En ny termin stundar. Nya kurser. Nya bekantskaper. Nya böcker. DN har, man får anta utifrån Svensk Bokhandels katalog Höstens böcker, listat augustis, septembers, oktobers och novembers romanutgivning. Och jag har spanat in några säkra kort, som antagligen kommer att landa i min bokhylla förr eller senare. En diger samling medelålders, vita män. Det nästan så att jag skäms över mitt eget urval:

Klas Östergren, "Orkanpartyt", Albert Bonniers, 31 augusti

Trots att jag tyckte att Gangsters var ett enda stort antiklimax - en flopp som inte ens nådde förväntningarnas fotknölar - ser jag fram emot den nya boken. Jag tror att att Gangsters var som en stor hårboll i Östergrens hals, som han var tvungen att spy upp för att kunna fortsätta som vanligt. Jag hoppas det i alla fall. Den nya boken tycks vara en till Stockholm förlagd dystopi, med starka influenser från Eddan. Lovande.

---

Bengt Ohlsson, "Hennes mjukaste röst", Albert Bonniers, 7 september

Jag hörde en gång Bengt Ohlsson beskriva skrivande som en vattenkran i ett gammalt hus på landet. Man måste spola och spola brun, tråkigt illaluktande vätska, tills det slutligen kommer klart, välsmakande vatten. Jag har läst debutromanen Dö som en man sa jag. Den var brunt illaluktande och oerhört pubertal. Usel. Gregorius hör till mina absoluta favoriter. Om Hennes mjukaste röst, en relationsroman ur ett kvinnligt perspektiv, håller ens hälften så hög nivå är den ett måste.

---

Torgny Lindgren, "Norrlands Akvavit", Norstedts, 17 september

Ytterligare en norrländsk skröna: "Det här är en berättelse om tre mer eller mindre tillfälliga besökare i det innersta av Västerbotten: konung Karl den femtonde, Jesus Kristus och den utlevade väckelsepredikanten Olof Helmersson. Och om ett synnerligen rart brännvin." Lindgren (eller snarare en formgivare på norstedts) gör som Daniel Sjölin och satsar på ett snyggt retroomslag. Sympatiskt.

---

Björn Ranelid, "Öppet brev till George W Bush", Albert Bonniers, 21 september

Läppglansmannens klagan över läget i världen kan bli spännande läsning, efter att ha hört hans klagan över deckardrottningarna.

---

Don DeLillo, "Falling man", Atlantis, september

Don DeLillo brukar räknas som en av de allra viktigaste amerikanska postmodernisterna, och är ständigt Nobelpristippad. Den nya romanen handlar om världen efter elfte september. Inte bara postmodernism, utan "post nine eleven". Ett utmärkt tillfälle att göra DeLillo bekantskap, tror jag. 

---

Torbjörn Säfve, "De sanna och de falska", Ruin, september

Dervishen från Västerbotten tillhör mina absoluta favoritförfattare, framför allt sedan jag läst hans bok om Ivan Aguéli. Den nya romanen handlar om Muhammed, och kommer alldeles säkert att väcka debatt både här och där. 

---

Christer Fuglesang, "Tretton dygn i rymden efter fjorton år på jorden", Albert Bonniers, 16 oktober

Fuglesang som uppfyllt alla pojkars högsta dröm! Det är klart att man måste läsa boken!

---

Günter Grass, "När man skalar lök", Albert Bonniers, 19 oktober

Ur Günter Grass' självbiografi När man skalar lök sprang en av förra årets intressantaste kulturdebatter. I boken skriver han om sin ungdom som nazist och SS-soldat. Debatten handlade om förlåtelse, om att tiga och om vikten av sanning och öppenhet.

