Guldsmedens hemlighet (Elia Barceló)
<Laokoön (El Greco) - en drömsk vy av Toledo
Det är något speciellt med Spanien och relationen dröm/verklighet. Tänk på spansk kultur. Vad som helst. Litteratur. Konst. Teater. Film. Nästan allt handlar om dröm som blir verklighet, drömsk verklighet och verklighet som blir dröm. I slutet av 1500-talet målade El Greco sina drömska landskap. Samtidigt skrev Cervantes om Don Quijote, den enfaldige riddaren som lever efter eget huvud. På 1600-talet skrev Pedro Calderon Livet är en dröm, där dröm och verklighet sammanblandas fullständigt. Sedan följer ett galpp i min bildning fram till 1900-talet och Salvador Dali, vars surrealism är en öververklig verklighet, som framkallar exakt samma känsla som när man drömmer något absurdt, men upplever drömmen som verkligare än verkligheten. Därefter möter Almodóvar upp, och jag har gått igenom alla spanska kulturyttringar jag kommer på på rak arm. Drömmar. Spanjorer och drömmar. Det hör ihop.
När jag läser Elia Barcelós fantastiska lilla kortroman Guldsmedens hemlighet är det mot bakgrund av detta, och jag kan inte göra annat än klassa boken som spansk, spansk, spansk. Aldrig någonsin har verkligheten varit så drömsk i de värld av förlorad kärlek, förbjuden kärlek över åldersgränserna, tidsresor och revanscher som målas upp. Ingetning är som det synes, och Guldsmedens hemlighet avslöjas så tidigt att jag inte ens vill antyda den, för att förta nöjet av er läsning. Guldsmedens hemlighet är en trevlig liten bok om inte ens hundra inte särskilt tätt skrivna, små sidor. I maklig takt är man genom boken på 1,5 timme. Lagom i badkaret. Jag råder alla att ta sig den tiden. Det är det värt. Guldsmedens hemlighet är en upplevelse.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
22 april
kl. 22:33
<Laokoön (El Greco) - en drömsk vy av ToledoDet är något speciellt med Spanien och relationen dröm/verklighet. Tänk på spansk kultur. Vad som helst. Litteratur. Konst. Teater. Film. Nästan allt handlar om dröm som blir verklighet, drömsk verklighet och verklighet som blir dröm. I slutet av 1500-talet målade El Greco sina drömska landskap. Samtidigt skrev Cervantes om Don Quijote, den enfaldige riddaren som lever efter eget huvud. På 1600-talet skrev Pedro Calderon Livet är en dröm, där dröm och verklighet sammanblandas fullständigt. Sedan följer ett galpp i min bildning fram till 1900-talet och Salvador Dali, vars surrealism är en öververklig verklighet, som framkallar exakt samma känsla som när man drömmer något absurdt, men upplever drömmen som verkligare än verkligheten. Därefter möter Almodóvar upp, och jag har gått igenom alla spanska kulturyttringar jag kommer på på rak arm. Drömmar. Spanjorer och drömmar. Det hör ihop.
När jag läser Elia Barcelós fantastiska lilla kortroman Guldsmedens hemlighet är det mot bakgrund av detta, och jag kan inte göra annat än klassa boken som spansk, spansk, spansk. Aldrig någonsin har verkligheten varit så drömsk i de värld av förlorad kärlek, förbjuden kärlek över åldersgränserna, tidsresor och revanscher som målas upp. Ingetning är som det synes, och Guldsmedens hemlighet avslöjas så tidigt att jag inte ens vill antyda den, för att förta nöjet av er läsning. Guldsmedens hemlighet är en trevlig liten bok om inte ens hundra inte särskilt tätt skrivna, små sidor. I maklig takt är man genom boken på 1,5 timme. Lagom i badkaret. Jag råder alla att ta sig den tiden. Det är det värt. Guldsmedens hemlighet är en upplevelse.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Bok #6: Mingus självbiografi (Charles Mingus)
Charles Mingus (1922-1979) var en fantastiskt duktig musiker. Han spelade bas i alla tänkbara jazzkonstellationer - från små kvartetter till egna storband - tillsammans med alla de riktigt stora jazzlegenderna. Och han komponerade bra låtar. När jag läste om hans självbiografi på dagensbok.com bestämde jag mig på en gång för att leta reda på den i bibliotekets magasin. Glatt överaskad fann jag att man här i Uppsala hade kvar boken i sin ordinarie hylla.
Och vad hittade jag? Ungefär vad jag väntade mig, efter att ha läst recensionen på dagens bok. Mingus var ett stort jävla svin, och oerhört medioker som författare. Men brister som författare tycker jag att man skall ha överseende med när det handlar om en självbiografi. Rent skrivtekniskt finns förstås många som är bättre lämpade att skriva Mingus självbiografi än Mingus själv. Faktamässigt likaså. Att läsa Mingus självbiorafi är som att läsa Dalis självbiorafi, vilket i sin tur är som att läsa Baron Münchausen... Men en notstinn avhandling om någons liv är oftast oerhört tråkig läsning. Sömnpiller, allt som oftast. En gammal människa (41 år, nåja...) som på sin ålders höst ljuger, fabulerar, censurerar och väljer exakt vilken bild han skall ge av sig själv - det är underhållande läsning, som ger en ärlig inblick i människans huvud.
