hur många hade ärligt kunnat göra det med glöd och engagemang? Och hur många hade kunnat förmedla hela sin världsbild i dessa fyra linjer, och förtrolla en hel värld av konstkritiker?
Piet Mondrians geometriska tavlor har inte i första hand med estetik och skönhet att göra, trots att de blivit ett estetiskt ideal. De är ett försök att beskriva Platons idévärld. Och ändå är hans konst så medvetet lidande av sitt sttora handikapp: De är helt och hållet synintryck - andlighet filtrerad av ytlig kropp. Vilken paradox.
Tack, Thomas.
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
<Prt sc från ett VR-panorama av Sainte-Chapel i ParisAtt plugga arkiteturhistoria måste ha varit fullständigt värdelöst för bara ett par år sedan, förutsatt att man inte är stormrik. För det går inte att uppleva arkitektur i en bok. Jag tänker med bävan på den tid då böcker på sin höjd innehöll ett eller ett par kopparstick, och inte ens diaprojektorn var uppfunnen. Men arkitkekturupplevelsen blir ju faktiskt bara marginellt större av svartvita foton i en kursbok och powerpointpresentationer. Det enda sättet, fram tills nyligen, har helt enkelt varit att resa världen runt och uppleva på riktigt. Och då måste man som bekant vara stormrik.
Inte lika bra som verkligheten, men betydligt bättre än vad någon bok kan åstadkomma och absolut bra nog för att fascinera mig är de VR-panoraman som Columbia University jobbar med. New York-universitetet driver ett projek som innebär att de lägger upp 3D-panoraman över i princip all historiskt viktig arkitektur, kompletterat med planritningar, information och diverse annat. Och jag lovar - det är inte bara spännande om man kan använda det som studiematerial, man kan fastna hur länge som helst. Billigare än så kan man inte resa.
Om man tycker att idén med 360 graders panoraman verkar tuff, men inte bryr sig ett smack om arkitektur kan man kolla in panoramas.dk istället. De har gjort samma sak, fast med alla möjliga miljöer. Mount Everest, Karnevalen i Rio, en mountain bike-tur i Sverige etc etc.
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
Gatukonstnär är ett ord som ger mig ganska så negativa vibbar. Jag tänker Hötorg, jag tänker på dussintecknare som kallar sig porträttmålare, och jag tänker på grabbar som är hyfsade på att hantera en sprejburk och några pappersmallar men som verkar se sin "konst" som något lika betydelsefullt som krängande av batteridrivna kaniner.
Men det finns förstås gatukonstnärer som är värda all respekt, och är de kanske allra mest fascinerande konstnärer man kan tänka sig. Somliga befinner sig inte på gatan för att de inte har någon annanstans att vara, utan för att de föredrar gatans fria klimat. Att teckna med krita på trottoarer kan ses som en protest mot det kalla, elitistiska klimat som tycks genomsyra konstvärlden, och som Lars Anders Johansson skriver så bra om.
En sådan konstnär är Kurt Wenner. Han har alldeles uppenbart de tekniska kvaliteter som behövs för utklassa vilken eventkonstnär från konstfack som helst. Men istället för att använda sina talanger i den traditionella konstens rum, målar han på trottoarer och torg. Hans specialitet har blivit ett slags 3D-illusioner eller optiska villor, som är precis hur grymma som helst.
I Wenners fotspår går Julian Beever, som inte är lika klassicistisk som Wenner, men vars gatumålningar är minst lika förvirrande och häpnadsväckande.
Kurt Wenner:
Julian Beever:
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
