^

^Witold Gombrowicz - för onationalistisk för att platsa i den polska skolan

Jag sticker inte under stol med att jag tycker att det vore en bra idé att sammanställa en lång, lång lista med (mer eller mindre) klassiska böcker som varje svensk bör ha läst åtminstone någon av när hon tar studenten. Undervisning i litteraturhistoria som inte omfattar läsning av litteratur blir med automatik både tråkig och meningslös. Däremot tycker jag inte att en sådan lista skall kallas för kanon, men det har jag redan skrivit om i en herrans massa inlägg.

Anledningen till att jag åter tjatar om det här är att man i Polen nu antagit en sådan lista. Och att man kallar den för kanon. Grundförslaget från Polens kristdemokratiske utbildningsminister var att sammanställa en lista med böcker som understryker de kristna värden han anser att den polska skolan skall förmedla till sina elever. Ingen plats för kristendomskritiker med andra ord. Bortsett från det etnocentriska och i förlängningen diskriminerande inslaget i förslaget, tycker jag att det är förståeligt. Jag vet inte om den polska skolan har någon motsvarighet till den svenska skolans värdegrund, men jag gissar att ett land som vill föra in Gud i EU:s grundlag har en tydligt uttalad kristen fostran inbakad i sitt skolsystem. Att eleverna i nämnda skola hindras från att läsa icke-kristna böcker, är inte konstigare än att svenska skolbarn knappast uppmanas att läsa ickedemokratiska böcker - Demokrati är det närmaste en övergripande ideologi vi hittar i den svenska skolans värdegrund.

Nu blev inte urvalet som den polske ministern önskade, utan åtminstone en aning mer vidsynt. Kristendomskritiker har givits utrymme på listan, men författare som är kritiska till nationen Polen stängs aktivt ute. Den lista som nu är aktuell går tydligen inte lika uppenbart politiska ärenden, utan kan åtminstone se ut att handla om litteraturhistoria. Om det är någon som lyckats hitta den fullständiga listan får ni gärna säga till!

DN SvD

I kanondebattens grumliga kölvatten har Folkpartiets ledning beslutat sig för att anta Wikströms linje som partiets officiella. Dessutom vill man införa ett separat betyg i litteraturkunskap. Vad tycker den blivande svenskläraren om det?

Jag är skeptisk till den omtalade, ännu obefintliga kanonlistan som Fp vill konstruera. Dels för att jag inte tror att en sådan går att konstruera, vilket jag skrivit om tidigare. Dels för att jag inte tror på att styra elevernas läsning centralt. Ett av svenskundervisningens litteraturblocks huvudsyften tycker jag skall vara att öppna elevernas sinnen för litteraturens fantastiska värld. Ge dem oförglömliga läsupplevelser. Det åstadkommer man inte genom att tvinga alla att läsa Selma.

Jag tror på det individuella bokvalet. En av svensklärarens största utmaningar är att plocka fram böcker som passar varje elev. Somliga älskar Löwenskiöldska ringen. Andra tycker att den är så tråkig att de aldrig mer tittar åt en så kallad klassiker. Däremot skulle samma elev kanske kunna bli en första klassens boknörd om han fick Bukowski, Orwell, eller Tolkien i handen. Författare som knappast platsar i en svensk kanon. (Lika lite som Anders And borde ha platsat i den danska)

MEN Folkpartiet är likväl det enda parti som ställer sig upp och vågar slå ett slag för svenskämnet. Som vågar säga att vi måste värna om vår klassiska litteratur. Och det tycker jag om. Som boknörd och blivande svensklärare är det precis vad jag vill höra. Jag vill undervisa i det jag är bra på och brinner för, och det verkar jag ha störst utsikter att få göra med ett starkt Folkparti. Då är formen underordnad.  

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_13426166.asp

I England förs en debatt som inte är helt olik den svenska. Där är det i och för sig ingen som ifrågasätter Shakespeare och grabbarnas inflytande på den brittiska kulturen, och de engelska skolbarnen kan sin litteratur på handens fingrar. I alla fall om man jämför med svenska skolbarn. Nej, där är det istället bokförlaget Penguin som i samband med sitt 60-årsjubileum publicerat en lista över tidernas 100 bästa böcker och givit upphov till starka reaktioner. Men där handlar inte reaktionerna om att Penguin skulle vara rasistiska och elitistiska, utan om vilka böcker som hade varit bättre alternativ. Penguin har en härlig litteraturliberal inställning, och såväl Ian Flemming som Anthony Burroughs finns med på listan. Med ett sådant urval skulle det inte vara helt knepigt att inspirera elever med vitt skilda intressen.

Läs Penguins lista här: http://www.timesonline.co.uk/article/0,,7-2296297_1,00.html

Och en artikel ur Times som handlar om listan här: http://www.timesonline.co.uk/article/0,,923-2296296,00.html

<Nya, färska kanoner anno 1864

De senaste dagarnas kulturdebatt domineras folkpartiets förslag om att konstruera en svensk kanon, på samma sätt som man gjort i Danmark. Frågan är om det går. Solklart är att man kan göra upp en lista på litteratur som man tycker understryker vissa ideal. Ideal som man vill skall förmedlas i skolan. Lika solklart är att dessa listor skulle se olika ut beroende på vilka politiker man bad konstruera dem. Sverigedemokraterna skulle lyfta fram Heidenstam, Albert Engström, Carl David af Wirsén (den gamle idioten och kulturens värsta fiende) och kanske någon av Strindbergs könskonservativa prylar. Vänstern skulle väl plocka fram 5 unga, arbetarförfattarna och en bunt hittils okända föregångare till den svenska feminismen. Och mellanspannet, riksdagen, skulle väl antagligen välja likriktat, snällt och fullständigt ospännande. De skulle plocka toppskiktet från alla de listor som redan gjorts och kanske byta ordning litegrann, bara för att inte stöta sig med någon.

Listor skulle det bli i alla fall, om de försökte. Men skulle det bli kanon? Kan man konstruera kanon? Kan man, som Leijonborg vill, slänga in Kalifatides bara för att han inte är av svenskt ursprung? Varför kvotera in i den klassiska litteraturen (något som per definition borde vara omöjligt, eftersom ingen kommitté kan utse klassiker) när man inte vill kvotera i arbetslivet?

Nej, för min del får Fp gärna konstruera en lista på bra klassiker att läsa i skolan, med syftet att få svenska ungdomar att läsa mer klassisk litteratur. Och in i en sådan lista kan man välja, vraka, värdera, kvotera och moralisera hur mycket man vill. Men man ska passa sig för att kalla det kanon.

En som inte drar sig för att utse sig själv till litteraturdomare är den stockkonservativa, amerikanska litteraturproffessorn Harold Bloom som skrivit en bok som i princip är en lista över västerlandets kanon. Nedan följer de svenska klassikerna, enligt Bloom: 

Strindberg: Till Damskus, Fröken Julie, Fadren, Dödsdansen, Spöksonaten, Ett drömspel

Gunnar Ekelöf: Guide to the underworld

Tomas Tranströmer: Valda dikter

Pär Lagerqvist: Barrabas

Lars Gustafsson: Valda dikter

Det ligger nära till hands att tro att detta är de svenska författare han över huvud taget läst, och hans auktoritet som bedömmare av den svenska litterauren kan kanske ifrågasättas en aning...