Jag skall alltså inte klaga på Mingus som författare. Däremot skall jag klaga på hans översättare, och på hans korrekturläsare. Om det inte var för att jag redan lämnat tillbaka boken, skulle jag kunna rada upp tiotals uppenbara översättningsmissar, stavfel, uteblivna ord och andra dumheter som inget förlag borde kunna släppa igenom med sin värdighet i behåll. Uselt!
Mingus stil som sådan är i och för sig intressant. Som musiker gjorde han sig känd för fria, experimentella improvisationer, som följde mönster men förhöll sig till dem på ett lösare sätt än man gjort tidigare. Och jag tycker nog att man kan beskriva hans stil som författare som en parallell till hans stil som musiker. Tankegångarna avlöser varandra utan någon självklar logik och det är fullständigt omöjligt att hänga med. I början stör det, och man måste läsa om hela sidor för att förstå hur saker hänger ihop, och i vilken ordning händelser sker. När man vant sig slutar man bry sig, och accepterar att det inte är detaljerna som är viktigast utan känslan. Precis som när man börjar lyssna på friare jazz.
Så, tillbaka till innehållet. Vad är det egentligen för bild Charles Mingus vill ge av sig själv? Ja, det är knappast bilden av den flitige, hårt arbetande musikern. Musiken har en minst sagt undanskuffad roll i boken, och Mingus skriver helst om det han pysslar med på sin "fritid". Någnstans i slutet av boken skriver han att om han fick leva om sitt liv, skulle han inte ägna så mycet som en blick åt musik och kvinnor, utan satsa på att bli USA:s störste och rikaste hallick.
Det tragiska är att han menar allvar. Just den biten (jag önskar att jag hade boken framför mig så jag kunde citera) sammanfattar hela Mingus liv. Han växer upp i en fattig, svart miljö, där de enda som över huvud taget har en chans att nå ekonomisk framgång är hallickar och gangster. Följaktligen är det dessa han ser upp till. Kvinnohandeln är den enda synliga vägen upp ur misären. Musiken utgör kanske en osynlig väg, som det är är ren tur att han fortsätter på, men de flesta musiker i hans omgivning tycks tjäna sitt livebröd som hallickar och inte som musiker. Det är inte svårt att tänka på dagens hiphopkultur, där hallicken verkar ha samma roll som i Mingus liv.
Jag skall inte skriva så mycket mer om vare sig bokens handling eller om Mingus liv. Det skulle bara bli en uppradning av kvinnoförnedring berättigad av en skruvad (men i sitt sammanhang ändå förståelig) logik, skryt, självförakt, misär - och mer än något annat: rasism. Rasism mellan vita och svarta, mellan svarta och svarta, mellan svarta och mexikaner etc, etc, etc.
Charles Mingus självbiografi är en ganska dålig bok. Den är illa skriven, illa översatt och den behandlar ett liv som gör att man mår illa. Men spontant känner jag att jag nog kan rekommendera den ändå. Trots alla förmodade lögner, är det här något äkta. Att käsa Mingus självbiorafi är att komma en annan människa riktigt nära, och upptäcka att man själv är helt fantastisk i jämförelse...
Men ni som aldrig hört talas om Charles Mingus skall förstås inte läsa den här boken. Lyssna på hans skivor istället - det är där han kommer till sin rätt.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
19 mars
kl. 11:50
Charles Mingus (1922-1979) var en fantastiskt duktig musiker. Han spelade bas i alla tänkbara jazzkonstellationer - från små kvartetter till egna storband - tillsammans med alla de riktigt stora jazzlegenderna. Och han komponerade bra låtar. När jag läste om hans självbiografi på dagensbok.com bestämde jag mig på en gång för att leta reda på den i bibliotekets magasin. Glatt överaskad fann jag att man här i Uppsala hade kvar boken i sin ordinarie hylla.
Och vad hittade jag? Ungefär vad jag väntade mig, efter att ha läst recensionen på dagens bok. Mingus var ett stort jävla svin, och oerhört medioker som författare. Men brister som författare tycker jag att man skall ha överseende med när det handlar om en självbiografi. Rent skrivtekniskt finns förstås många som är bättre lämpade att skriva Mingus självbiografi än Mingus själv. Faktamässigt likaså. Att läsa Mingus självbiorafi är som att läsa Dalis självbiorafi, vilket i sin tur är som att läsa Baron Münchausen... Men en notstinn avhandling om någons liv är oftast oerhört tråkig läsning. Sömnpiller, allt som oftast. En gammal människa (41 år, nåja...) som på sin ålders höst ljuger, fabulerar, censurerar och väljer exakt vilken bild han skall ge av sig själv - det är underhållande läsning, som ger en ärlig inblick i människans huvud.
