Berlin!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
2 augusti
kl. 10:59
^Stalinallee
Nyårsafton har vid sidan av midsommarafton uppträtt ganska så ångestframkallande i mitt liv. Inte någon Bergmansk ångest med dämoner och dödsskräck, utan en vanlig liten obehagskänsla över att inte ha den där perfekta festen att gå på eller coola grejen att göra. Faktum är att jag inte ens brukar ha någon lust för den perfekta festen. Jag vill mest äta rikligt med högklassig mat, och det gör man bäst hemma hos mamma och pappa. Men i år blir det annorlunda.
Det blir Berlin med Nadia, Linnea och Martin. Grymt billigt flyg med Air Berlin, och fem nätter på plats. Det kan inte bli annat än bra. Så nu, kära läsare, vill jag ha alla era bästa Berlintips, och tips på litteratur med Berlinanknytning. Tills vidare håller jag till godo med Carl-Johan Vallgrens Berlin på 8 kapitel.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Tunström om att forma sitt JAG
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [4]
24 juli
kl. 16:14
Ibland ställar jag Nadia frågan om jag har förändrats mycket sedan vi träffades. Och tvärtom. Och det är klart att man anammar smak och beteenden från de människor man tycker om och träffar allra mest. Men ibland kan det nästan vara skrämmande att man skapar en gemensam identitet, och inte längre kan skilja mellan mitt och ditt. Varken saker eller egenskaper. Jag kom att tänka på de där små pratstunderna om vem som egentligen bidragit med vad till vår gemensamma identitet när jag snubblade över följande stycke i Göran Tunströms Tjuven:
Jaget kan ju också liknas vid ett värdshus där stamgäster och tillfälliga besökare tittar in och avsätter spår på möblerna, på husgeråden, i sängarna. Glas klirrar och går i bitar, det skramlar från köksregionerna, skratt stiger i trappuppgångar, gråt pressar sig genom väggar. Det knäpper och knakar om nätterna, det regnar in, det repareras, det är en ständigt pågående trafik. Och utanför: vägarbeten, rivningsprojekt. Motorleder dras allt närmare. Bårbärare som slängt de döda ut i universum kommer efter välförättat varv in för att ta ett glas och berätta om de senaste liken. Trött hasar värden omkring och fyller på.
Allt sätter spår.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [4]
Finn ett fel...
Frukost i det gröna i går morse. Härligt!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [4]
22 juli
kl. 15:21
Frukost i det gröna i går morse. Härligt!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [4]
Det lilla inlägget om Nice
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [1]
6 juli
kl. 13:20
Efter en ganska intensiv tid i Paris var det två utmattade resenärer som anledde till Nice, trots att nattågets behagliga skumpande erbjöd resans kanske allra bästa sömn. Jag hade ställt min mobil på väckning (låååg volym...) klockan sex, och njöt av att i halvt sovande tillstånd betrakta soluppgången över Provencalska berg och vinodlingar. Våra behov av konst och kultur var tillfälligt uppfyllda efter huvudstaden, och den trettiogradiga värmen hade väl också sin inverkan till att vi bara längtade efter att få slumra på stranden i ett par dagar. Ett längre inlägg om Nicevistelsen skulle således mest handla om italiensk glass, vattentemperaturer, croissanter och meloner. En härlig tillvaro, men inte så spännande att läsa om.
En förmiddag när vi kände en lätt solsveda som knappast skulle bli bättre av stekande på stranden, tog vi oss ändå i kragen och gick upp till Chagallmuséet, och det är ingenting jag ångrar. Chagall, som nog är Nadias absoluta favoritkonstnär växte otroligt mycket i mina ögon när jag nu för första gången fick tillfälle att se stora delar av hans produktion. Allra intressantast var hans serier med motiv ur Torah.
Även den sista förmiddagen kände jag att jag borde bespara min kropp från ytterligare solsken, och tog en tur till moderna muséet, medan Nadia njöt av en sista dag på stranden. Vad jag på förhand visste att jag ville se var muséets samling av Yves Kleins verk, och det var också den samlingen jag ägnade mest tid. Jag kom dit och trodde att jag skulle få se estetiskt trista, men idémässig spännande monokromer. I själva verket möttes jag av fantastiskt vackra tavlor och skulpturer. Jag möttes av en lek med det klassiska och fantasifulla stilblandningar. Och jag upptäckte att jag inte brydde mig ett smack om idén, utan bara njöt av estetiskt tilltalande konstverk. Jag upptäckte en ny Yves Klein.
Om det är någon som behöver retaurangtips i Nice så har jag förresten adressen till en grym fonduerestaurang.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [1]
Det STORA inlägget om Paris
I lördags natt kom jag och Nadia hem efter våra tolv dagar i Frankrike. Tolv helt fantastiska dagar. Vi var innan vi åkte rädda att det skulle vara för varmt och för soligt i Paris. Det var svalt och ibland mulet, ibland soligt. Och ibland åskskurar. Vi hade, i våra ögon, tur med vädret. Vi var innan vi åkte lite oroliga för hur vi skulle klara oss med våra obefintliga franskkunskaper bland parisarna, dessa erkänt otrevliga människor. Vi blev förvånade över att parisarna var underbart trevliga. Med leenden, artighetsfraserna och engelska kom vi precis så långt som vi behövde. Det första vi möttes av var fransmän som spontant kom fram till oss på gatan, och på engelska frågade om vi behövde hjälp med kartan. Fördomarna har reviderats.
Jag har bestämt mig för att inte publicera något ur min resedagbok (som fördes i den fantastiska "skriv din egen Paris guide"-boken från Moleskin, som jag fick i födelsedagspresent av min bror strax innan vi åkte). Jag tror inte att någon har särskilt stort intresse av att läsa om när vi gick ut på mornarna, vad vi åt till frukost och vilka dagar det regnade. Istället koncentrerar jag mig på några höjdpunkter, ordnade i en lista utan inbördes ordning:
Elfte arrondissementet
Vi hyrde en liten studiolägenhet på passage Alexandrine, precis vid Rue de Charonne i elfte distriktet. Och vi hade inte kunnat bo bättre. Elfte arrondissementet, bortom Place de Bastille, är vid sidan av Marais det område vi upplevde som allra mest välkomnande. Där till exempel latinkvarteren och Montmartre förstörts av amerikanska turister och souvenirbutiker, har elfte något genuint över sig. På dagarna är kommersen livlig bland bagare, slaktare, caféer och bokaffärer. På eftermiddagarna öppnar ett otal restauranter och barer. Ibland med dans på gatorna. Bokstavligen. Distriktet är långt ifrån det flådigaste i paris, men kanske det allra mest pulserande. Boulevard de Voltaires östra sida (bilden) är en vacker fasad (ja fasad), sedan kommer vårt område. Ett stenkast från Pére Lachaise.
