Världens exklusivaste kaffe? (Bajskaffe!)
<En liten luwak!
Idag har jag druckit något mycket speciellt: Kopi Luwak. Kopi Luwak lär vara världens allra exklusivaste kaffe, och kilopriset lär ligga på ungefär 7000 kr.
Anledningen är att kaffet görs av kaffebönor som passerat genom en Luwak, ett litet nattlevande djur i Indonesien som tydligen är släkt med mungon. Luwakens matsmältningssystem rår på bönanas fruktkött och skal och allt vad en kaffeböna nu kan tänkas vara omgiven av, men inte själva bönan. Bönorna plockas ur Luwakens bajs av indonesiska kaffeodlare, som säljer dyrt till hela världen kaffenördar. Kaffet lär vara renare än vanligt kaffe, trots sin udda tillblivelse. Jag hoppas att det är sant...
Gott var det i alla fall. Jag som är van att dricka mörkrostat kaffe blev förvånad av den milda smaken, nästan helt utan beska. Istället var kaffet väldigt syrligt, och påminde om riktigt mörk choklad med mycket syra. Det smakade choklad och kanske lite sirap, och var lent och gott i munnen. Mumma!
En Kopi Luwak-cappuchino går lös på 50 kronor, och espresson jag drak fick hag för en tjuga eftersom jag ätit lunch precis före. Prisvärt, med tanke på vad folk skriver på sina bloggar att de betalat i butiker.
Kaffesnobben vet mer!
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [2]
9 februari
kl. 19:30
<En liten luwak!Idag har jag druckit något mycket speciellt: Kopi Luwak. Kopi Luwak lär vara världens allra exklusivaste kaffe, och kilopriset lär ligga på ungefär 7000 kr.
Anledningen är att kaffet görs av kaffebönor som passerat genom en Luwak, ett litet nattlevande djur i Indonesien som tydligen är släkt med mungon. Luwakens matsmältningssystem rår på bönanas fruktkött och skal och allt vad en kaffeböna nu kan tänkas vara omgiven av, men inte själva bönan. Bönorna plockas ur Luwakens bajs av indonesiska kaffeodlare, som säljer dyrt till hela världen kaffenördar. Kaffet lär vara renare än vanligt kaffe, trots sin udda tillblivelse. Jag hoppas att det är sant...
Gott var det i alla fall. Jag som är van att dricka mörkrostat kaffe blev förvånad av den milda smaken, nästan helt utan beska. Istället var kaffet väldigt syrligt, och påminde om riktigt mörk choklad med mycket syra. Det smakade choklad och kanske lite sirap, och var lent och gott i munnen. Mumma!
En Kopi Luwak-cappuchino går lös på 50 kronor, och espresson jag drak fick hag för en tjuga eftersom jag ätit lunch precis före. Prisvärt, med tanke på vad folk skriver på sina bloggar att de betalat i butiker.
Kaffesnobben vet mer!
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [2]
En nyårshälsning från min far
Kvällens ostar
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
1 januari
kl. 18:20
Jag och min bror köpte en bok om franska ostar i julklapp till vår farsgubbe. Igår hade han tagit boken med sig till ostbutiken i Saluhallen, och valt och läst. När det blev dags att äta ost möttes vi av ett litet papper med rubriken "Kvällens ostar". Jag måste dela med mig!
Kvällens ostar
Brin d'Amour
Kommer från Korsika. Hantverkstillverkad och gjord på fårmjölk. Är klädd med torkade örter. Har en lite syrlig smak och ganska stark smak.
Brillat-Savarin
Kommer från Normandie. Mejeritillverkad och gjord på
gräddberikad komjölk. 75 % fetthalt. Skapades på 30-talet av ostexperten Henri Androuët och har
fått sin namn efter en matskribent som hette Brillat-Savarin och levde på
1700-talet. Han myntade uttrycket "En måltid
utan ost är som en skönhet som saknar ena ögat".
