Jag läser i DN att major Sven E Hedgren efter tjänstgöring i Afghanistan är seriöst oroad över det språk som svenska soldater använder, och att han författat en skrivelse som gått ut till Riksdagen, Regeringen, Försvarsmakten etc. Han menar att det nära samarbetet med utländska förband har bidragit till ett förkastligt bruk av utländska ord och främmande förkortningar. Vidare menar han ett försvarets språk måste restaureras, och hänvisar till Riksdagens ställningstagande till det offentliga språkbruket i Sverige: "Den offentliga svenskan skall vara vårdad enkel och begriplig."

Så långt allt väl, bortsett från det där med att restaurera språket. Vilket stadium i vår svenska språkhistoria önskar Hedgren återgå till? Sedan kommer meningen som antyder att "enkelt och begripligt" är subjektiva begrepp, och att Hedgrens uppfattning om deras betydelse skiljer sig fatalt från min egen:

Riksdagens intentioner innehålls inte inom Försvarsmakten, med risk för missförstånd inom de väpnade styrkorna, men också till förfång för allmänhetens förståelse och  statsmakternas övergripande styrning och uppföljning av verksamheten.

Jag blir givetvis nyfiken på om den här meningen bara är en olyckshändelse, författad av en man med ambitioner att skriva över sin egen nivå för att understryka sin språkliga auktoritet, eller om major Hedgren faktiskt skriver så illa, och har så dålig verklighetsuppfattning som det verkar. Genom Google finner jag ytterligare en text signerad major Hedgren, och min misstanke om att major Hedrgen inte känner till sina begränsningar förstärks. I Räddningsverkets tidning Sirenen, nr 1 2006, skriver major Hedgren en enkel liten insändare om hur de som arbetade med räddningsinsatsen i Thailand under Tsunamikatastrofen borde avtackas. Eller rättare sagt: insändaren borde ha varit enkel. Hedgrens meningar är så långa och så snåriga att han ständigt trasslar in sig i syftningsfel - ibland riktigt komiska:

Försvarsmakten (FM) har föredömligt samordnat och genomfört en avtackningsceremoni på Uppsala garnison för personal som, i smått och stort, stöttat hemtagningen av offren från tsunami-katastrofen och dess anhöriga på Ärna-basen (före detta F16).

Tsunamikatastrofens anhöriga? Är det den stora familjen av mindre vågor ute till havs, eller är det andra naturkatastrofer? (Förlåt, jag antar att man inte skall raljera om tsunamin.) Nåväl, jag kör i major Hedgrens snåriga text i en LIX-räknare och får fram värdet sjuttio. Lix står för läsbarhetsindex, och ger en fingervisning om hur lättläst en text är. Talet baserar sig bland annat på meningarnas längd, och bruket av långa ord. Ju lägre Lix-värde, desto lättare text:

Inläggen på Hic habitat felicitas har ett snittvärde runt 40, vilket motsvarar en normal tidningstext. DN:s artikel om Hedgren har ett index på 52. Major Hedgrens 70 motsvarar alltså riktigt snårig byrokratsvenska. Med råge.

Jag är fullständigt enig med den gode majoren om att den offentliga svenskan kan behöva en översyn. Men då är det knappast att grabbarna i Afghanistan slänger sig med uttryck från sina amerikanska kollegor som är problemet, utan att de höga hästarna byråkratiserar sig in absurdum.

Major Hedgren liknar sig slutligen vid Don Quijote. Jag är benägen att hålla med, men vill inte föra över liknelsens på hans strid utan på hans självbild...

För övrigt anser jag att militärens benämning av hemvärnet bör föras in i SAOB: Möpar, av förkortningen MÖP - militärt överintresserad person.