---

Jag läser i DN att antalet hemmafruar bland USA:s välbeställda ökar lavinartat. Mina oroade tankar söker sig till Olof Lagercrantz, vars ungdomsbiografi Min första krets jag just läser, och hans beskrivning av föräldrarna, Carl och Agnes. Några tänkvärda ord:

Carl drev Agnes in i sinnessjukdomen. Det låter hårt men är ej osant. I rättvisans namn måste tilläggas att Carl stod som en representant, skuldlös personligen i viss mån, för ett samhälle där kvinnorna var tillspillogivna, där ingen plats fanns för dem som människor, blott som typer och tjänare.

När äktenskapet började väntade han sig att fjärilen vid herrgårdsdammen, den behagfulla i sagoslottet, över en natt skulle förvandla sig till en praktisk husmor, börja skramla med nycklar, sätta jungfruarna i rörelse, servera utsökta rätter. Med sådant kunde Agnes inte ställa upp. Hon hade ingenting lärt sig. Det enda hon kunde bjuda honom var oinskränkt beundran och total lydnad.

Agnes hade höga tankar om sin man. Han ägde moralisk storhet och det fick vi oss tidigt inpräglat. Som medborgare och far var han omutlig och skrupulöst hederlig. Den nimbus som omgav honom förstärktes av hans spartanska vanor vilka tycktes emanera ur hans moral. Då Agnes saknade varje insikt i ekonomi och politik kunde hennes beundran för sin man växa ostörd av fakta.

Veckans tema i Bokfemman är utländska (icke svensk- eller engelskspråkiga) författare. Jag har valt att ta bort alla västeuropeiska författare, för att begränsa mig lite och följa syftet med listan - att vidga vyerna en aning, och plocka fram böcker från andra kulturer än den egna. Jag inbillar mig själv att jag har betydligt mer kulturellt gemensamt med norrmän, danskar och fransmän än med de flesta amerikaner. Listan visade sig bli kraftigt ryskdominerad:

Michail Bulgakov - Mästaren och Margharita. Boken som fick mig att vilja läsa litteraturvetenskap. Framstår fortfarande som något av en idealbok. Är en bok fullständigt skruvad och innehåller en något som har minsta antydan till djävulsgestalt refererar jag genast till Mästaren och Margharita, och tycker att boken är bra.

Fjodor Dostojevskij - Idioten. Tidernas kanske allra bästa bok, och utan tvekan Dostojevskijs bästa.

Boris Akunin - Leviathan. Rysk deckare i Agatha Christie-anda. Akunin är en av få deckarförfattare som kvalar in på mina listor över huvud taget.

Orhan Pamuk - Den vita borgen. Förra hösten fick jag äntligen hojta äntligen, och det kom verkligen från hjärtat.

Bohumil Hrabal - Den ljuva sorgen. Tjeckoslovakiska Hrabals självbiografi om uppväxten kring ett litet tjeckiskt landsortsbryggeri är den bästa biografi jag läst. Uppföljare till När seklet var kort, om Hrabals föräldrar, som filmatiserats med otroligt lyckat resultat.

När jag läser om Maja Lundgrens nya bok Myggor och tigrar får jag Bert Karlsson-vibbar.

Lundgren har alltså skrivit en bok som om man får tro tidningarna inte har några andra ambitioner än att smutskasta och "avslöja" kultureliten. Nu skall all mobbning, otrohet, äckel och smutskastning fram i strålkastarljuset. Björn Ranelid och Carl-Johan Vallgren skall tydligen utmålas som extra slemmiga odjur. Det kanske de är också. Vad vet jag. Men det är konst som skall bedömmas, inte konstnärer. Böcker som skall läsas, inte författare. Att klimatet är rått och konkurrensinrikttat på lite för många arbetsplaster är knappast något sensationellt. Problemet är att vi inte har en aning om sanningshalten. Varför kallar Lundgren sin bok för roman, om den bara innehåller verkliga personer och sanna händelser?

Nej, jag ger inte många ören för det stora avslöjandet (inte just nu i alla fall, kanske när jag läst boken). I mina ögon är detta en stor PR-kupp. Skvaller säljer. Det är dubbelt så roligt att läsa att Ranelid har gjort något halvtaskigt, som att en påhittad författare gjort något heltaskigt. Snaskigt är ledordet.