Beaufort
Kommer från Savoie i de franska alperna och är gjord på
opastöriserad komjölk. Medelvikten för en Beaufort är
Till samtliga av dessa ostar passar ett vitt vin bäst, möjligen med undantag av Brillat-Savarin, som gärna serveras tillsammans med en St Emillion.
En Côte de Provence ska vara ett utmärkt val.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Nyårsmiddagen - Härliga tider!
1. Den lilla hummersoppan, den lilla hummersalladen, och den lilla ostpajen.
2. Sjötungan Walevska.
3. Ostarna.
4. Chokladbrulén med hjortronen.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
1 januari
kl. 13:41
1. Den lilla hummersoppan, den lilla hummersalladen, och den lilla ostpajen.
2. Sjötungan Walevska.
3. Ostarna.
4. Chokladbrulén med hjortronen.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Världens manligaste mat? (meningen med livet #2?)
Igår natt skrev jag om att Peter Glas menar att ett meningsfullt liv är att njuta av sin vardag. Är detta månne en uppföljare?
Igårkväll såg jag ett par minuter av TV4:s Förkväll, och prickade in slutet av dagens middagstips: Chili con carne. Kocken förkunnade glatt att chili är en riktigt manlig maträtt med traditioner och allt vad det nu var. Och jag satt som på nålar och blev bara gladare och gladare och kanske till och med lite exalterad. Inte för att jag ger många ören för det där med manlig mat, utan för att chili är en fascinerande maträtt. Och för att jag i förra veckan förkovrade mig inom ämnet, läste långkoksrecept, och kokade kött i fem timmar.
Men TV4-receptet innehåller köttfärs och chorizo. Får man göra så? Att koka chili är en så stor konst att det anordnas mästerskap över hela den amerikanska södern, med olika regler. Somliga hävdar att en chili inte får innehålla bönor. Andra att den får innehålla bönor, men att tomat och lök är bannlysta ingredienser. Den kanske allra hårdaste chilifascisten, och upphovsmannen till de här tävlingarna, hette Francis X Tolbert och satte igång chiliravinen på 60-talet med sitt sökande efter äkta chili. Vad han kom fram till var att en äkta chili på inga som helst villkor får innehålla tomater, vita bönor, gul lök eller köttfärs. (Svensk skolbespisningschili skulle nog falla på läppen?) Chili, enligt Tolbert, består av chili, kryddor och kött. Receptet på "originalchilin" finner ni här. Garanterat underhållande och stimulerande för matglagarlädjen...
När jag nu gav mig ut på jakt efter den chili jag drömt om sedan jag första gången såg Simpsons-avsnittet med Chilifestival gjorde jag det inte med någon som helst intention att låta något annat än min egen fantasi sätta gränserna. Tolberts gryta må låta spännande och god, men den motsvarar knappast min plånbok och min drömchili. Tomat och bönor drygar ut maten, såväl för en student som för en cowboy. Detta är vad jag landade i:
1 kg segt jävla kött, typ högrev
400 g rimmat fläsk
2 stora gula lökar
2 röda chilifrukter
1 jalapeño
2 stora vitlöksklyftor
rejält med spiskummin, paprikapulver, hela kumminfrön, kakaopulver och oregano
En aning vitpeppar.
33 cl Carnegie Porter + ungefär lika mycket vatten
2 paprikor.
1 förpackning finkrossade tomater
I burk kidneybönor
1 burk svarta bönor
Skär köttet i lagom stora bitar, stek det och lägg i en gjutjärnsgryta tillsammans med hackad lök, chili, jalapeño, pressad vitlök, kryddor, porter och vatten. Koka i sådär en tre timmar. Rosta och skala paprikorna - skär ned dem i grytan. Tillsätt tomaterna och koka en timme till. Köttet skall börja falla isär. Blanda i bönorna på slutet.
Nästa gång kommer jag att jobba mer på det där med chilisorter - ancho och chipotle ska väl gå att få tag på i dessa dagar. Jag kommer dessutom att byta ut det rimmade fläsket mot rökt, och skära ned på vätskemängden.
Är man sugen på att ytterligare förkovra sig ämnet chili gör man det förslagsvis här.