(Den här texten har ett läsbarhetsindex på 50)

Gårdagkvällens nyhetsrapporteringar handlade till stor del om stackars flygresenärer som fick lämna sina vattenflaskor, sina barns nappflaskor och sina inte helt akut nödvändiga medicinflaskor på marken före avresa från London. Varför, frågar sig många med mig, och har svårt att nöja sig med det förenklade svaret att vätskor kan vara explosiva. London Times vet hur man förklarar:

http://www.timesonline.co.uk/article/0,,2-2308038,00.html

< Palestinsk propaganda

Jag uppskattar verkligen den stora, fina, välfungerande demokratin på andra sidan Atlanten. Amerikatt är sannerligen en välsignelse för hela den civiliserade världen, och det är verkligen fantastiskt att de bryr sig så oerhört mycket om alla sina kristna och judiska bröder världen om, de goda amerikanarna. För att inte tala om deras president, denne bereste, beläste, belevade man som alltid fattar de bästa besluten och säger de klokaste orden! Som i talet han höll i natt, till exempel. Så oerhört fint och starkt att ge Israel sitt fulla stöd, försvara varje lands rätt till självförsvar! Herr presidenten är som en skolgårdens kamratstödjare som alltid ställer sig på den svagares sida!

Eller hur var det nu? Fanns det kanske en anledning till att inget annat land än USA sympatiserar med Israel en dag som den här? Var det kanske så, att den israeliska reaktionen är fullständigt orimlig och oproportionerlig, och att dess omfång inte kan försvaras av någon som önskar och älskar fred? Att den amerikanska islamofobin blev alldeles, alldeles för uppenbar inatt? Den Israeliska reaktionen går att förstå. Det är svårt att föstå uttrycket den har tagit sig, men reaktionen är berättigad. Den värsta galenskapen står USA för.

Uppsala är fullt av libanesiska nybyggare (De svenska amerikafararna var ju först utvandrare, sedan invandrare, och när de funnit sig tillrätta nybyggare. Varför tar vi ifrån dagens amerikafarare rätten att sluta vara invandrare och bli nybyggare?). Ungefär 200 av dem är på semester i Libanon just nu.

Nadia har ett gäng libanesiska släktingar här i stan. Det är inte alls omöjligt att de är hemma över sommaren. 

http://www2.unt.se/avd/1,1786,MC=1-AV_ID=515024,00.html

(bild från www.zmag.org)

Enligt alla åsiktsbarometrar och politiska tester (man gör ganska så många sådana när man sitter i en reception utan besökare) sympatiserar jag med Centern. På andra plats kommer Folkpartiet. Jag är inte helt säker på att jag tycker om det. Folkpartiet känns fullständigt opålitliga. Och Centern är för mig partiet som vänder kappan efter vinden. Ena året kan de tänka sig en koalition med sossarna. Andra året ingår de i en allians högerut. Det är kort sagt svårt att veta vad man får. Och så har jag svårt för Maud.

Jag må vara ytlig, men jag har svårt för Maud för att hon är skrikig och ettrig och anstränger sig alldeles för mycket för att vara så normal och folklig. Och hon är en fantastiskt dålig talare. Men jag sympatiserar uppenbarligen med hennes idéer, och det är väl det som är det viktigaste.

Leijonborg å sin sida är grodornas mästare. Han har ofta bra förslag och sympatiska idéer i bagaget, men han missar ju helt det där med att presentera dem på ett taktiskt sätt. Men hans Almedalstal hade varit lysande om man sluppit hans röst. Blir karln inte trött i halsen av att prata sådär? Men jag sympatiserar tydligen med de flesta, om än inte alla, av hans idéer, och det är väl det som är det viktigaste.

De övriga partierna i alliansen då? Kristdemokraterna är läskiga. De ser så fina och rumsrena ut, och är det säkert också. Deras politiker alltså. Men deras väljarkår! Där hittar man hela Sveriges avskum, kommunisterna och rasisterna borträknade. Tro inte att jag har något emot religion eller religiösa ? det är tvärtom bland det bästa jag vet. Att våga ge sig hän är coolt. Men politik och religion har inte det minsta med varandra att göra. I Kd hittar man alla Sveriges Bushfanatiker. Abortmotståndare. Kompromisslösa sionister. Homohatare. Och folk som är bittra över kyrkans separation från staten. Nej tack, den skaran kommer jag aldrig att ansluta mig till. Och moderaterna kommer jag över huvud taget inte att kommentera. Jag tror att 99% av motormännens medlemmar är moderater. (För er som inte känner mig kan jag tillägga att motortrafik är bland det värsta jag vet)

Ändå är det antagligen de där galningarna som kommer till makten tack vare min röst i höst. Motormän och abortmotståndare är vad man får när man egentligen bara vill ha lite borgerlig miljöpolitik och en fungerande skola med Jan Björklund i spetsen. Jävlar.