När Bert Karlsson släppte sin självbiografi Mitt liv som Bert förra året marknadsförde han sig på precis samma sätt som Lundgren. Den osminkade sanningen om Sveriges kändiselit. Nu kommer den osminkade sanningen om kultureliten. Hur stor sensation blev Berts bok? Hur många förlorade i anseende, och har dragit sig undan i vanära? Hur många tyckte att det handlade om stor och god litteratur? Och hur mycket tjänade Bert...? Välkommen till klubben, Maja, Bert tar emot med öppna armar.

Ernst Brunner överväger att lägga av som författare - lämna walk-over till deckarförfattarnas fördel. Åtta av tio böcker på svensk bokhandels bästsäljarlista är deckare. Återstående två är chic-lit och en riddarroman. Det är klart att Brunner känner sig hotad av den massiva deckarutgivningen. Men hur är det egentligen med perspektivet? Det finns nämligen en uppgift jag saknar i artiklarna: Stiger deckarupplagorna på den "seriösa" litteraturens bekostnad? Om Brunners upplagor blir mindre och mindre, är hans oro berättigad. Är upplagorna lika stora nu som för femton år sedan, då handlar det bara om avundsjuka.

Samtidigt som jag funderar över det här, slås jag av deckarnas och vad Brunner kallar skräplitteraturens funktion och förtjänster. Visst är läsarens intention i första hand tidsfördriv, men är det inte bättre med en stor läsarmarkand som läser skräp, än med en liten som läser smal, bra litteratur? Dessutom ser jag en annan förtjänst med denna skräplitteratur, som jag snuddat vid när jag skrivit om Harry Potter: Den enklare litteraturen skapar en läsvana och ett intresse som gör steget till den finare litteraturen mycket mindre. Ett alldeles utmärkt exempel på det ges i dagens svd, där det korta steget från Helen Fielding till Jane Austen (varifrån steget till Henry Fielding torde vara ganska kort, och cirkeln nästan sluten) kartläggs.

Kort sammanfattat tror jag att Ernst Brunner mest är bitter och avundsjuk.

Mitt i slösurfandet stötte jag just på en sympatisk uppgift till hugade medbloggare: Bokfemman. Konceptet är mycket enkelt - varje vecka ges ett nytt ämne utifrån vilket man skall lista fem böcker. Den här veckans listor skall handla om nostalgi. Vi får se hur många veckor jag orkar vara med.

Böcker om nostalgi, alltså. Det finns så många vägar att gå. Skall jag skriva om 1.) min nostalgi, eller 2.) böcker skrivna i ett nostalgiskt tonläge? (1, helt klart.) Ska jag skriva om A.) böcker som speglar en uppväxtsituation lik min egen eller B.) böcker som påminner mig om min uppväxt? (B. Det är fortfarande sällsynt att min generation publiceras...)

5 böcker jag förknippar med ordet nostalgi:

Tre deckare

Jag minns inte när jag började läsa Wahlströms pojkböcker med grön rygg, men jag minns att jag slukade dem. Tvillingdeckarna var OK. Tre deckare var fantastiska. Jag tror att jag brukade köpa nya när jag var med mamma och pappa och handlade på B&W på helgerna. Bäst tyckte jag om de böcker som var signerade A. Hitchcock. Men det kan vara en efterhandskonstruktion. (Det är helt säkert en efterhandskonstruktion. Förresten sålde han bara ut sitt namn). Så sent som igår stod jag på Coop Forum i Boländerna - samma butik som jag brukade köpa mina grönbandare i, vid samma hylla och drog med fingret längs de gröna ryggarna. Nya titlar, nya omslag. Samma gröna ryggar. Det räckte för att framkalla en stark känsla av nostalgi. 

Samtliga Bertböcker

Bert var mer än bara böcker. Jag tror att Sören och Anders påverkade en hel generations vokabulär. Framför allt min brors.