Jag skall alltså inte klaga på Mingus som författare. Däremot skall jag klaga på hans översättare, och på hans korrekturläsare. Om det inte var för att jag redan lämnat tillbaka boken, skulle jag kunna rada upp tiotals uppenbara översättningsmissar, stavfel, uteblivna ord och andra dumheter som inget förlag borde kunna släppa igenom med sin värdighet i behåll. Uselt!
Mingus stil som sådan är i och för sig intressant. Som musiker gjorde han sig känd för fria, experimentella improvisationer, som följde mönster men förhöll sig till dem på ett lösare sätt än man gjort tidigare. Och jag tycker nog att man kan beskriva hans stil som författare som en parallell till hans stil som musiker. Tankegångarna avlöser varandra utan någon självklar logik och det är fullständigt omöjligt att hänga med. I början stör det, och man måste läsa om hela sidor för att förstå hur saker hänger ihop, och i vilken ordning händelser sker. När man vant sig slutar man bry sig, och accepterar att det inte är detaljerna som är viktigast utan känslan. Precis som när man börjar lyssna på friare jazz.
Så, tillbaka till innehållet. Vad är det egentligen för bild Charles Mingus vill ge av sig själv? Ja, det är knappast bilden av den flitige, hårt arbetande musikern. Musiken har en minst sagt undanskuffad roll i boken, och Mingus skriver helst om det han pysslar med på sin "fritid". Någnstans i slutet av boken skriver han att om han fick leva om sitt liv, skulle han inte ägna så mycet som en blick åt musik och kvinnor, utan satsa på att bli USA:s störste och rikaste hallick.
Det tragiska är att han menar allvar. Just den biten (jag önskar att jag hade boken framför mig så jag kunde citera) sammanfattar hela Mingus liv. Han växer upp i en fattig, svart miljö, där de enda som över huvud taget har en chans att nå ekonomisk framgång är hallickar och gangster. Följaktligen är det dessa han ser upp till. Kvinnohandeln är den enda synliga vägen upp ur misären. Musiken utgör kanske en osynlig väg, som det är är ren tur att han fortsätter på, men de flesta musiker i hans omgivning tycks tjäna sitt livebröd som hallickar och inte som musiker. Det är inte svårt att tänka på dagens hiphopkultur, där hallicken verkar ha samma roll som i Mingus liv.
Jag skall inte skriva så mycket mer om vare sig bokens handling eller om Mingus liv. Det skulle bara bli en uppradning av kvinnoförnedring berättigad av en skruvad (men i sitt sammanhang ändå förståelig) logik, skryt, självförakt, misär - och mer än något annat: rasism. Rasism mellan vita och svarta, mellan svarta och svarta, mellan svarta och mexikaner etc, etc, etc.
Charles Mingus självbiografi är en ganska dålig bok. Den är illa skriven, illa översatt och den behandlar ett liv som gör att man mår illa. Men spontant känner jag att jag nog kan rekommendera den ändå. Trots alla förmodade lögner, är det här något äkta. Att käsa Mingus självbiorafi är att komma en annan människa riktigt nära, och upptäcka att man själv är helt fantastisk i jämförelse...
Men ni som aldrig hört talas om Charles Mingus skall förstås inte läsa den här boken. Lyssna på hans skivor istället - det är där han kommer till sin rätt.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Bok #5: Leviathan (Boris Akunin)
<Leviathan, det enorma sjöodjuret i Jobs bok. Här avbildad av Doré.
Det är sällan jag faller för deckare. Den ena är den andra lik. Men jag är svag för Agatha Cristhie, kanske mest för att det ofta råder en sån härlig tidsstämning, och för att hon stryker allt vad realism heter. Och jag älskar (nästan i alla fall) Boris Akunin, Rysslands främste deckarförfattare, av precis samma anledningar.
I grunden är Akunin litteratur- och språkvetare, med Japan som huvudintresse. Upptakten till att han började skriva, var att han upptäckte en brist på den ryska litteraturmarknaden; där erbjöds de stora klassikerna med Tolstoj och Dostojevskij i täten, och där erbjöds de lumpna, våldsamma kioskdeckarna. Men ingenting mitt emellan.
Akunin bestämde sig helt enkelt för att fylla hålet med historiska detektivromaner, och är idag populärare än Tokien och Rowling - i alla fall i sitt hemland.
Vad är det då som är så bra?
Leviathan är den tredje boken om Fandorin, och utspelar sig i sann Agatha Christie-anda ombord på ett stort, lyxigt fartyg som seglar mellan Frankrike och Indien. Ett stort antal mord sker i Paris, och polsen kan sluta sig till att mördaren kommer att åka med på båten. Det är upplagt för samlingar med avslöjanden i salonger, intriger och nya mord. Och på kuppen får man en rejäl dos historia, indologi, och annat matnyttigt. Läs, läs, läs, jag tror inte att man kan bli besviken!