Père Lachaise
Kyrkogårdsturism är en nästan perverst morbid företeelse, men på Père Lachaise är gravarna snarare som minneskonstverk och storlsagna monument än som vanliga gravstenar. Utan kartan man köper för två euro av en luffare vid huvudingången är man körd om man letar efter någon speciell grav. Men å andra sidan, bara att flanera runt är en upplevelse - man kan fördriva timmar. Något av en besvikelse var Jim Morrisons oansenliga grav. Ett stort antiklimax var Oscar Wildes. Graven är fullständigt besudlad med klotter och kyssmärken. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall gråta över att beundrarna inte klarar av att hedra sin idol med värdighet, eller le över att dandyn, normbrytaren och exhibitionisten Wilde sitter i vilken krets av Inferno samtiden än ville placera honom i, och njuter av sättet han är ihågkommen på. Maffigast är det enorma, gotiska monument under vilket skandalparet Héloïse och Abelard vilar.
Ste Chapelle
Bortsett från söndagsmässan i Sacré-Coeur satte vi bara fötterna i en kyrka under hela resan - den fantastiska lilla gotiska juvelen Ste Chapelle på Ile de la Cité som byggdes för att inhysa den kanske största av alla reliker - Kristi törnekrona. När Abbot Suger lät bygga sin Saint-Denis och formulerade hela gotikens budskap, satte han som mål att inträdet i kyrkan skall vara som inträdet i en ädelsten. Jag har inte varit i Saint-Denis, så jag kan inte uttala mig om intrycket man får där. Men jag har sett bilder, och jag vet att i jämförelse med Ste Chapelle är kyrkan bara sten, sten och åter sten. Inträdet i Ste Chapelle, gotikens absoluta höjdpunkt, är verkligen som inträdet i en ädelsten. Vi var tvugna att sätta oss ned, för att vi blev yra av alla intryck. Det är värt inträdesavgiften. Det är värt köandet. Skippa Notre Dame och Sacré-Coeur om du bara orkar med en kyrka. Upplev Sainte Chapelle!
Bouquinisterna längs Seine
När jag insåg att den enda souvenir jag ville ha med mig hem från Paris, var ett kopparstick av Sainte Chapelle var det ingen tvekan om vart jag skulle gå. Bouquinisterna! Trots att jag inte kan franska, var det en fröjd att ströva mellan de små boklådorna och plocka bland gamla böcker, tidningar, vykort, affischer och etsningar. Enligt fantasterna finns det bara mellan femton och tjugo "rikitga" boquinister kvar. Resten är simpla turiststånd. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer. Men när man väl hittar en bouquinist som går in med själ och hjärta för sin verksamhet, då märker man det. Om jag hittade något kopparstick? Självklart.
Louvren och Musée de Orsay
Alla går en halv dag på Louvren, och upptäcker i efterhand att de tyckte att en korridor var spännande. Alla tittar på grekiska statyer de inte orkar uppsakatta mer än som en vit marmordjungel man borde fascineras av. Och alla konstaterar att Mona-Lisa är överskattad. Vilket hon ju är. Hennes leende är inte ens unikt - det finns på Leonardos ungdomssjälvporträtt, på hans Anna själv tredje etc. Louvren kan vara världens bästa museum. Det finns otroliga konstupplevelser för den som lyckas bortse från den enorma kvantiteten (påminn mig om att skriva om Kandinsky, Hjalmar Söderberg och stora muséer). Men det kan också vara världens tråkigaste, om man inte lyckas prioritera. Vi passade på att gå dit en fredagkväll, då det är gratis inträde för alla under 25, och bestämde på förhand vad vi ville se. Italienskt, franskt och holländskt måleri. Vi såg det vi hade bestämt oss för att se. Sedan sjappade vi, och kände att fick se precis lagom mycket, och orkade uppskatta det vi såg.
En betydligt större upplevelse än Louvren fick åtminstone jag på Musée de Orsay. van Goghs målning av kyrkan i Auvers (bilden), Olympia, Frukost i det gröna, Rosseaus djungler... Det finns knappast ord... Men nästan än mer fascinerande var avdelningen med Art Noveau-möbler. Missa inte den. För att inte tala om själva lokalen - en gammal omgjord tågstation från 1800-talet.
Fête de la Musique
Fransmännen firar inte midsommar, men de låter inte heller sommarsolståndet passera obemärkt. Den 21:a juni uppmärksammas händelsen med Fête de la musique. Detta är den enda dag då man få spela vad man vill utan tiilstånd på Paris gator. Det som jag antar har varit en enda stor gatufest, hat utvecklats till att bli något som närmast är att likna vid Uppsalas Kulturnatt, men i otroligt mycket större skala. Vi gick till en turistinformation, och lade rabarber (embargo?) på en tidning med program för kvällen, arrondissement för arrondissement. Vi var fullständigt eniga om vart vi skulle: Judiska muséet i Marais ordnade två gratis klezmerkonserter på sin innergård. Franska Nova Klezmer var otroligt skickliga. Men kvällens höjdpunkt, och det i programmet som fick mig att hoppa högt från stolen, var klezmerrockbandet Golem från New York (bilden). Klicka på länken, och lyssna på Warzaw is Khelm! På vägen hem möttes vi av tiotusentals festglada människor, gatumuskianter, nattöppna barer med liveband, dans på gatorna... 21:a juni i paris var en speciell känsla...