Den hemlighetsfulla ön

När jag var runt tolv fick jag upp ögonen för Jules Verne. Jag läste om Phileas och Paspartous resa runt jorden, jag läste om kanonklubben och jag läste om Tsarens kurir. Men Den hemlighetsfulla ön återkom jag till gång på gång på gång. Jag vet inte hur många gånger jag har läst den. 20? Jag hade strax innan läst Robinson Crusoe, och fått upp smaken för skeppsbrottsböcker - så kallade robinsonader - och läste alla jag fick tag på. Den hemligehstfulla ön var den bästa, för att den hela tiden gick för långt. Där Robinson bygger sig en inhägnad och en hydda, lär sig Jules Vernes herrar sig att göra glasrutor och uppfostrar en apa till hembiträde. Snacka om autodidakter! 

Jurassic Park

Ännu en stor läsupplevelse för en nybliven tonåring. Min första insikt om att boken alltid överträffar filmen. Jag tror fortfarande att Michael Crichtons Jurassic Park skulle platsa på en topp 10-lista över de bästa böcker jag läst. Inte för att jag tror att jag skulle älska den om jag läste den nu, utan för att det verkligen var en världsomvälvande upplevelse att läsa den då, 1997. Så påverkad har jag nog aldrig blivit av en bok, varken förr eller senare.

Mordet på Orientexpressen

Jag läser mycket sällan deckare nuförtiden. Men jag har läst fler än jag kan minnas och räkna. Den enda deckarförfattare som jag verkligen tycker om, och återkommer till, är Agatha Christie. Och Mordet på Orientexpressen är den första Christiebok jag kom över. Jag läste den liggandes i solen vid farmor och farfars pool. Jag läste den liggnades i sängen på kvällarna, och jag läste den uppkrupen i en fåtölj när det regnade. I efterhand är det förstås svårt att förstå att jag kunde läsa en så kort bok så intensivt under så lång tid. Hur är det nu man brukar säga: Alla har vi varit små... (Jag önskar att jag kunde få en bra bok att vara för evigt nu också.)

Jag har ingen relation till Lars Forssell utom genom Slas. Jag känner Forsell som litterär gestalt i en annans romaner. En figur i periferin - en av många bohemer i Paris myllrande 50-tal. Jag läser förstås om honom nu, i efterhand. Han verkar vara värd en betydligt djupare bekantskap. Hos Jonas Bergh finner jag ett vackert Forssellcitat om döda vänner, om döden och om rädsla:

"Jag talar om mitt hat till döden. För själva dödsögonblicket är jag kanske inte rädd men jag är fruktansvärt skrämd av den död som härjat bland mina vänner och närstående. Jag vill ha tillbaka mina döda vänner, hur absurt det än kan te sig, jag vill ha tillbaka Erik Lindegren och Pär Rådström och Bengt Ekerot och Carl-Erik Hammarén och Ulla Sjöblom, jag vill ha tillbaka Stieg Trenter och den underbara häxan Kerstin Bernadotte ... Jag spottar på döden som tog dem ifrån mig, de flesta i förtid.
Jag vill ha mitt liv för mig så länge fågeln sjunger."

Ur boken Vänner, som jag aldrig låtit mina ögon vila på.

DN SvD

För någon vecka sedan hade DN ett web-TV inslag med rubriken Välja vin efter utseende. Jag lyckades aldrig se det där inslaget, eftersom jag inte kan installera videotillägg på jobbet, där jag surfar mest. Nu verkar inslaget dessutom vara borttaget. Men det är inte svårt att föreställa sig vad det handlade om. Jag väljer själv ofta vin efter utseende. Jag vill till exempel inte ha den där pavan som ser ut som en snögubbe på mitt matbord. Lika lite vill jag ha färgglada etiketter med silvertext och moderiktiga illustrationer. Hur simpelt innehållet än är vill jag att det ska se lite stilfullt ut - gärna lite gammaldags och helst med en liten etsning av ett slott. När man dukar sitt bord en lördagkväll gör man det ju ofta med en gnutta estetik i bakhuvudet. Att avsluta med att slänga fram en etikett med comic sans är som att tömma en Palle Kuling-påse över sin Sjötunga Walevska.

