Min erfarenhet av A-kurser på universitetet (5 st) säger mig att man när man lägger upp en A-kurs, grovt generaliserat, kan resonera på två olika sätt. Antingen har man som mål att studenterna skall få en teoretisk gund att bygga en akademisk karriär på, eller också har man som mål att studenterna skall få se ämnets allra bästa sidor, och att ett livslångt engagemang skall börja spira. Jag vet vad jag föredrar.

Lärarens arbete A är ett ypperligt exempel på en kurs ur den första kategorin. En kurs som skulle kunna vara hur givande och inspirerande som helst, mördas fullständigt av paragrafryttare och formaliafetishister till lärare, som fruktar det personliga ställningstagandet värre än döden. Kursen gav mig över huvud taget inga beständiga kunskaper i teori och formalia, och skapade en närmast hatisk relation till lärarutbildningen. 

Konstevetenskap A är ett formidabelt exempel på den andra kategorin. Huvudföreläsare Thomas Hård af Segerstad är den mest karismatiska och självutlämnande föreläsare jag någonsin träffat. En föreläsning med Thomas är en oförglömmlig föreställning, och han har en sann förmåga att fånga sina studenter i konsten. Och då menar jag inte att fånga för stunden, utan att skapa livslåga kärlekar. Jag lärde mig lika lite om teori och formalia av konstvetenskapen som jag gjorde av Lärarens arbete A, men det öga och den känsla för konst jag fick är värd otroligt mycket mer - utifrån det känns det motiverat att lära sig det andra, dammtorra, träiga med inspirationen som stomme.

Jag vet redan nu att jag kommer att sakna konstvetenskapliga institutionen när jag till hösten återgår till lärarutbildningen. Trots att jag skall ägna mig åt ämnesstudier i Bild, vet jag att undervisningen kommer att vara träig och undermålig. Lärarutbildningens ständiga rädsla att vara ovetenskaplig driver personalen att aktivt avliva sina ämnen och sin undervisning. (Och jag vet precis vem som kommer att vara min huvudlärare...) Jag vet att jag kommer att behöva en motpol. Jag kommer att behöva flum och en tankens kreativa frihet som inte existerar under Lärarseminariets tak för att inte gå under av tankekontroll.

Därför skall jag läsa Thomas Hård af Segerstads kvällskurs Tänk dig - kursen som han själv beskriver med orden "Då skall jag släppa alla hämningar och passera alla gränser!". Det finns hopp även inför den hårda, kreativitetsstrypande tiden på ILU!

Saxat från Konstvetenskapliga institutionens vid Uppsala universitet hemsida:

Tänk dig

Tänk dig dig i mötet med någon annan, dig eller någon annan, detta sagt och avlyssnat av en tredje, någon annan annan, dig eller någon annan, i det rum du befinner dig och som du samtidigt står på tröskeln till i ett landskap du känner därför att du är där även när du är någon annanstans i denna stund och en annan tid när du återser någon du aldrig tidigare träffat eller träffar någon som inte är där för att hon redan begett sig vidare eller ännu inte uppenbarat sig men ändå är närvarande i hel sin person i din person, i detta möte ovägbar kunskap.

Ovägbar kunskap låter sig inte inskrivas i något system, åtminstone inte utan att först beskäras och urskiljas, varvid den blir vägbar och hanterbar på sätt som vi har beprövade metoder för. Inte heller knyts ovägbar kunskap till roller utan att dess karaktär av ömsesidigt efaren insikt går förlorad. Grundläggande för ovägbar kunskap är vissheten om att jag är invecklad i det möte jag föreställer mig, nämligen i det elastiska tankerum som i första stycket gavs en övergripande bestämning.

Ovägbar kunskap är vetenskapligt relevant för att den söker sitt språk, ett språk som klargör och överblickar utan att särskilja och distansera. Exempel från litteratur, musik och konst blir våra främsta källor i detta arbete, för att konsterna tillåter oss att tillsammans dröja inför saker och sammanhang som vi i vardagen endast uppfattar i förbigående.