Maten
Bland det roligaste med att resa är att äta. Därom är Nadia och jag otroligt eniga. Resans kanske största matupplevelse fick vi på Rue de Rosiers - chassidernas centrum i Marais. Bland östeuropeiska ashkenasjudar som bott i Paris läänge, finns här en stor grupp nordafrikanska judar som flytt undan muslimsk antisemitism. Det är dessa som öppnat ett otal små falafelrestauranger, som utan att skryta skyltar med "best falafel in the world". Glöm de torra bollarna med vit sås och isbergssallad från Nybrogrillen! Här är falafel hemgjord och nyfriterad med massor av vitlök och persilja. De spröda, glödheta bollarna serveras i nybakade pitabröd med hoummus, sesamröra, två sorters sås, rödkål, morötter, nyfriterad aubergine etc. etc. Mums! I skarp kontrast till denna resans bästa, och kanske nyttigaste mat, står resans roligaste matminne. Tillsammans med min bror hyser jag en stor fascination för den alsaceiska rätten choucroute - i grunden surkål, potatis och kött. På en restaurang beställde jag således in choucroute royal, och fick in den protion ni ser på bilden ovan. Det var precis lika gott som det ser äckligt ut!
Loppmarknaden i St Ouen
Norr om Montmartre, i ett område med ytterst få etniska fransmän, döljer sig en riktig pärla! Efter att ha läst om skabbiga områden, trängsel och ficktjuvar vågade jag inte ta med mig kameran, så jag kan tyvärr inte bjuda på några bilder. När man kommer upp ur Metrostationen Porte de Clignancourts underjord, möts man av en skräpmarknad av sydturkiska mått. Falska märkeskläder, souvenirer, haschprylar och det vanliga pynglet. Och ett hav av människor. Här är det antagligen hur lätt som helst att bli av med sin plånbok. Men man ska ta sig i kragen och gå vidare. För längre bort, på rue de Rosier (ja, en namne till den judiska gatan i Marais) ligger antikmarknaderna. Dessa är snarare antikbutiker av varierande storlek, än en klassisk loppmarknad. Vi hittade små butiker som var specialiserade på allt från gamla karusellhästar och uppstoppade djur från kolonialtiden, till Rokokomöbler och art noveau-lampor. Dessa små och stora prång med varor för allt mellan 5 cent och 10 000 euro, är alla inhysta i kåkstadsruckel som ser ut som om de skulle falla för vargens första andetag. Och rätt som de var, när vi gick och beundrade gamla uniformer, etsningar och trattgramofoner nåddes vi av tonerna från tolv saffransgula jazzgitarrer. Det visade sig att vi av en ren slump hamnat mitt i årets upplaga av Paris internationella Django Reinhardt-festival (ni som är regelbundna läsare vet hur mycket jag diggar Django). Det var ett konstigt, konstigt sammanträffande, och en stor, stor känsla.
Moskén i hörnet av Jardin des Plantes
Det är lätt i en så sevärdhetstät stad som Paris glömma bort den del av kulturen som inte alltid har funnits där. Inspirerade av Knut i Claes Hylingers böcker om det hemliga sällskapet, begav vi oss till moskén för att dricka mintte. Och vi hittade ett sagolikt litet vattenhål. Moskén är den kanske allra fridfullaste plats vi råkade i Paris, och att sitta på tesalongens uteservering var som att vara tillbaka i Istanbul. I närheten hittade vi ett nordafrikanskt bageri där vi köpte alldeles nybakade hällbröd för nästan inga pengar, för att kunna smocka i oss tesalongens sockerstinna berbiska bakverk utan att bli darriga i hela kroppen...
Det var allt för nu. Jag hoppas att åtminstone de trognaste läsarna orkat ända hit... (Hej mamma, Bror, Ingrid och Linnéa!) Imorgon skall jag skriva om Nice, men det blir ett betydligt kortare inlägg.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
3 juli
kl. 23:33
I lördags natt kom jag och Nadia hem efter våra tolv dagar i Frankrike. Tolv helt fantastiska dagar. Vi var innan vi åkte rädda att det skulle vara för varmt och för soligt i Paris. Det var svalt och ibland mulet, ibland soligt. Och ibland åskskurar. Vi hade, i våra ögon, tur med vädret. Vi var innan vi åkte lite oroliga för hur vi skulle klara oss med våra obefintliga franskkunskaper bland parisarna, dessa erkänt otrevliga människor. Vi blev förvånade över att parisarna var underbart trevliga. Med leenden, artighetsfraserna och engelska kom vi precis så långt som vi behövde. Det första vi möttes av var fransmän som spontant kom fram till oss på gatan, och på engelska frågade om vi behövde hjälp med kartan. Fördomarna har reviderats.
Jag har bestämt mig för att inte publicera något ur min resedagbok (som fördes i den fantastiska "skriv din egen Paris guide"-boken från Moleskin, som jag fick i födelsedagspresent av min bror strax innan vi åkte). Jag tror inte att någon har särskilt stort intresse av att läsa om när vi gick ut på mornarna, vad vi åt till frukost och vilka dagar det regnade. Istället koncentrerar jag mig på några höjdpunkter, ordnade i en lista utan inbördes ordning:
Elfte arrondissementet
Vi hyrde en liten studiolägenhet på passage Alexandrine, precis vid Rue de Charonne i elfte distriktet. Och vi hade inte kunnat bo bättre. Elfte arrondissementet, bortom Place de Bastille, är vid sidan av Marais det område vi upplevde som allra mest välkomnande. Där till exempel latinkvarteren och Montmartre förstörts av amerikanska turister och souvenirbutiker, har elfte något genuint över sig. På dagarna är kommersen livlig bland bagare, slaktare, caféer och bokaffärer. På eftermiddagarna öppnar ett otal restauranter och barer. Ibland med dans på gatorna. Bokstavligen. Distriktet är långt ifrån det flådigaste i paris, men kanske det allra mest pulserande. Boulevard de Voltaires östra sida (bilden) är en vacker fasad (ja fasad), sedan kommer vårt område. Ett stenkast från Pére Lachaise.
Père Lachaise
Kyrkogårdsturism är en nästan perverst morbid företeelse, men på Père Lachaise är gravarna snarare som minneskonstverk och storlsagna monument än som vanliga gravstenar. Utan kartan man köper för två euro av en luffare vid huvudingången är man körd om man letar efter någon speciell grav. Men å andra sidan, bara att flanera runt är en upplevelse - man kan fördriva timmar. Något av en besvikelse var Jim Morrisons oansenliga grav. Ett stort antiklimax var Oscar Wildes. Graven är fullständigt besudlad med klotter och kyssmärken. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall gråta över att beundrarna inte klarar av att hedra sin idol med värdighet, eller le över att dandyn, normbrytaren och exhibitionisten Wilde sitter i vilken krets av Inferno samtiden än ville placera honom i, och njuter av sättet han är ihågkommen på. Maffigast är det enorma, gotiska monument under vilket skandalparet Héloïse och Abelard vilar.