Jag väljer alltså bort det jag tycker ser smaklöst ut, snarare än jag väljer det jag tycker ser smakfullt ut. Ibland går jag antagligen miste om riktiga fynd. Ibland resonerar jag likadant med böcker. Siri Hustvedts Vad jag älskade fick stå oköpt i bokhandeln skamligt länge, och oläst i bokhyllan ännu längre. För att den svenska pocketutgåvans omslag verkligen inte motsvarar innehållet. Omslaget skvallrar om något otroligt ytligt, lättläst och i första han riktat till kvinnor. Vilket i och för sig kan vara trevligt ibland. Men oftast läser jag annat. (Oftast...)

När vi åkte till Frankrike packade jag i alla fall ned Vad jag älskade tillsammans med några andra böcker som stått olästa i bokhyllan lite för länge. Med tanke på hur förtjust jag är i hennes man, Paul Auster, borde hon ju inte kunna vara helt dålig? Och Jösses, så glad jag är att jag tog mig i kragen! Vad jag älskade är det bästa jag läst på år och dar, utan att jag för allt i världen kan komma på hur jag skall beskriva den.

Boken kräver onekligen en del av sin läsare. Vi får följa vännerna Leo Hertzberg och Bill Wechsler - konstprofessor respektive konstnär - under 25 år, en snirklande väg mellan kvinnor, konst, familj och litteratur. Referenserna haglar åt höger och vänster. Det talas om konstverk och författare och filosofer, och trots att jag tycker mig vara hyfsat påläst inser jag många gånger att boken kommer att tjäna på en andra, tredje, och fjärde läsning. Men man måste inte uppfata all intertextualitet - berättelsen står utan tvekan på sina egna ben.

Jag vet som sagt inte vad jag ska skriva. Jag vill inte skriva någonting, av rädsla att förta minsta lilla del av någons läsupplevelse. Jag kan bara säga: Vad jag älskade!

På den tiden jag arbetade extra i en bokaffär, frågade jag alltid när jag gick på ett eftermiddagspass om det hänt något spännande på förmiddagen. Oftast inte. Ibland hade någon kändis varit in. Några var återkommande. Lasse Eriksson. Elsie Johansson. Kjell Eriksson. Och en gång gick jag tydligen precis om Kjell Eriksson - Uppsalas egen deckarkung - som varit inne i butiken en lång stund och lovordat Zac O'Yeahs guide till det andliga Indien - Guru, som han precis läst klart. Inte bara lovordat, tydligen, utan helhjärtat höjt till skyarna. Jag läste naturligtvis Guru. Den är fantastisk.

Men när jag nu ser att herrarna Kjell och Zac gör Bangalore tillsammans - jag antar att Zac agerar guide - så kan jag inte låta bli att le, och tänka på den där hyllningen som jag nästan fick höra. För nog måste väl roten till samarbetet vara Kjells läsning av Guru? 

<Garry Potter, ännu en underbar rysk transkription...

...bla bla bla Harry Potter bla bla bla Harry Potter bla bla bla Harry Potter bla bla bla...

Jag ska inte klanka ned på Harry Potter, men just nu tycker jag att det är det där man möts av när man slår upp en kulturbilaga, eller går in på en litteraturblogg. Harry Potter hit och Harry Potter dit. Hälften älskar, hälften hatar. Hälften klär ut sina barn i runda, plastbågade glasögon och hälften citerar Harold Bloom, som inte tillhör mina favoriter. (Orden "livet är för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker" tillskrivs Harold Bloom, och det är lätt at hålla med vid första ögonkastet. MEN hur vet man vad som är "god" litteratur om man aldrig tar till sig den "dåliga" som kontrast?)