Förväntat studieresultat

Efter genomgången kurs ska studenten kunna kritiskt reflektera kring vikten av ovägbar kunskap inom humanistisk forskning.

Lärarutbildningen har fått utstå ganska så mycket kritik den senaste tiden. Som lärarstudent känner jag mig tvungen att kommentera kritiken lite grand, framför allt som jag själv brukar vara ganska så snar om att kritisera min utbildning.

En av de kritiska rapporter som lagts fram i dagarna handlar om lärarutbildningens examinationsformer. Utredarna anser att det är alldeles för lätt, och alldeles för vanligt att man glider igenom utbildningen utan att lära sig något, genom att utnyttja generösa hemtentamina och grupparbeten. Utredarna menar att vi inte läser de böcker vi borde läsa, och inte lär oss det vi borde läsa. Utredarna har rätt till hundra procent. Jag läser mycket sällan allt jag borde läsa, och det gör inte särskilt många av mina klasskamrater heller.

Men jag tror att utredarna har fullständigt fel när de menar att anledningen är tentamensformerna. Tentamensformerna är snarare vägen än anledningen. Min förklaring till att så många myglar sig igenom de obligatoriska poängen på lärarutbildningen är dessa är så katastrofalt upplagda. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, av de lärarstudenter jag diskuterat ämnet med tycker att kurserna som går under namnet "lärarens arbete" känns relevanta.

Det första felet är att man med fina paroller om att alla lärare arbetar med samma barn, har slagit samman alla lärares utbildningar. Jag läser således tillsammans med såväl blivande förskollärare som blivande komvux- och gymnasielärare. Vi skall ha helt och hållet olika jobb. Vi ska jobba med barn, respektive vuxna. Vi ska uppfostra, respektive utbilda. Men vi lär oss samma metoder och samma teorier för våra framtida arbeten. Följden blir att såväl undervisning som läromedel är upplagda för att passa alla, men istället blir så bred och så flummig att den inte passar någon. De blivande förskollärarna klagar över att de har så svårt att knyta litteraturen till verkligheten, och jag kan bara instämma. Är det då konstigt att vi har svårt att motivera oss att plöja denna litteratur in absurdum?

Ett annat fel i utbildningen är hur man prioriterar. 60 poäng gemensamma kurser är inte särskilt mycket. Satt jag i position att lägga upp en lärarutbildning skulle jag känna en jättepress på mig att få in så många och så viktiga moment som möjligt. Allt som ens andas onödighet skulle få stryka på foten. Men så kan knappast processen bakom dagens lärarutbildning ha sett ut. Vi får lära oss klippa film, istället för att lära oss tala inför en folkmassa. Vi får leka lekar, istället för att lära oss hur man hanterar en mobbingsituation. Lärarutbildningen (bortsett från den alldeles för snålt tilltagna praktiken) saknar verklighetsförankring och dess 60 poäng som känns som onödigt ont, när den istället skulle kunna innehålla 60 poäng koncentrerad kompetensutveckling.

Så, jag skulle vilja fråga utredarna om de tycker att det är konstigt att vi lärarstudenter inte lägger ned mer tid på våra studier än vad som är absolut nödvändigt, när utbildningen inte på några som helst villkor känns givande, relevant och verklighetsförankrad? Istället för att som utredarna föreslå fler salstentor på lärarutbildningen, skulle jag vilja föreslå att man till att börja med delar upp lärarutbildningen i flera - förskollärarutbildning, grundskollärarutnildning och gymnasielärarutbildning - och att man ser över och reviderar utbildningarnas innehåll. Jag tror att jag talar för en stor del av landets lärarstudenter när jag säger att vi börjar plugga på allvar när utbildningen börjar kännas viktig - viktig för arbetslivet och inte för tentamen.