Ste Chapelle
Bortsett från söndagsmässan i Sacré-Coeur satte vi bara fötterna i en kyrka under hela resan - den fantastiska lilla gotiska juvelen Ste Chapelle på Ile de la Cité som byggdes för att inhysa den kanske största av alla reliker - Kristi törnekrona. När Abbot Suger lät bygga sin Saint-Denis och formulerade hela gotikens budskap, satte han som mål att inträdet i kyrkan skall vara som inträdet i en ädelsten. Jag har inte varit i Saint-Denis, så jag kan inte uttala mig om intrycket man får där. Men jag har sett bilder, och jag vet att i jämförelse med Ste Chapelle är kyrkan bara sten, sten och åter sten. Inträdet i Ste Chapelle, gotikens absoluta höjdpunkt, är verkligen som inträdet i en ädelsten. Vi var tvugna att sätta oss ned, för att vi blev yra av alla intryck. Det är värt inträdesavgiften. Det är värt köandet. Skippa Notre Dame och Sacré-Coeur om du bara orkar med en kyrka. Upplev Sainte Chapelle!
Bouquinisterna längs Seine
När jag insåg att den enda souvenir jag ville ha med mig hem från Paris, var ett kopparstick av Sainte Chapelle var det ingen tvekan om vart jag skulle gå. Bouquinisterna! Trots att jag inte kan franska, var det en fröjd att ströva mellan de små boklådorna och plocka bland gamla böcker, tidningar, vykort, affischer och etsningar. Enligt fantasterna finns det bara mellan femton och tjugo "rikitga" boquinister kvar. Resten är simpla turiststånd. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer. Men när man väl hittar en bouquinist som går in med själ och hjärta för sin verksamhet, då märker man det. Om jag hittade något kopparstick? Självklart.
Louvren och Musée de Orsay
Alla går en halv dag på Louvren, och upptäcker i efterhand att de tyckte att en korridor var spännande. Alla tittar på grekiska statyer de inte orkar uppsakatta mer än som en vit marmordjungel man borde fascineras av. Och alla konstaterar att Mona-Lisa är överskattad. Vilket hon ju är. Hennes leende är inte ens unikt - det finns på Leonardos ungdomssjälvporträtt, på hans Anna själv tredje etc. Louvren kan vara världens bästa museum. Det finns otroliga konstupplevelser för den som lyckas bortse från den enorma kvantiteten (påminn mig om att skriva om Kandinsky, Hjalmar Söderberg och stora muséer). Men det kan också vara världens tråkigaste, om man inte lyckas prioritera. Vi passade på att gå dit en fredagkväll, då det är gratis inträde för alla under 25, och bestämde på förhand vad vi ville se. Italienskt, franskt och holländskt måleri. Vi såg det vi hade bestämt oss för att se. Sedan sjappade vi, och kände att fick se precis lagom mycket, och orkade uppskatta det vi såg.
En betydligt större upplevelse än Louvren fick åtminstone jag på Musée de Orsay. van Goghs målning av kyrkan i Auvers (bilden), Olympia, Frukost i det gröna, Rosseaus djungler... Det finns knappast ord... Men nästan än mer fascinerande var avdelningen med Art Noveau-möbler. Missa inte den. För att inte tala om själva lokalen - en gammal omgjord tågstation från 1800-talet.
Fête de la Musique
Fransmännen firar inte midsommar, men de låter inte heller sommarsolståndet passera obemärkt. Den 21:a juni uppmärksammas händelsen med Fête de la musique. Detta är den enda dag då man få spela vad man vill utan tiilstånd på Paris gator. Det som jag antar har varit en enda stor gatufest, hat utvecklats till att bli något som närmast är att likna vid Uppsalas Kulturnatt, men i otroligt mycket större skala. Vi gick till en turistinformation, och lade rabarber (embargo?) på en tidning med program för kvällen, arrondissement för arrondissement. Vi var fullständigt eniga om vart vi skulle: Judiska muséet i Marais ordnade två gratis klezmerkonserter på sin innergård. Franska Nova Klezmer var otroligt skickliga. Men kvällens höjdpunkt, och det i programmet som fick mig att hoppa högt från stolen, var klezmerrockbandet Golem från New York (bilden). Klicka på länken, och lyssna på Warzaw is Khelm! På vägen hem möttes vi av tiotusentals festglada människor, gatumuskianter, nattöppna barer med liveband, dans på gatorna... 21:a juni i paris var en speciell känsla...
Maten
Bland det roligaste med att resa är att äta. Därom är Nadia och jag otroligt eniga. Resans kanske största matupplevelse fick vi på Rue de Rosiers - chassidernas centrum i Marais. Bland östeuropeiska ashkenasjudar som bott i Paris läänge, finns här en stor grupp nordafrikanska judar som flytt undan muslimsk antisemitism. Det är dessa som öppnat ett otal små falafelrestauranger, som utan att skryta skyltar med "best falafel in the world". Glöm de torra bollarna med vit sås och isbergssallad från Nybrogrillen! Här är falafel hemgjord och nyfriterad med massor av vitlök och persilja. De spröda, glödheta bollarna serveras i nybakade pitabröd med hoummus, sesamröra, två sorters sås, rödkål, morötter, nyfriterad aubergine etc. etc. Mums! I skarp kontrast till denna resans bästa, och kanske nyttigaste mat, står resans roligaste matminne. Tillsammans med min bror hyser jag en stor fascination för den alsaceiska rätten choucroute - i grunden surkål, potatis och kött. På en restaurang beställde jag således in choucroute royal, och fick in den protion ni ser på bilden ovan. Det var precis lika gott som det ser äckligt ut!