Jag varken lovordar eller föraktar. Jag känner mig utanför. Jag missade Pottertåget. Eftersom jag tillhör den där pretentiösa skaran som har svårt för att göra, läsa eller älska något samtidigt som ALLA andra, har jag varken läst Harry Potter eller DaVinci-koden. Så jag kan varken förakta eller lovorda böckerna.

Däremot medger jag gärna att jag har mycket svårt för den kommersiella cirkusen kring Potter. Och att jag älskar att Harry Potter har blivit till en välbehövd, bred port till litteraturens fantastiska värld för miljoner av ungar. Rapporter och artiklar berättar om att unga aldrig läst så få böcker som nu, men samtidigt ser man små, små valpar sträckläsa Harry Potter i ett rasande tempo. Helst på engelska! Jag kan föreställa mig att nästa steg är Terry Pratchett, Liftarens Guide och Sagan om ringen. Jag gick från Bert till Jules Verne i tolvårsåldern. Det var en ganska slingrande väg.

Min profetia är att den Harry Potter-läsande generationen kommer att växa upp till en bildad, snabbläsande generation av bokmalar. Hopp, mina vänner, Harry Potter inger hopp! Och ni litteraturnördar och bloggande litteraturkvacksalvare som förkastar Rowling för att hon inte håller samma klass som de postmoderna vitryska poeter ni är vana vid - Skärp er! Det handlar om en serie ungdomsböcker som uppenbarligen är såpass bra att de kan uppskattas även av vuxna, inte om smal litteratur med ambitioner om ett Nobel- eller Pulitzerpris.

SvD SvD SvD DN DN DN

^Herrarna Amundsen och Loe

Det är länge sedan Erlend Loes och Petter Amundsens Expedition Shakespeare kom, men recensionerna har låtit vänta på sig. Men nu, äntligen, har DN publicerat en lång fin recension. Jag söker i min hjärna efter en förklaring till dröjsmålet. Är boken så konstig att recensenterna drar sig för uttala sig om den? Förstår inte kulturcheferna att boken inte är en dussinbok i kölvattnet efter Da Vinci-koden, och behandlar den styvmoderligt? Eller är det helt enkelt så att recensenten behövt tid att fundera och tid att skriva, för att boken kräver det? Och att recensionen inte kan kortas till en notis, utan kräver ett utrymme som bara bjuds under sommarens nyhetstorka? Jag hoppas på det sistnämnda.

Det är inte bara recensionerna som dröjt i fallet Expedition Shakespeare. Det norska originalet köptes över huvud taget inte in av Stadsbiblioteket i Uppsala. Den svenska utgåvan kom sent. Och även jag dröjde. Jag brukar skaffa Loes böcker så fort de kommer på svenska, om jag inte redan läst dem på norska. Men Expedition Shakespeare kom i min ägo först den 17 juni, min födelsedag, när jag fick den av mina föräldrar. Och ändå har jag inte läst den än. Konstigt.

DN:s Jonas Thente skriver den hittills bästa och mest välskrivna recensionen. Och till skillnad från många av landets mindre tidningars recensenter går han inte i fällan att tro att det är på allvar. Jag minns fortfarande det första uttalande av Loe angående boken jag läste: "Jeg var skeptisk, for det her er crazy stoff"...

Jag måste förresten kommentera den svenska titeln, när jag ändå är i gasen. I Norge heter boken kort och gott "Organisten". Den enda anledning jag kan tänka mig till att inte behålla originaltiteln, som ju är precis lika gångbar i Sverige som Norge, är att läsarna (i förlagens ögon konsumenterna?) direkt skall koppla till Loes tidigare bok "Expedition L". Men "Expedition L" heter på norksa bara "L", och den svenska titeln valdes för att associera till dokusåpan "Expedition Robinson". Om Loe själv ville göra en sådan koppling hade han antagligen valt den titeln från början - Robinsonekspedisjonen sändes även i Norge. Det är trist, tycker jag, att Loe skall få dras med denna ofrivilliga dokusåpaanknytning än en gång. Det enda vettiga är att behålla titlar från våra grannspråk så oförvanskade som möjligt.