061130 - DN publicerade ett finfint reportage om chili i oktober, som innehåller en variant på Tolberts recept, och ett annat chilirecept som verkar riktigt spännande.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
16 november
kl. 01:39
Igår natt skrev jag om att Peter Glas menar att ett meningsfullt liv är att njuta av sin vardag. Är detta månne en uppföljare?
Igårkväll såg jag ett par minuter av TV4:s Förkväll, och prickade in slutet av dagens middagstips: Chili con carne. Kocken förkunnade glatt att chili är en riktigt manlig maträtt med traditioner och allt vad det nu var. Och jag satt som på nålar och blev bara gladare och gladare och kanske till och med lite exalterad. Inte för att jag ger många ören för det där med manlig mat, utan för att chili är en fascinerande maträtt. Och för att jag i förra veckan förkovrade mig inom ämnet, läste långkoksrecept, och kokade kött i fem timmar.
Men TV4-receptet innehåller köttfärs och chorizo. Får man göra så? Att koka chili är en så stor konst att det anordnas mästerskap över hela den amerikanska södern, med olika regler. Somliga hävdar att en chili inte får innehålla bönor. Andra att den får innehålla bönor, men att tomat och lök är bannlysta ingredienser. Den kanske allra hårdaste chilifascisten, och upphovsmannen till de här tävlingarna, hette Francis X Tolbert och satte igång chiliravinen på 60-talet med sitt sökande efter äkta chili. Vad han kom fram till var att en äkta chili på inga som helst villkor får innehålla tomater, vita bönor, gul lök eller köttfärs. (Svensk skolbespisningschili skulle nog falla på läppen?) Chili, enligt Tolbert, består av chili, kryddor och kött. Receptet på "originalchilin" finner ni här. Garanterat underhållande och stimulerande för matglagarlädjen...
När jag nu gav mig ut på jakt efter den chili jag drömt om sedan jag första gången såg Simpsons-avsnittet med Chilifestival gjorde jag det inte med någon som helst intention att låta något annat än min egen fantasi sätta gränserna. Tolberts gryta må låta spännande och god, men den motsvarar knappast min plånbok och min drömchili. Tomat och bönor drygar ut maten, såväl för en student som för en cowboy. Detta är vad jag landade i:
1 kg segt jävla kött, typ högrev
400 g rimmat fläsk
2 stora gula lökar
2 röda chilifrukter
1 jalapeño
2 stora vitlöksklyftor
rejält med spiskummin, paprikapulver, hela kumminfrön, kakaopulver och oregano
En aning vitpeppar.
33 cl Carnegie Porter + ungefär lika mycket vatten
2 paprikor.
1 förpackning finkrossade tomater
I burk kidneybönor
1 burk svarta bönor
Skär köttet i lagom stora bitar, stek det och lägg i en gjutjärnsgryta tillsammans med hackad lök, chili, jalapeño, pressad vitlök, kryddor, porter och vatten. Koka i sådär en tre timmar. Rosta och skala paprikorna - skär ned dem i grytan. Tillsätt tomaterna och koka en timme till. Köttet skall börja falla isär. Blanda i bönorna på slutet.
Nästa gång kommer jag att jobba mer på det där med chilisorter - ancho och chipotle ska väl gå att få tag på i dessa dagar. Jag kommer dessutom att byta ut det rimmade fläsket mot rökt, och skära ned på vätskemängden.
Är man sugen på att ytterligare förkovra sig ämnet chili gör man det förslagsvis här.
061130 - DN publicerade ett finfint reportage om chili i oktober, som innehåller en variant på Tolberts recept, och ett annat chilirecept som verkar riktigt spännande.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Calzone med surkål?
^Tysk surkålstillverkning
Eftersom det var kalas igår kväll, åts det calzone till lunch idag. Och för första gången slog det mig: Är inte svensk pizzasallad till förväxling lik gammal hederlig surkål?
Mumma!