Loppmarknaden i St Ouen
Norr om Montmartre, i ett område med ytterst få etniska fransmän, döljer sig en riktig pärla! Efter att ha läst om skabbiga områden, trängsel och ficktjuvar vågade jag inte ta med mig kameran, så jag kan tyvärr inte bjuda på några bilder. När man kommer upp ur Metrostationen Porte de Clignancourts underjord, möts man av en skräpmarknad av sydturkiska mått. Falska märkeskläder, souvenirer, haschprylar och det vanliga pynglet. Och ett hav av människor. Här är det antagligen hur lätt som helst att bli av med sin plånbok. Men man ska ta sig i kragen och gå vidare. För längre bort, på rue de Rosier (ja, en namne till den judiska gatan i Marais) ligger antikmarknaderna. Dessa är snarare antikbutiker av varierande storlek, än en klassisk loppmarknad. Vi hittade små butiker som var specialiserade på allt från gamla karusellhästar och uppstoppade djur från kolonialtiden, till Rokokomöbler och art noveau-lampor. Dessa små och stora prång med varor för allt mellan 5 cent och 10 000 euro, är alla inhysta i kåkstadsruckel som ser ut som om de skulle falla för vargens första andetag. Och rätt som de var, när vi gick och beundrade gamla uniformer, etsningar och trattgramofoner nåddes vi av tonerna från tolv saffransgula jazzgitarrer. Det visade sig att vi av en ren slump hamnat mitt i årets upplaga av Paris internationella Django Reinhardt-festival (ni som är regelbundna läsare vet hur mycket jag diggar Django). Det var ett konstigt, konstigt sammanträffande, och en stor, stor känsla.
Moskén i hörnet av Jardin des Plantes
Det är lätt i en så sevärdhetstät stad som Paris glömma bort den del av kulturen som inte alltid har funnits där. Inspirerade av Knut i Claes Hylingers böcker om det hemliga sällskapet, begav vi oss till moskén för att dricka mintte. Och vi hittade ett sagolikt litet vattenhål. Moskén är den kanske allra fridfullaste plats vi råkade i Paris, och att sitta på tesalongens uteservering var som att vara tillbaka i Istanbul. I närheten hittade vi ett nordafrikanskt bageri där vi köpte alldeles nybakade hällbröd för nästan inga pengar, för att kunna smocka i oss tesalongens sockerstinna berbiska bakverk utan att bli darriga i hela kroppen...
Det var allt för nu. Jag hoppas att åtminstone de trognaste läsarna orkat ända hit... (Hej mamma, Bror, Ingrid och Linnéa!) Imorgon skall jag skriva om Nice, men det blir ett betydligt kortare inlägg.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Jobb
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
3 juli
kl. 12:50
Nu är jag hemma från Frankrike, och sitter på jobbet och skriver. Jag arbetar i en liten servicebutik på ett stort läkemedelskomplex, och jobbet är ganska så lugnt. Förra sommaren arbetade jag i en funktionslös reception på samma område, och det var den tristessen som fick mig att starta den här bloggen. I år händer det i alla fall lite mer. Hur som - vad jag försöker få sagt är att jag skall skriva om Paris och Nice ikväll, och visa lite bilder. Så håll ut, go'vänner!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Mina tankar som nybakad student, och Claes Hylingers klarsynta ironi
För exakt fyra år och åtta dagar kom jag rusande ut genom Celsiusskolans smutsgula tegelfasad från 70-talet, och trodde på allvar att jag skulle lägga hela världen för mina fötter och skapa stordåd. Jag minns inte exakt vad jag hade för ambitioner, men oavsett vad jag tog mig för skulle jag bli bäst och berömd. Precis som alla andra som tar studenten.
Min klassföreståndare och religionslärare Sven, en hörselskadad gammal kyrkvärd från Knivsta, höll ett litet tal till oss inan vi fick våra betyg. Jag hörde honom be oss dra åt helvete, när han uttryckte en önskan om att nöja oss med vanliga, enkla liv. Han önskade oss lugn och ro, en inkomst som man lever gott på utan att frossa i överflöd. Familj och radhus. Frid i sinnet antar jag att han menade, teolog som han var. Men jag bara satt och gapade. I andlig mening i alla fall. Något värre hade jag aldrig hört. Nöja sig? Varför då? När man kan få allt man drömmer om och köpa allt man pekar på? Jag hade just stiftat bekantskap med Sandemose, och skydde Jantelagen som elden.
Sven kände till det gymnasiala sinnelaget bättre än jag någonsin kunnat ana.
Jag tror att jag växte ifrån den där extremt puerila attityden ganska så fort. I ärlighetens namn tror jag inte att jag hade resonerat på det där viset särskilt länge heller. Oavsett hur länge jag drogs med mina överdrivet storvulna ambitioner (nu är de sansat storvulna), så plockade jag igår fram Claes Hylingers mästerliga trilogi om det hemliga sällskapet för att läsa om episoden där huvudpersonen Knut kommer till Paris för första gången. Och jag upptäckte att jag hade lagt in ett bokmärke och markerat ett stycke, vilket är ganska så olikt mig. Knut är på besök hos en psykiater, och har just bett att få veta vad som utmärker de stora geniernas psyken. Goethe. Strindberg. Einstein:
- Också jag hoppas bli något stort, slank det ur mig.
Han log överseende.
- Det där låter som en önskedröm, sa han,och om du ursäktar, en ganska pueril sådan. Den sortens drömmerier hör ynglingaåren till - men du är ju redan en ung man! Du borde vara mogen att se verkligheten i ögonen. Du känner väl till doktor Bernes teori om de tre undermedvetna idéerna?
Jag brydde mig inte om att låtsas. Jag ryckte på axlarna.
- Jag känner inte till dem, sa jag.
- Inte det?
Han kisade på mig och tog en ny karamell.
- Hör då på. Djupt i sitt undermedvetna är varje människa övertygad om tre ting: att hon är odödlig, att hennes charm är oemotståndlig och att hennes tankar och känslor är allsmäktiga. Puerilt, eller hur? Lyckligtvis korrigerar livet självt dessa vanföreställningar. Vi påminns ständigt om döden och vi upplever frustration och vanmakt i vårt förhållande till människorna och världen. Lyckligtvis, säger jag, därför att vi annars aldrig skulle utvecklas till mogna, realistiska människor.
- Jag är ingen mogen människa, sa jag.
- Nej, jag märker det.
- Jag är ingen realist heller, fortsatte jag. Och hos mig ligger inte de där idéerna i det undermedvtena. De är mina ständiga följeslagare.
Han skrynklade ihop ansiktet som om han bitit i något surt men sa inget. Han sög tyst på sin karamell. Jag var nu trött på karln och sa högt vad jag tänkte.