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
9 februari
kl. 18:59
<Leviathan, det enorma sjöodjuret i Jobs bok. Här avbildad av Doré.Det är sällan jag faller för deckare. Den ena är den andra lik. Men jag är svag för Agatha Cristhie, kanske mest för att det ofta råder en sån härlig tidsstämning, och för att hon stryker allt vad realism heter. Och jag älskar (nästan i alla fall) Boris Akunin, Rysslands främste deckarförfattare, av precis samma anledningar.
I grunden är Akunin litteratur- och språkvetare, med Japan som huvudintresse. Upptakten till att han började skriva, var att han upptäckte en brist på den ryska litteraturmarknaden; där erbjöds de stora klassikerna med Tolstoj och Dostojevskij i täten, och där erbjöds de lumpna, våldsamma kioskdeckarna. Men ingenting mitt emellan.
Akunin bestämde sig helt enkelt för att fylla hålet med historiska detektivromaner, och är idag populärare än Tokien och Rowling - i alla fall i sitt hemland.
Vad är det då som är så bra?
- Böckerna i slutet av 1800-talet, och tidsandan är perfekt fångad.
- Akunins massiva bildning lyser igenom överallt - man lär sig nya saker hela tiden.
- Huvudpersonen, Erast Fandorin, är helt fantastisk. Man skulle kunna beskriva honom som en blandning av Hercule Poirot och James Bond.
- Intrigerna är fantasieggande, spännande och fullständigt omöjliga. Precis som man vill att det skall vara när man läser en äventrysbok.
Leviathan är den tredje boken om Fandorin, och utspelar sig i sann Agatha Christie-anda ombord på ett stort, lyxigt fartyg som seglar mellan Frankrike och Indien. Ett stort antal mord sker i Paris, och polsen kan sluta sig till att mördaren kommer att åka med på båten. Det är upplagt för samlingar med avslöjanden i salonger, intriger och nya mord. Och på kuppen får man en rejäl dos historia, indologi, och annat matnyttigt. Läs, läs, läs, jag tror inte att man kan bli besviken!
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Bok #5: Glidarchiefens son (Dekius Lack)
"Säcken över axeln var alldeles skittung och jag misstänkte att jag aldrig skulle kunna ta mej uppför backen för det hade varit nog så jävligt nerför. Inne i gummimasken dröp det av kondens." Minuten senare brinner tomtens ben. Vilken svensk generationsförfattare skildrade den traumatiska upplevelsen julafton 1976?
Ett av de vanligaste svaren, förutom det rätta (Lundell), var tydligen Dekius Lack (Krister Gerhardssson), och boken man syftat på måste ha varit Glidarchiefens son. I denna Dekius Lacks sjätte roman får man följa huvudpersonen Kristoffer under tre tragiska julaftnar, med tio års mellanrum. Man får stifta bekantskap med hans ytliga, fåfänga mor som bara bryr sig om vilket intryck familjen ger utåt. Hennes standardkommentar till Kristoffer är att han inte skall vara så självisk, utan tänka på familjens bästa. Men i bokens början lämnar hon familjen med argumentet att hon måste tänka på sig själv och inte bara på familjen. Man får knappast lära känna Kristoffers iskalla systrar, som lämnar alla att ta hand om sig själv, avsäger sig allt ansvar för att revoltera, men ändå går precis de vägar deras mor bestämt. Och minst av allt får man lära känna Kristoffers far, en introvert programmerare som lämnat sin passion - bilarna och rockmusiken - för att leva småborgerligt med Kristoffers mor.
Glidarchiefens son är en berättelse om moderna familjebildningar - om barn som faller offer för sina föräldrars frigörelse. Om par som tror att allt blir bättre om man börjar på något nytt, istället för att reparera det man redan har. Men framför allt är det, tror jag, en berättelse som fasader och illusioner. Det handlar om bilder som skall hållas intakta - det går an att slå sina barn och låsa in dem på sina rum, bara inte grannarna får reda på vad som pågår.
Glidarchiefens son är en bok som det är svårt att beskriva. Det är lätt att få det att låta som en i raden av gråttyngda barndomsskildringar, med eventuell självbiografisk grund. Men det vore olyckligt om någon får det intrycket. Dekius Lack har skrivit en bok som uppmanar sina läsare att tänka till, och ställa sig svåra existentiella frågor om vad som verklige är viktigt. Kristoffer föraktar sin far för hans frånvaro, och sin mor för hennes svek. Tio år senare, när hans fru sviker på samma sätt som hans mor, upptäcker han att han har blivit en kopia av sin far. Varför upprepar sig historien?
