Alla studenter svär emellanåt över det genombyråkratiserade verk vi är beroende av för vår fortlevnad: CSN. Den student som svurit kanske allra mest, svär också allra bäst. Dessa sovietklingande mardrömdsberättelser har många gånger fått mig att tänka att det nog inte vore så dumt att göra som Centerpartiet vill, och privatisera skiten. Skrota CSN och låt bankerna ta hand om studielånen med lite lagom mycket statlig insyn. Centerns argument är lockande: Privata bolag är inte lika byråkratiska som statliga verk, då byråkrati ytterst sällan är kostnadseffektiv. Privata bolag konkurrerar med varandra, och skulle kunna erbjuda förmånligare villkor. Reglerna skulle inte nödvändigtvis vara lika rigida - det skulle kanske vara möjligt att få den där dispensen för ett par extra terminer.

Så har jag bruka tänka. Tills jag idag läste en artikel i The New Yorker, som handlar om det amerikanska systemet, som är snarlikt det som Centern förespråkar. Det största problemet med det privatiserade studielånssystemet är att en osäker utbildning är en dålig säkerhet. Sköttes systemet helt utan statlig inblandning skulle knappast någon beviljas lån för at utbilda sig till till exempel skådespelare. I USA har man löst det genom att garantera låneinstituten att pengarna skall betalas tillbaka. Misslyckas studenterna efter sin utbildning går staten in och betalar stora delar av lånen. Det garantisystemet kostar drygt fyra gånger så mycket som ett helt offentligt lånesystem skulle göra. Fyra gånger så mycket.

Men även låneinstituten kostar pengar. De uppmärksammas gång på gång för sina enorma vinster. Vinster som kommer från återbetalande akademiker. Vinsterna används dels till att betala höga löner, dels till att vinna nya delar av marknaden. På de amerikanska universiteten finns ett slags ekonomiska rådgivare som hjälper studenterna att välja rätt låneinstitut för att finansiera sina studier. I praktiken är dessa rådgivare inget annat än köpta marknadsförare. Låneinstituten mutar rådgivarna med aktier mot att de rekommenderar deras tjänster, eller köper in sig på hela universitet med ekonomiska bidrag. Man mutar nedåt för att få nya låntagare, och uppåt för att politikerna skall ha överseende. Allt på studenternas bekostnad.

Valet tycks stå mellan byråkrati och korruption. Jag föredrar telefonkö och långsamma processer, framför mutor och skitigt mjöl. CSN, min vän...

Om man googlar på mitt namn (detta narcissistiska folknöje...), hittar man bland annat en artikel ur Aftonbladet 2003: Läsarnas 1:a maj-paroller. Läsarna har fått maila in sina slagord, och ett antal har publicerats. Och ungefär mitt i listan kommer det:

  GUD LEVER GENOM KÄRNKRAFTEN
  Henrik Sundbom, Knivsta 

Det är, mig veterligen, enda gången jag omnämnts eller publicerats i en tidning. Jag vet inte riktigt vad jag menade. Menade jag att Kärnkraften är ett mirakel? Eller menade jag att Gud är eldriven? Ibland blir jag inte riktigt klok på mig själv. Eller på min humor.

Vilka av dina ungdomssynder hittar Google? Berätta!

En gång  i början av min studietid följde jag med en radikal vän till den borgerliga studentföreningen Heimdal för att hälsa på några av hans väner och dricka en billig öl. Traditionellt sett har Heimdal varit en konservativ förening, och traditioner är inte helt oviktiga i sammanhanget. Men nu heter det alltså att man är en borgerlig förening, kanske för att ordet konservativ har fått en så negativ klang i det svenska språket. Vad jag slogs av när jag träffade min kamrats kamrater, bortsett från försupenheten, var att den lilla källarlokalen tycktes ha oändligt högt i tak. Bakom de gallerförsedda fönstergluggarna (för att inte vänsteraktivisterna skall vandalisera alltför mycket) samsades stockkonservativa unga män i tweedkostym, cognacsflammig näsa och prickig fluga som på fullaste allvar hävdade att Universitetet var bättre innan kvinnorna släpptes in, med radikala anarkokapitalister som min vän. Vad har dessa människor gemensamt, undrade jag i mitt stilla sinne, mer än sin motvilja till en socialdemokratisk regering?