- Jag tror att det är de puerila idéerna som är riktiga, sa jag, och att det är frustrationerna som är illussioner.
Jag reste mig upp.
- Sådan är jag! Och nu måste jag gå.
Knut och psykiatern hade lika gärna kunnat vara Sven och jag. Men livet korrigerar uppenbarligen vanföreställningarna. Just nu kan jag inte tänka mig någon trevligare tillvaro än att nöja mig med ett helt vanligt liv.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
14 juni
kl. 13:30
För exakt fyra år och åtta dagar kom jag rusande ut genom Celsiusskolans smutsgula tegelfasad från 70-talet, och trodde på allvar att jag skulle lägga hela världen för mina fötter och skapa stordåd. Jag minns inte exakt vad jag hade för ambitioner, men oavsett vad jag tog mig för skulle jag bli bäst och berömd. Precis som alla andra som tar studenten.
Min klassföreståndare och religionslärare Sven, en hörselskadad gammal kyrkvärd från Knivsta, höll ett litet tal till oss inan vi fick våra betyg. Jag hörde honom be oss dra åt helvete, när han uttryckte en önskan om att nöja oss med vanliga, enkla liv. Han önskade oss lugn och ro, en inkomst som man lever gott på utan att frossa i överflöd. Familj och radhus. Frid i sinnet antar jag att han menade, teolog som han var. Men jag bara satt och gapade. I andlig mening i alla fall. Något värre hade jag aldrig hört. Nöja sig? Varför då? När man kan få allt man drömmer om och köpa allt man pekar på? Jag hade just stiftat bekantskap med Sandemose, och skydde Jantelagen som elden.
Sven kände till det gymnasiala sinnelaget bättre än jag någonsin kunnat ana.
Jag tror att jag växte ifrån den där extremt puerila attityden ganska så fort. I ärlighetens namn tror jag inte att jag hade resonerat på det där viset särskilt länge heller. Oavsett hur länge jag drogs med mina överdrivet storvulna ambitioner (nu är de sansat storvulna), så plockade jag igår fram Claes Hylingers mästerliga trilogi om det hemliga sällskapet för att läsa om episoden där huvudpersonen Knut kommer till Paris för första gången. Och jag upptäckte att jag hade lagt in ett bokmärke och markerat ett stycke, vilket är ganska så olikt mig. Knut är på besök hos en psykiater, och har just bett att få veta vad som utmärker de stora geniernas psyken. Goethe. Strindberg. Einstein:
- Också jag hoppas bli något stort, slank det ur mig.
Han log överseende.
- Det där låter som en önskedröm, sa han,och om du ursäktar, en ganska pueril sådan. Den sortens drömmerier hör ynglingaåren till - men du är ju redan en ung man! Du borde vara mogen att se verkligheten i ögonen. Du känner väl till doktor Bernes teori om de tre undermedvetna idéerna?
Jag brydde mig inte om att låtsas. Jag ryckte på axlarna.
- Jag känner inte till dem, sa jag.
- Inte det?
Han kisade på mig och tog en ny karamell.
- Hör då på. Djupt i sitt undermedvetna är varje människa övertygad om tre ting: att hon är odödlig, att hennes charm är oemotståndlig och att hennes tankar och känslor är allsmäktiga. Puerilt, eller hur? Lyckligtvis korrigerar livet självt dessa vanföreställningar. Vi påminns ständigt om döden och vi upplever frustration och vanmakt i vårt förhållande till människorna och världen. Lyckligtvis, säger jag, därför att vi annars aldrig skulle utvecklas till mogna, realistiska människor.
- Jag är ingen mogen människa, sa jag.
- Nej, jag märker det.
- Jag är ingen realist heller, fortsatte jag. Och hos mig ligger inte de där idéerna i det undermedvtena. De är mina ständiga följeslagare.
Han skrynklade ihop ansiktet som om han bitit i något surt men sa inget. Han sög tyst på sin karamell. Jag var nu trött på karln och sa högt vad jag tänkte.
- Jag tror att det är de puerila idéerna som är riktiga, sa jag, och att det är frustrationerna som är illussioner.
Jag reste mig upp.
- Sådan är jag! Och nu måste jag gå.
Knut och psykiatern hade lika gärna kunnat vara Sven och jag. Men livet korrigerar uppenbarligen vanföreställningarna. Just nu kan jag inte tänka mig någon trevligare tillvaro än att nöja mig med ett helt vanligt liv.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Paris och Nice!
Och ikväll skriver jag min sista tenta. Sedan är det sommarlov.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [2]
4 juni
kl. 09:17
Nu är hela resan bokad och klar. Vi flyger till Paris den nittonde juni, och skall bo sex nätter i en liten studiolägenhet i elfte arrondissementet. Sedan lägger vi oss på ett nattåg och skumpar iväg till Nice där vi stannar fyra nätter. Det kommer att bli underbart.Och ikväll skriver jag min sista tenta. Sedan är det sommarlov.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [2]
Paris, Teater, Tenta, Flytt och lite för lite bloggande
Men det kommer. Ta det lugnt. Vad tycker ni att jag skall skriva om imorgon?
Frankrikeresan?
Teatern?
Abstrakt konst?
Vad jag önskar mig när jag fyller år?
Varför bloggen heter 'Hic Habitat Felicitas'?
Ni bestämmer, så kommentera!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [2]
31 maj
kl. 23:55
Än en gång: Förlåt att jag skriver så sällan. Den här veckan har varit fullständigt fullsmockad - lördag, söndag, tisdag och onsdag var det teater på ÖG för hela slanten. Det gick fantastiskt bra, i princip fullsatt varje kväll, inte en enda incident och en helt otrolig resension i UNT. (Jag rattade ljus och fotograferade, det är Nadia som skall ha ära). På måndag har jag tenta på konsten från 1800 till idag, så jag pluggar för fullt. Och de senaste två dagarna har jag och Nadia i princip arbetat hetlid med att fixa juste boende i Paris 19-25 juni. Det är verkligen inte enkelt. Det mesta är för dyrt eller fullbokat. Och när man hittar något som verkar OK, och googlar det för att hitta lite ärliga omdöemn stöter man på allt ifrån berättelser om hårtussar i sängen, stinkande toaletter inne i rummet, bordell på nedervången och hotellvärdar som låser in gästerna på hotellrummet tills de betalar, trots att de redan på betalat via nätet. Då blir man ganska så kräsen. Men nu tror jag att vi har ett par hyggliga ställen på gång. Någon som har några bra tips? Eller några områden att avråda ifrån? Däremellan har jag hjälpt två kompisar att flytta och lägga lite golv, så det är verkligen inte blivit särskilt mycket tid för bloggen.Men det kommer. Ta det lugnt. Vad tycker ni att jag skall skriva om imorgon?