Det är jobbigt att läsa en bok som Glidarchiefens son. Den riktar strålkastarna mot så mycket som man som utomstående på sin höjd kan ana, men aldrig komma åt. Jag har först på senare år insett att folk faktiskt bär på tragiska familjehemligheter. Min idylliska uppväxt har gjort mig naiv. Ungefär som en hundvalp som tror alla människor om gott, har jag trott att alla har det bra, bara för att det ser ut så. Under min praktiktid under hösten har jag insett hur fel jag har haft, och hur dåligt många barn mår. Naivitetens skynken börjar falla, och lika bra är det. Hur skall jag annars kunna bli lärare?
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
28 januari
kl. 13:27
Fråga 16 i DN:s kulturtomtetävling:"Säcken över axeln var alldeles skittung och jag misstänkte att jag aldrig skulle kunna ta mej uppför backen för det hade varit nog så jävligt nerför. Inne i gummimasken dröp det av kondens." Minuten senare brinner tomtens ben. Vilken svensk generationsförfattare skildrade den traumatiska upplevelsen julafton 1976?
Ett av de vanligaste svaren, förutom det rätta (Lundell), var tydligen Dekius Lack (Krister Gerhardssson), och boken man syftat på måste ha varit Glidarchiefens son. I denna Dekius Lacks sjätte roman får man följa huvudpersonen Kristoffer under tre tragiska julaftnar, med tio års mellanrum. Man får stifta bekantskap med hans ytliga, fåfänga mor som bara bryr sig om vilket intryck familjen ger utåt. Hennes standardkommentar till Kristoffer är att han inte skall vara så självisk, utan tänka på familjens bästa. Men i bokens början lämnar hon familjen med argumentet att hon måste tänka på sig själv och inte bara på familjen. Man får knappast lära känna Kristoffers iskalla systrar, som lämnar alla att ta hand om sig själv, avsäger sig allt ansvar för att revoltera, men ändå går precis de vägar deras mor bestämt. Och minst av allt får man lära känna Kristoffers far, en introvert programmerare som lämnat sin passion - bilarna och rockmusiken - för att leva småborgerligt med Kristoffers mor.
Glidarchiefens son är en berättelse om moderna familjebildningar - om barn som faller offer för sina föräldrars frigörelse. Om par som tror att allt blir bättre om man börjar på något nytt, istället för att reparera det man redan har. Men framför allt är det, tror jag, en berättelse som fasader och illusioner. Det handlar om bilder som skall hållas intakta - det går an att slå sina barn och låsa in dem på sina rum, bara inte grannarna får reda på vad som pågår.
Glidarchiefens son är en bok som det är svårt att beskriva. Det är lätt att få det att låta som en i raden av gråttyngda barndomsskildringar, med eventuell självbiografisk grund. Men det vore olyckligt om någon får det intrycket. Dekius Lack har skrivit en bok som uppmanar sina läsare att tänka till, och ställa sig svåra existentiella frågor om vad som verklige är viktigt. Kristoffer föraktar sin far för hans frånvaro, och sin mor för hennes svek. Tio år senare, när hans fru sviker på samma sätt som hans mor, upptäcker han att han har blivit en kopia av sin far. Varför upprepar sig historien?
Det är jobbigt att läsa en bok som Glidarchiefens son. Den riktar strålkastarna mot så mycket som man som utomstående på sin höjd kan ana, men aldrig komma åt. Jag har först på senare år insett att folk faktiskt bär på tragiska familjehemligheter. Min idylliska uppväxt har gjort mig naiv. Ungefär som en hundvalp som tror alla människor om gott, har jag trott att alla har det bra, bara för att det ser ut så. Under min praktiktid under hösten har jag insett hur fel jag har haft, och hur dåligt många barn mår. Naivitetens skynken börjar falla, och lika bra är det. Hur skall jag annars kunna bli lärare?
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Bok #3: Buden på nummer 49 (Thomas Pynchon)
<Thomas Pynchon i Simpsons, iklädd papperpåse
Oidipaa Maas får ett brev, som klargör att hon blivit utsedd till testamentsexekutor efter sin före detta älskare. Detta är upptakten till ett virrvar av konspirationsteorier, irrande a'la Joyce, lösa trådar och djupa resonemang om allt från himmel till jord.
Thomas Pynchon anses vara en av modern tids största amerikanska författare, men är han fullständigt mediaskygg och hemlighetsfull, och dyker aldrig upp på prisutdelningar. Det mystiska kring hans person tilltalar mig, och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hans böcker. Men det var mycket länge sedan jag blev så besviken på en författare.