Med tanke på att mitt första intryck av Heimdal alltså var en heterogen samling suputer, borde jag knappast blivit förvånad när jag fick höra att föreningen skall delta i Pridefestivalen. För att (åter)erövra hbt-frågorna från vänsterblocket, tydligen. Jag välkomnar absolut initiativet. Liksom miljöfrågorna, borde hbt-frågorna inte vara självklara vänsterfrågor, utan ha sin naturliga hemvist hos liberalerna. Men initiativet säger också en del om vilken vändning förening Heimdal har gjort - jag kan inte tänka mig att den konservativaste falangen ligger bakom det här. Det låter orimligt. Hursomhelst tycks de brunskjortor som Ola Larsmo ständigt spanar efter vara slutgiltigt utrensade och brända, och det kan man ju inte annat än vara glad för.

Kappvändningar av Heimdals slag tycks ligga i tiden. Sahlin får cred för att hon gör Socialdemokraterna till ett mer hbt-vänligt part, och Glenn Hysén skall invigningstala på festivalen. Vilket provocerar rfsl. Varför man blir provocerad av att någon gör en eventuell invit till en ursäkt, har jag svårt att förstå. Men man borde väl bli minst lika provocerade av Heimdals medverkan, isåfall?

DN DN DN SvD SvD

Cecilia Wikström har länge tillhört mina favoritpolitiker. Hon fyller en av de största luckorna i den svenska politiken, genom att kämpa för en bra borgerlig kulturpolitik. Av gammal hävd är kulturarbetare och konstnärer ofta påfallande vänstervridna. Och det är nu inte särskilt kostigt, eftersom det bara är vänsterblocket som erbjuder dem en dräglig ekonomisk situation. Att man med pengapåsen måste acceptera centralstyrning, och bli en förlängning av statens hand - en kugge i propagandamaskineriet - det accepterar man tyst. Bara man får lön även under reptider. För vad är alternativet för kulturarbetarna oich konstnärerna? Enligt vänsterretoriken, som i det här fallet stämmer lite för väl överens med verkligheten, en till 100% marknadsanpassad kultursektor. Men makrnadsanpassad kultur tenderar att bli två saker: Dyr och ytlig.

I dagens DN beskriver Wikström det kulturpolitiska klimatet som en boxningsmatch mellan två parter som båda vill marginalsera kulturen - men på olika sätt. Jag skulle hellre kalla det ett skitigt slagsmål mellan två grymma småbarn, om vem som skall få äran att avliva en kattunge. Och in på arenan stormar den kloka modern med de fredliga lösningarna.

Med Wikströms lösningar skulle konstnärerna erbjudas en större ekonomisk frihet, utan att tvingas underordna sig en politisk tankekontroll. Frihet å ena sidan. Frihet å andra sidan. Det är vad jag kallar liberalt. Läs hennes artikel för detaljerna. Det här är bara ett glatt "Hejja!". Och kryssa rätt, så fort möjligheten bjuds.

Även i svd

Rysskräcken under kalla kriget gav oss det fördomsfulla uttrycket 'en god kommunist är en död kommunist'. Och frågan är om vår nya tids skräck kanske kan sammanfattas i uttrycket "en god islamist är en död islamist". För sedan 11-september attackerna har föreställningen spridits att all islamism är av ondo och måste bekämpas.

Dagens debattartikel i Uppsala Nya Tidning (Carl Cederström, fp) handlar om islamism, och inleds med de ovan citerade orden. Någonting säger mig instinktiv att uttrycket har betydligt äldre anor än kalla krigets ryssjakt, och jag börjar rota i bakhuvudet. Det var inte länge sedan jag läste något liknande... Just det!

I Dekius Lacks och Kiran Mainis extremt ovetenskapliga bok om globaliseringens historia, Ge globen en chans, stötte jag nyligen på ett citat av Teddy Roosevelt. Boken i sig är ett långtråkigt uppradande av redan allmänt kända förbrytelser som knappast chockar någon längre (även om det är nog så viktigt att de inte glömms bort), uppställda som om de var nya, sensationella och banbrytande upptäckter. Utan så mycket som en enda källhänvisning. Nåja. Nu är det citatet som är det vitkiga:

Jag går inte så långt att jag menar att bara en död indian är en bra indian, men det stämmer i nio fall av tio, och jag vill inte spilla tid på den tionde. 

Det är intressant att jenkarna tycks ha det här resonemanget som en ständig komponent genom historien - det är bara fiendens namn och nationalitet som byts ut. Först hette djävulen Galloperande Buffeln eller Skitiga Filten. Därefter Nikolaj eller Chen. Nu heter djävulen Muhammed, Mohamed eller Mahammad.