Nadia hälsar er alla, förresten.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
24 september
kl. 21:24
^Tysk surkålstillverkning
Eftersom det var kalas igår kväll, åts det calzone till lunch idag. Och för första gången slog det mig: Är inte svensk pizzasallad till förväxling lik gammal hederlig surkål?
Mumma!
Nadia hälsar er alla, förresten.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Chili och choklad?
<Choklad + chili?
Jag hade en halvtimme över på eftermiddagen idag, och gick till mitt gamla favoritställe: Chokladkaféet. Deras mörka, varma choklas med chili och grädde har varit bland det allra bästa man kan hälla i sin strupe. Choklad och chili är i allmänhet en fantastisk kombination. Men idag blev jag grymt besviken. Så besviken att jag antagligen aldrig mer kommer gå tillbaka till chokladkaféet. Tidigare har man fått vänta på sin choklad. Den har gjorts iordning i källaren, i den magiska chokladverkstaden. Det är fantasieggande. Man ser framför sig hur de står där nere och pysslar med hemliga ingredienser och färsk chili, värmer mjölk med termometer och smälter noga utvalda chokladsorter, för att blanda ihop till den fantastiska dryck jag vant mig vid att få serverad. Och tidigare har chokladen faktiskt varit så god att den processen kännts fullständigt rimlig.
Idag öste servitrisen ner ett par matskedar vanligt chilipulver i glaset, fyllde på med fabriksgjorda små chokladbitar från en påse i kylskåpet, och hällde på ångad mjölk. OK, tänkte jag. Är det inte svårare än så att göra gudadryck? Perfekt, då vet jag hur jag ska göra hemma.
Men fy fan vad det smakade. Uäh. Det där med chilipulver måste verkligen vara en nyhet. Min choklad saknade den vanliga chilihettan. Istället fanns där en påtagligt stark paprikasmak. Paprika och grillkrydda - det är inte smaker som passar med choklad... Dessutom bidrog det vidriga pulvret med att chokladen kändes grynig och pulvrig. Riktigt, riktigt dåligt av ett annars bra ställe.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
6 september
kl. 21:50
<Choklad + chili?Jag hade en halvtimme över på eftermiddagen idag, och gick till mitt gamla favoritställe: Chokladkaféet. Deras mörka, varma choklas med chili och grädde har varit bland det allra bästa man kan hälla i sin strupe. Choklad och chili är i allmänhet en fantastisk kombination. Men idag blev jag grymt besviken. Så besviken att jag antagligen aldrig mer kommer gå tillbaka till chokladkaféet. Tidigare har man fått vänta på sin choklad. Den har gjorts iordning i källaren, i den magiska chokladverkstaden. Det är fantasieggande. Man ser framför sig hur de står där nere och pysslar med hemliga ingredienser och färsk chili, värmer mjölk med termometer och smälter noga utvalda chokladsorter, för att blanda ihop till den fantastiska dryck jag vant mig vid att få serverad. Och tidigare har chokladen faktiskt varit så god att den processen kännts fullständigt rimlig.
Idag öste servitrisen ner ett par matskedar vanligt chilipulver i glaset, fyllde på med fabriksgjorda små chokladbitar från en påse i kylskåpet, och hällde på ångad mjölk. OK, tänkte jag. Är det inte svårare än så att göra gudadryck? Perfekt, då vet jag hur jag ska göra hemma.
Men fy fan vad det smakade. Uäh. Det där med chilipulver måste verkligen vara en nyhet. Min choklad saknade den vanliga chilihettan. Istället fanns där en påtagligt stark paprikasmak. Paprika och grillkrydda - det är inte smaker som passar med choklad... Dessutom bidrog det vidriga pulvret med att chokladen kändes grynig och pulvrig. Riktigt, riktigt dåligt av ett annars bra ställe.
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Testlagare?
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [1]
1 september
kl. 23:39
Nu har jag ansökt om att bli testlagare i tidningen Buffé! Spännande!theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [1]
Äntligen! Den ultimata dieten! Eller?
<Mat i kubik
Jag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
6 augusti
kl. 10:35
<Mat i kubikJag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