Buden på nummer 49 är i och för sig en fascinerande bok. Som en röd tråd genom boken löper en konspirationsteori (?) som går ut på att det finns ett underjordiskt, alternativt postväsen i USA och resten av världen, med uråldriga traditioner. Pynchon leker med och förvränger historien, och det tar inte många minuter förrän man slutar bry sig om vad som är sant och vad som är falskt. Det pussel av ledtrådar och hemliga symboler han lägger ut för sin huvudperson, är onekligen nervkittlande. Men istället för att skriva en roman för den breda massan, med ett språk och en struktur som vem som helst förstår, väljer Pynchon att bädda in sitt konspiratoriska pussel i ett myller av bihistorier som aldrig avslutas och ett språk som är så rörigt att man tvingas läsa om vartannat stycke. Att alla namn klingar holländskt, och är överdrivet tillkrånglade gör det knappast lättare att hänga med. Och även om man anar att romanen sprudlar av namnsymbolik, orkar man helt enkelt inte bry sig.
Jag önskar att jag kunde redogöra mer för handlingen i Buden på nummer 49 (titeln syftar förresten på en frimärksauktion i slutet av boken), men det går inte. Och jag funderar verkligen på vad jag skulle kunna framhålla som förtjänster i boken, mer än det konspiartoriska, som förresten rinner ut i sanden. Jag kan knappast rekommendera boken för dess förvirrade irrande - är det vad man söker är det lika bra att man går direkt till Joyce, han gör det bättre. Närmast till hands ligger kanske att rekommendera boken för dess galenskap, men jag vill inte ens göra det. Samma sorts galenskap, men i mer renodlad form, och med HUMOR hittar man hos Sture Dahlström. Han förstår dessutom att sätta in dumheterna i böcker med struktur och sammanhållning. Så tyvärr, Pynchon, det hade inte blicit många getingar där inte.
Har jag fått fel intryck av Pynchon? Är Buden på nummer 49 rent av hans sämsta bok? Säg till då, så kanske han får en andra chans,
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [1]
16 januari
kl. 12:00
<Thomas Pynchon i Simpsons, iklädd papperpåseOidipaa Maas får ett brev, som klargör att hon blivit utsedd till testamentsexekutor efter sin före detta älskare. Detta är upptakten till ett virrvar av konspirationsteorier, irrande a'la Joyce, lösa trådar och djupa resonemang om allt från himmel till jord.
Thomas Pynchon anses vara en av modern tids största amerikanska författare, men är han fullständigt mediaskygg och hemlighetsfull, och dyker aldrig upp på prisutdelningar. Det mystiska kring hans person tilltalar mig, och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hans böcker. Men det var mycket länge sedan jag blev så besviken på en författare.
Buden på nummer 49 är i och för sig en fascinerande bok. Som en röd tråd genom boken löper en konspirationsteori (?) som går ut på att det finns ett underjordiskt, alternativt postväsen i USA och resten av världen, med uråldriga traditioner. Pynchon leker med och förvränger historien, och det tar inte många minuter förrän man slutar bry sig om vad som är sant och vad som är falskt. Det pussel av ledtrådar och hemliga symboler han lägger ut för sin huvudperson, är onekligen nervkittlande. Men istället för att skriva en roman för den breda massan, med ett språk och en struktur som vem som helst förstår, väljer Pynchon att bädda in sitt konspiratoriska pussel i ett myller av bihistorier som aldrig avslutas och ett språk som är så rörigt att man tvingas läsa om vartannat stycke. Att alla namn klingar holländskt, och är överdrivet tillkrånglade gör det knappast lättare att hänga med. Och även om man anar att romanen sprudlar av namnsymbolik, orkar man helt enkelt inte bry sig.
Jag önskar att jag kunde redogöra mer för handlingen i Buden på nummer 49 (titeln syftar förresten på en frimärksauktion i slutet av boken), men det går inte. Och jag funderar verkligen på vad jag skulle kunna framhålla som förtjänster i boken, mer än det konspiartoriska, som förresten rinner ut i sanden. Jag kan knappast rekommendera boken för dess förvirrade irrande - är det vad man söker är det lika bra att man går direkt till Joyce, han gör det bättre. Närmast till hands ligger kanske att rekommendera boken för dess galenskap, men jag vill inte ens göra det. Samma sorts galenskap, men i mer renodlad form, och med HUMOR hittar man hos Sture Dahlström. Han förstår dessutom att sätta in dumheterna i böcker med struktur och sammanhållning. Så tyvärr, Pynchon, det hade inte blicit många getingar där inte.
Har jag fått fel intryck av Pynchon? Är Buden på nummer 49 rent av hans sämsta bok? Säg till då, så kanske han får en andra chans,
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [1]
Bok #2: Botgöraren (Isaac Bashevis Singer)
Isaac Bashevis Singer är en författare som jag hyst varma känslor för länge, trots att jag bara läst en av hans böcker tidigare, Trollkarlen från Lublin. Men ibland är det ju så, att man fullständigt faller för en författare. När jag läste Trollkarlen från Lublin fastnade jag för språket, fantasin, och inte minst inställningen till relgion och det judiska arvet - något jag i allra högsta grad återfann i Botgöraren.