Det finns antagligen statsvetare som funderat på, skrivit böcker om och säkert också avfärdat de resonemang som föddes i mitt huvud när jag jämförde de tre citaten, men jag är inte särskilt statsvetenskapligt bildad, så jag har ingen att referera till. Men jag får en bestämd känsla av att den genomonde fienden är så viktig i den amerikanska kulturen, helt enkelt för att man inte har något annat att enas kring. USA är ett land som byggdes av människor från olika delar av världen (om man med världen menar Europa), med olika religioner (om man med religioner menar varianter av kristendom) och olika hudfärg (om man med färg menar nyanser av beige). Särskilt mycket gemensamt, bortsett från att samtliga var invandrare, hade man inte. Och alla vet väl hur svårt det är att bygga en nationell identitet utan något att enas kring?

Där tror jag att vi finner roten till den amerikanska föreställningen om och behovet av en fiende. För det vet jag med bestämdhet, utan att ha några som helst belägg, att amerikanska presidenter i regel blir populärare av att kriga. Ett krig och en gemensam fiende är det mest nationsenande man kan tänka sig. Har man dessutom en effektiv propagandaapparat som ser till att alla inte bara misstänker, utan faktiskt vet att den nya fienden är ett hot mot varenda hederlig skattebetalare i landet, då är man verkligen i hamn.

Sedan kan man förstås hävda att krigen inte handlar om inrikespolitk, utan om religion. Men det är bara sktisnack. I det här fallet är jag helt övertygad om att religionen bara är en fasad. Kriget mor terrorismen är inte det korståg mot arabvärlden det ibland framställs om. Det är en kamp om de amerikanska väljarnas gunst. 

Nu är det alltså klart att Lars Leijonborg avgår, vilket nog är klokt. Och genast kommer förstås spekulationerna om vem som skall ta över att ta vid. Lågoddsare är Jan Björklund och Cecilia Malmström. Malmström vore bra för gubbigheten, men jag hoppas innerligt på det osannolika: min favoritfolkpartist Erik Ullenhag. Det skulle onekligen föra in en massa nytt blod i den svenska debatten. Men jag tror inte att det kommer att häna efter den missförstådda debattartikeln om Centerpartiet. Så jag sätter en slant på Cecilia Malmström.

Centerpartiet:

• På sikt införa ett studiemedelssystem där bidrag och lån utgör 50 % vardera av totalbeloppet
  
• Höja bidragsdelen på studiemedlet med totalt fem hundra kronor jämfört med dagens nivå
  
• Avskaffa fribeloppet så att studenterna kan arbeta vid sidan av studierna utan att bidragsdelen av studiemedlet påverkas
  
• Att nivån på studiemedelssystemet successivt anpassas efter dagens kostnadsnivå, så att det aldrig är den privata ekonomin som omöjliggör en högre utbildning
  
• Förbättra dispensmöjligheterna för förlängd studiemedelsperiod.

Folkpartiet:

• Extra studiemedel för studenter med små barn.
  
• Arbete ska löna sig även för studenter.Avskaffa fribeloppsgränsen på sikt.
  
• Inför examensbonus. Nedskrivning av studielånen vid avlagd examen.
  
• Mer generösa dispenser från regeln att studiemedel får betalas ut i max 12 terminer.
  
• Höj totalbeloppet för studiemedel med 400 kr per månad

Moderaterna:

Moderaterna föreslår att studiemedlet höjs med 300 kronor per månad. Det jobbavdrag som vi föreslår innebär dessutom att studenter som jobbar extra, t.ex. på sommaren, kan tjäna upp till 37 000 kronor skattefritt. Det vill vi kombinera med borttagande av fribeloppsgränsen. Men det räcker inte. Det finns stora brister i studiemedelssystemet som måste åtgärdas och studenternas studiesociala situation måste ses över.

• På sikt bör principen hälften bidrag, hälften lån gälla
• Vi anser att inkomsttaket ska tas bort, dvs. det ska vara fritt för studenter att komplettera bidragsdelen med eget arbete utan att bidragsdelen påverkas. Ett högre bidrag kombinerat med borttaget inkomsttak ger möjlighet att minska studielånen.
• Vi anser att alla som har studerat fyra år eller mer vid en lång sammanhållen utbildning ska ha möjlighet att få dispens enligt de tidigare reglerna för att kunna slutföra sin utbildning. ?Synnerliga skäl? för dispens bör ersättas med ?särskilda skäl?.