Frankrikeresan?
Teatern?
Abstrakt konst?
Vad jag önskar mig när jag fyller år?
Varför bloggen heter 'Hic Habitat Felicitas'?
Ni bestämmer, så kommentera!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [2]
Dagens lyckokaka:
ZU HAUSE WIRST DU FRIEDEN UND HARMONIE HABEN.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
22 april
kl. 20:13
ZU HAUSE WIRST DU FRIEDEN UND HARMONIE HABEN.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Sommarbesvär
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
12 april
kl. 23:09
Igår fick jag reda på att jag fått sommarjobb precis de veckor i augusti då Nadia har semester, och dessutom lite mindre jobb än vad jag behöver för att klara sommarekonomin. Så nu letar jag för fullt efter alternativa jobb, helst under juni och juli så att vi kan vara lediga tillsammans i augusti. Någon som har något bra tips?
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Istanbul
Istanbul beskrivs ofta som ett mötte mellan öst och väst. Halva staden ligger i Asien, halva i Europa. Somliga stadsdelar är som vilken europeisk storstad som helst, medan andra verkligen är som att komma till mellanöstern. Kanske är det för att vi besökte staden under lågsässong, kanske är det alltid så, men bara en kvart, tjugo miniuters promenad från de värsta turiststråken i Sultanahmet (gamla stan) fann vi bazaargator där vi i princip var ensamma turister i ett hav av traditionelt klädda muslimska män. Kvinnor också förstås, men påfallande många män. Att på en sådan gata slinka in på ett bageri och köpa baklava, eller sätta sig på en minimal restaurang där man sitter på små pallar kring en stor kolgrill - det är en känsla och en stämning som är svår att beskriva. Det låter säkert larvigt, men det kändes som om vi fick en chans att uppleva något äkta, trots att vi bara såg en liten del av stadskärnan i en stad med femton miljoner invånare.
Under våra knappt fyra dagar avverkade vi de stora sevärdheterna - Hagia Sophia, blå moskén, basilikasisternen och Topkapipalatset. Hagia Sophia är förstås fantastisk, framför allt när man tänker på att den är nästan 1500 år gammal. Men fasaden är i uselt skick, och kupolen är just nu fylld av en 55 meter hög byggnadsställning - man håller på och restaurerar innertaket. Basilikasisternen - en underjordisk vattenreserv från 500-talet med kolonner och medusahuvuden - var fascinerande, men snabbt avklarad. Topkapipalatset är något i hästväg, och lockar till en återläsning Pamuks Den vita borgen.
Men allra mest fascinerande var blå moskén. Dels är det förstås en fantastisk byggnad, men framför allt är det häftigt att det faktiskt är ett levande, religiöst rum. Under bön är moskén stängd för turister, och såväl lokalinvånare som tillresta på minipilgrimsresa strömmar dit för att be. Och även när det är öppet för besökare, har man endast tillträde till begränsade områden, och måste ta av sig skorna och följa de andra allmäna eglerna för moskébesök. Ett rum som Hagia Sophia är vackert, men dött. Ett museum. Blå moskén sprudlar av liv.
I övrigt spenderade vi oproportionerligt mycket tid på caféer, tehus och bagerier. Små rökiga övervåningar, innergårdar, och torg. Vi drack starkt te, mintte, äppelte och lindblomste ur de där så typiska små tulpanformade glasen. Vi åt baklava och kakor indränkta i honung och sockerlag, vars namn inte går att komma ihåg. Bloggen gofika skriver om olika länders cafétraditioner i inlägget fika tills man är äldst. Den stora skillnaden görs mellan den italienska traditionen - att dra en snabb espresso vid baren, och den wienska - att fika är en social aktivitet som tar tid. Den turkiska traditionen verkar vara att sitta i ett par timmar, ensam eller i sällskap, och dricka glas efter glas med starkt te, och kanske röka en vattenpipa elle äta något sött och frasigt. På caféerna sitter stora sällskap av farbröder, ensamma killar och - för den delen - tjejer i slöja med macbook, coca cola och ett paket marlboro. En osmansk pascha sitter näst en modern storstadskvinna. Den förre i moderiktiga jeans och T-shirt. Den senare i traditionell religiös klädedräkt: "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" lär Kipling ha sagt. Så fel han hade.
Ytterligare en anledning att förälska sig i Istanbul är förstås maten. För en dryg femma får man en kycklingdöner som öveträffar all snabbmat som någonsin tillagats i Sverige. För sju spänn får man en lövtunn, fantastiskt god lammfärspizza med mängder av bladpersilja och tomat. För en hundring får man mezes och nygrillad havsabbore på en fin fiskrestaurang i en gammal tegelkällare nära Istikal. För att inte tala om alla kebaper, olika sorters kött som på ett eller annat sätt träs på ett spett och grilllas. Serveras med fördel med nybakat, platt bröd, bulgur och grön chili. Eller kastanjerna, bröden och majsen som säljs överallt på gator och torg. Ingen behöver gå hungrig i Istanbul. (I alla fall inte någon som har råd att vistas i stadskärnan. Vilket minst ett par miljoner av stadens invånare antagligen inte har.)
Det får räcka för nu. Mer lär smyga sig in omsider...