Botgöraren är berättelsen om Joseph Shapiro, en man av gammal polsk-judisk rabbinsläkt. Han är uppvuxen i ett ultraortodoxt hem, men har i sin tidiga ungdom, och framför allt efter förintelsen (judendomens stora teologiska fråga, som akturaliserar teodícéproblemet på ett sätt som ickejudar knappast kan förstå) sekulariserats, och lever sitt vuxna liv som framgångsrik fastighetspamp i New York. Han är vad man på 40-talet skulle ha kallat en riktig jude. Han är rik, snål och girig. Han bedrar sin hustru och föraktar sin älskarinna. Kort sagt är han en personifiering av det omoraliska, sekulariserade, västerländska levernet. Tills hela hans värld en dag brakar samman, och han inser att han måste söka sig en annan, from livsstil.
Och vart skall denne man söka fromhet, om inte i sina rötter? Genom en inre dialog med sin onde ande bestämmer sig Joseph Shapiro för att söka sig till den ultraortodoxa judendomen, trots att han saknar den rätta tron. Han litar på att det skall växa fram, och blir vad jag skulle vilja kalla en riktig jude - han flyttar till Jerusalem, odlar skägg och korkskruvslockar, studerar Mishna och Gemara, äter koshermat och klär sig i traditionella, rituella kläder.
Botgöraren skulle kunna läsas som religiös propganda, men gör man det tror jag att man fullständigt missförstår den gode Isaac. Isaac Bashevis Singer avslutar sin efterskrift genom att konstatera att den medicin som Shapiro rekommenderar inte läker allas sår, men att sjukdomsbilden förhoppningsvis kan kännas igen. Och precis där tror jag att vi har nyckeln till förståelsen av boken. Singer vill inte att alla människor skall söka sig till den ultraortodoxa judendomen, det gör han inte ens själv, men han vill att vi skall rannsaka de liv vi lever, och fundera på vad man skall värdesätta.
Jag tror att boken också med fördel kan läsas för ökad förståelse för varför människor söker sig till extrema religiösa rörelser, och för varför så många judar opponerar sig så mot det västerländska. En tredje möjlig läsning skulle faktiskt kunna vara som lärabok om levande, modern judendom. Tillsammans med ordlistan längst bak, och kanske kompletterat med Nina Solomins fantastiska reportagebok OK Amen, ger Botgöraren en känsla för religionen som aldrig kan förmedlas genom en skolbok.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
5 januari
kl. 15:24
Isaac Bashevis Singer är en författare som jag hyst varma känslor för länge, trots att jag bara läst en av hans böcker tidigare, Trollkarlen från Lublin. Men ibland är det ju så, att man fullständigt faller för en författare. När jag läste Trollkarlen från Lublin fastnade jag för språket, fantasin, och inte minst inställningen till relgion och det judiska arvet - något jag i allra högsta grad återfann i Botgöraren.
Botgöraren är berättelsen om Joseph Shapiro, en man av gammal polsk-judisk rabbinsläkt. Han är uppvuxen i ett ultraortodoxt hem, men har i sin tidiga ungdom, och framför allt efter förintelsen (judendomens stora teologiska fråga, som akturaliserar teodícéproblemet på ett sätt som ickejudar knappast kan förstå) sekulariserats, och lever sitt vuxna liv som framgångsrik fastighetspamp i New York. Han är vad man på 40-talet skulle ha kallat en riktig jude. Han är rik, snål och girig. Han bedrar sin hustru och föraktar sin älskarinna. Kort sagt är han en personifiering av det omoraliska, sekulariserade, västerländska levernet. Tills hela hans värld en dag brakar samman, och han inser att han måste söka sig en annan, from livsstil.
Och vart skall denne man söka fromhet, om inte i sina rötter? Genom en inre dialog med sin onde ande bestämmer sig Joseph Shapiro för att söka sig till den ultraortodoxa judendomen, trots att han saknar den rätta tron. Han litar på att det skall växa fram, och blir vad jag skulle vilja kalla en riktig jude - han flyttar till Jerusalem, odlar skägg och korkskruvslockar, studerar Mishna och Gemara, äter koshermat och klär sig i traditionella, rituella kläder.
Botgöraren skulle kunna läsas som religiös propganda, men gör man det tror jag att man fullständigt missförstår den gode Isaac. Isaac Bashevis Singer avslutar sin efterskrift genom att konstatera att den medicin som Shapiro rekommenderar inte läker allas sår, men att sjukdomsbilden förhoppningsvis kan kännas igen. Och precis där tror jag att vi har nyckeln till förståelsen av boken. Singer vill inte att alla människor skall söka sig till den ultraortodoxa judendomen, det gör han inte ens själv, men han vill att vi skall rannsaka de liv vi lever, och fundera på vad man skall värdesätta.