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
5 april
kl. 20:29
Jag började skriva ett långt inlägg med dagboksanteckningar här, men insåg att det aldrig skulle kunna ge en rättvis bild av våra dagar i Istanbul. Fokus riktades för mycket mot faktiska händelser, som det kalla regniga vädret (som i och för sig släppte efter två dagar), lastbilarna som dumpade buntar med 15 långa armeringsjärn utanför vårt sovrumsfönster mitt i natten (i och för sig bara två gånger), och taxichauffören som blåste oss på väg från flygplatsen. Att därefter skriva att vi blev fullständigt förälskade i staden, skulle vara konstigt. Men det blev vi, trots regn och oljud.Istanbul beskrivs ofta som ett mötte mellan öst och väst. Halva staden ligger i Asien, halva i Europa. Somliga stadsdelar är som vilken europeisk storstad som helst, medan andra verkligen är som att komma till mellanöstern. Kanske är det för att vi besökte staden under lågsässong, kanske är det alltid så, men bara en kvart, tjugo miniuters promenad från de värsta turiststråken i Sultanahmet (gamla stan) fann vi bazaargator där vi i princip var ensamma turister i ett hav av traditionelt klädda muslimska män. Kvinnor också förstås, men påfallande många män. Att på en sådan gata slinka in på ett bageri och köpa baklava, eller sätta sig på en minimal restaurang där man sitter på små pallar kring en stor kolgrill - det är en känsla och en stämning som är svår att beskriva. Det låter säkert larvigt, men det kändes som om vi fick en chans att uppleva något äkta, trots att vi bara såg en liten del av stadskärnan i en stad med femton miljoner invånare.
Under våra knappt fyra dagar avverkade vi de stora sevärdheterna - Hagia Sophia, blå moskén, basilikasisternen och Topkapipalatset. Hagia Sophia är förstås fantastisk, framför allt när man tänker på att den är nästan 1500 år gammal. Men fasaden är i uselt skick, och kupolen är just nu fylld av en 55 meter hög byggnadsställning - man håller på och restaurerar innertaket. Basilikasisternen - en underjordisk vattenreserv från 500-talet med kolonner och medusahuvuden - var fascinerande, men snabbt avklarad. Topkapipalatset är något i hästväg, och lockar till en återläsning Pamuks Den vita borgen.
Men allra mest fascinerande var blå moskén. Dels är det förstås en fantastisk byggnad, men framför allt är det häftigt att det faktiskt är ett levande, religiöst rum. Under bön är moskén stängd för turister, och såväl lokalinvånare som tillresta på minipilgrimsresa strömmar dit för att be. Och även när det är öppet för besökare, har man endast tillträde till begränsade områden, och måste ta av sig skorna och följa de andra allmäna eglerna för moskébesök. Ett rum som Hagia Sophia är vackert, men dött. Ett museum. Blå moskén sprudlar av liv.
I övrigt spenderade vi oproportionerligt mycket tid på caféer, tehus och bagerier. Små rökiga övervåningar, innergårdar, och torg. Vi drack starkt te, mintte, äppelte och lindblomste ur de där så typiska små tulpanformade glasen. Vi åt baklava och kakor indränkta i honung och sockerlag, vars namn inte går att komma ihåg. Bloggen gofika skriver om olika länders cafétraditioner i inlägget fika tills man är äldst. Den stora skillnaden görs mellan den italienska traditionen - att dra en snabb espresso vid baren, och den wienska - att fika är en social aktivitet som tar tid. Den turkiska traditionen verkar vara att sitta i ett par timmar, ensam eller i sällskap, och dricka glas efter glas med starkt te, och kanske röka en vattenpipa elle äta något sött och frasigt. På caféerna sitter stora sällskap av farbröder, ensamma killar och - för den delen - tjejer i slöja med macbook, coca cola och ett paket marlboro. En osmansk pascha sitter näst en modern storstadskvinna. Den förre i moderiktiga jeans och T-shirt. Den senare i traditionell religiös klädedräkt: "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" lär Kipling ha sagt. Så fel han hade.
Ytterligare en anledning att förälska sig i Istanbul är förstås maten. För en dryg femma får man en kycklingdöner som öveträffar all snabbmat som någonsin tillagats i Sverige. För sju spänn får man en lövtunn, fantastiskt god lammfärspizza med mängder av bladpersilja och tomat. För en hundring får man mezes och nygrillad havsabbore på en fin fiskrestaurang i en gammal tegelkällare nära Istikal. För att inte tala om alla kebaper, olika sorters kött som på ett eller annat sätt träs på ett spett och grilllas. Serveras med fördel med nybakat, platt bröd, bulgur och grön chili. Eller kastanjerna, bröden och majsen som säljs överallt på gator och torg. Ingen behöver gå hungrig i Istanbul. (I alla fall inte någon som har råd att vistas i stadskärnan. Vilket minst ett par miljoner av stadens invånare antagligen inte har.)
Det får räcka för nu. Mer lär smyga sig in omsider...
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Ryska!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
30 januari
kl. 21:00
Igår och idag har jag vikarierat som rysklärare på min gamla högstadieskola, och det har gått jättebra. Ryskan satt där den skulle, trots ett aktivt uppehåll på fem år. Eller - den kunde i alla fall friskas upp utan några större problem. Klasserna, framför allt gruppen med nior, var jättehärliga, och det var allmänt trevligt. Det känns bra att hålla kontakten med skolan och få lite praktik trots uppehållet från ILU, och framför allt känns det bra att få lite kontrast till Sala...
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Istanbul nästa!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
30 januari
kl. 20:13
I morse bokade jag och Nadia en resa till Istanbul över månadsskiftet mars/april, och det känns skitbra!
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Skor!
Under hela vintern har jag gått och sneglat på ett par tjusiga gubbskor, som jag velat ha men inte haft råd med. 1900 + omsulning och skoblock är saftigt för en student. I förra veckan gick jag in på Bamåskor för att dregla lite på lädret (fuktskada = rea?), och vad ser jag om inte rea? Och inte nog med rea, visar det sig, utan halva reapriset (=498 kr). Så nu är jag alltså lycklig ägare till ett par farbroderliga skor, som jag säkert kommer kunna ha tills jag går i pension.
Fast de bästa fynden gör Linnéa
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
28 januari
kl. 14:13
Under hela vintern har jag gått och sneglat på ett par tjusiga gubbskor, som jag velat ha men inte haft råd med. 1900 + omsulning och skoblock är saftigt för en student. I förra veckan gick jag in på Bamåskor för att dregla lite på lädret (fuktskada = rea?), och vad ser jag om inte rea? Och inte nog med rea, visar det sig, utan halva reapriset (=498 kr). Så nu är jag alltså lycklig ägare till ett par farbroderliga skor, som jag säkert kommer kunna ha tills jag går i pension.
Fast de bästa fynden gör Linnéa
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