Jag tror att boken också med fördel kan läsas för ökad förståelse för varför människor söker sig till extrema religiösa rörelser, och för varför så många judar opponerar sig så mot det västerländska. En tredje möjlig läsning skulle faktiskt kunna vara som lärabok om levande, modern judendom. Tillsammans med ordlistan längst bak, och kanske kompletterat med Nina Solomins fantastiska reportagebok OK Amen, ger Botgöraren en känsla för religionen som aldrig kan förmedlas genom en skolbok.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Bok #1: Resor i skriptoriet. (Paul Auster)
Det är inte för inte som orden text och textil har gemensamt ursprung i latinets textum - väv. En text kan ses som en väv av bokstäver, ord och tankar. Pratar man om intertextualitet innehåller väven anspelningar på, eller till och med delar av andra texter. Paul Austers nya bok, Resor i skriptoriet, är väl i sammanhanget närmast att likna vid en trasmatta.
Resor i skriptoriet handlar om mr Blank som sitter i ett rum som påminner om en fängelsecell, ett sjukhusrum och ett hotellrum. Varken vi läsare eller han själv vet vilket. Blank lider av en minnesförlust, framkallad av en behandling som han utsätts för. Eller snarare utsätter sig själv för. Allt är mycket diffust och becketskt.
I rummet får han besök av olika personer. Vårdare, advokater, poliser och läkare. Vålnader. Alla antyder de att de har varit mr Blanks agenter. Att han har sänt iväg dem på uppdrag. Och alla känns de igen från Austers tidigare böcker. I den mån man läst dem. Har man inte det, måste boken vara tämligen meningslös. En trasmatta blir betydligt intressantare att betrakta, om man vet vad trasorna var innan de blev trasor. Annars är den bara en gammal trasmatta. Man förstår utan svårigheter att Blank är Auster - en Auster som drabbats av skrivkramp - och att uppdragen är hans böcker.
På skrivbordet i den lilla kammaren ligger att par manuskript. Ett av dem skrivet av författaren John Trause - ett ganska genomskinligt anagram. Kom det från någon annan än Auster skulle det klassas som pretentiöst och överdrivet postmodernt. Från Auster känns det, konstigt nog, bara äkta. Faktum är att boken nästan skulle kunna vara en parodi på Auster, lika gärna som ett verk av honom själv.
Så, ni som inte är välbekanta med Paul Auster, lämna Resor i skriptoriet därhän och läs New York-trilogin eller Illusionernas bok. För er är den här boken bara en gammal sunkig trasmatta.
Men ni som redan är hängivna läsare av Auster - det här är en present, ett litet personliogt brev och en välfylld karamell ämnad för er. För er är Resor i skriptoriet en fullkomligt självklar fempoängare - 140 sidor av koncentrerad njutning.
Läs också
28 juli, Bläckfisken, valen och paul Auster
29 juli, Tidernas störste förlorare
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
3 januari
kl. 22:30
Det är inte för inte som orden text och textil har gemensamt ursprung i latinets textum - väv. En text kan ses som en väv av bokstäver, ord och tankar. Pratar man om intertextualitet innehåller väven anspelningar på, eller till och med delar av andra texter. Paul Austers nya bok, Resor i skriptoriet, är väl i sammanhanget närmast att likna vid en trasmatta.
Resor i skriptoriet handlar om mr Blank som sitter i ett rum som påminner om en fängelsecell, ett sjukhusrum och ett hotellrum. Varken vi läsare eller han själv vet vilket. Blank lider av en minnesförlust, framkallad av en behandling som han utsätts för. Eller snarare utsätter sig själv för. Allt är mycket diffust och becketskt.
I rummet får han besök av olika personer. Vårdare, advokater, poliser och läkare. Vålnader. Alla antyder de att de har varit mr Blanks agenter. Att han har sänt iväg dem på uppdrag. Och alla känns de igen från Austers tidigare böcker. I den mån man läst dem. Har man inte det, måste boken vara tämligen meningslös. En trasmatta blir betydligt intressantare att betrakta, om man vet vad trasorna var innan de blev trasor. Annars är den bara en gammal trasmatta. Man förstår utan svårigheter att Blank är Auster - en Auster som drabbats av skrivkramp - och att uppdragen är hans böcker.
På skrivbordet i den lilla kammaren ligger att par manuskript. Ett av dem skrivet av författaren John Trause - ett ganska genomskinligt anagram. Kom det från någon annan än Auster skulle det klassas som pretentiöst och överdrivet postmodernt. Från Auster känns det, konstigt nog, bara äkta. Faktum är att boken nästan skulle kunna vara en parodi på Auster, lika gärna som ett verk av honom själv.
Så, ni som inte är välbekanta med Paul Auster, lämna Resor i skriptoriet därhän och läs New York-trilogin eller Illusionernas bok. För er är den här boken bara en gammal sunkig trasmatta.
Men ni som redan är hängivna läsare av Auster - det här är en present, ett litet personliogt brev och en välfylld karamell ämnad för er. För er är Resor i skriptoriet en fullkomligt självklar fempoängare - 140 sidor av koncentrerad njutning.
Läs också
28 juli, Bläckfisken, valen och paul Auster
29 juli, Tidernas störste förlorare
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
