<Dahl sitter där i mitten, i grön kavaj

Jag har tre läsare som återkommer till den här bloggen dagligen. Det kan låta lite, men jag tycker att det är ganska så coolt. Tre personer som tycker att det nonsensskrivande jag ägnar mig åt är tillräckligt intressant för att de skall bemöda sig att komma hit varje dag. Och ungefär en gång i veckan är det någon som kommer hit genom att söka på "erotik".

Ni tre trogna läsare minns säkert att jag skrivit om två utopier i verkligheten - Kustendorf och Auroville. Nu skall ni få läsa lite om en tredje, en mer renodlad fantasivärld.

Peter Dahl har just tilldelats regeringens ärofyllda pris Illis quorum. Motiveringen handlar främst om hans Bellmanmålningar. De är ju fina. Men i ärlighetens namn - är de inte bland det allra tråkigaste han har gjort?

Mitt första minne av Peter Dahl är från en konstutställning jag var på när jag gick i högstadiet. Undrar om det inte var på Uppsala konstmuseum? Där visades i alla fall Dahls bildsvit "Drömmar i soffhörnet", som bland annat föreställer Drottning Elisabeth med uppdragen kjol och blottat kön. (Ni ser, här kommer erotiken smygande igen).

http://www.peterdahl.com/galleri/drommar-i-soffhornet/

Jag fattade ingenting. Dittills hade konst för mig betytt avbildning. Naturalistisk eller stiliserad eller förvrängd verklighet, men ändå först och främst avbildning. Där och då, när jag såg Englands drottning, förstod jag att konsten lika gärna kan vara provokation. Plötsligt blev det intressant att gå på museum.

Men jag har fortfarande inte lyckats komma til saken. Det är inte mina konstupplevelser jag ska skriva om nu, utan Peter Dahls fantasivärld. Sedan 1939 regerar Dahl i landet Caribanien på planeten Cellus - från början ett ensamlekande barns vilda fantasi, till slut en helgalen konstnärs livsverk.

Dahl har:

 - givit ut en fullständig atlas över Planeten Cellus i 100 exemplar, TCP:s Handatlas

 - tillverkat en Cellusglob

 - byggt en 50 kvm stor modell av sitt land, med över 20 000 tennsoldatsinvånare, skyskrapor och vägnät

 - instiftat ett nytt land på Cellus, Daikaha, för att hans hustru skall ha något att regera över

 - slutat hämta motiv från verkligheten, till förmån för motiv från Caribanien

 - Fått i princip alla de stora morgontidningarna att skriva reportage om det märkliga landet (se länkarna nedan)

När jag läser om Peter Dahl och Caribanien önskar jag nästan att jag varit en aning galnare, och satsat hårdare på min egen barndoms fantasiland, Gubblandet. Gubblandet var, liksom Caribanien, en ö mitt ute i havet. Varje gång jag inte tänkte på mitt land sjönk det ned under havsytan, och så fort jag började tänka på det igen kom det upp med nya geografiska förhållanden och gränser. Jag ritade kartor och hittade på djur som bara fanns i Gubblandet. Huvudstaden hette Gubbköping. Inneglassen hette Namnung och fanns i ett par hundra smaker (ja, jag ritade fler glasskartor än geografiska kartor). Det enda läskmärket var Elefanta, och rockbandet alla lyssnade på var Gubbrolls - ett gäng luffare som spelade sin stora hit Fy Bubblan på det mycket innovativa instrumentet Persikogitarr. Och i Gubblandet fanns bara fyra vägskyltar: Här går man; Herr Gårman; Herr Gårmans vän; Här går man, Sven.

Jösses, jag tror bestämt att jag anar en krusning på vattenytan. Är Gubblandet månne på väg upp?

Om Peter Dahl och Caribanien:

http://www.royallibrary.se/BIBLIS/BIBLIS/Artiklar/Nr_23/Dahl.pdf

http://di.se/Nyheter/?page=%2fAvdelningar%2fArtikel.aspx%3fO%3dIndex%26ArticleId%3d2003%5c03%5c01%5c72591%26src%3ddi

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_6267859.asp

 <Auroville, sett från luften

Igår skrev jag om Emir Kusturicas egna Auroville, Kustendorf. Vill man veta mer om det kan man antingen läsa i the Guardian, eller på Kusturicas egen hemsida. Fascinerande läsning utlovas!

Jag misstänker att inte alla är bekanta med Auroville heller. Auroville är konstigt. Minst sagt konstigt. Staden, som ligger i södra Indien anlades som ett religiöst och kulturellt projekt på 60-talet av en rörelse centrerad kring "Modern". Auroville ägs inte av någon, utan av mänskligheten, och den ofullbordade staden är byggd och tänkt att byggas i en galaxform. Syftet är ett slags frizon från den materialistiska världen, där allt skall vara i harmoni med naturen och människorna skall leva i harmoni med varandra. Såhär skriver Zac O'Yeah, författare till den finfina boken Guru, i DN 8 aug 1999:

"En gren av ashramet är Auroville, ett slags futuristisk utopi som fick mycket uppmärksamhet när det var nytt på 1970-talet. Här lever i dag 900 aurovillianer i ett andligt kollektivsamhälle med ekologiskt jordbruk, där livet är yoga hela dagarna och bageriet bakar hälsosamt grovt bröd. I stadsplanen ingår rullande hi-techtrottoarer. Science fiction, om man vill. I det halvfärdiga templet - en 20 meter hög vit boll - står byggnadsställningar kvar, det hela kunde varit hämtat ur en Herzog-film."

Auroville blev inte vad det skulle. Pengarna och engagemanget räckte inte. Templet är inte färdigt på långa vägar, och kommer antagligen inte att bli det. Detsamma gäller staden, som är planerad in i minsta detaöj, men bara uppförd till en bråkdel. Samhället, eller jätteashramet, står där som ett monument över ett 60-tal som inte vill ta slut. Ett mounument över kollektivism, kultur- och arkitekturhistoria och the Mother. Men också som ett monument över en utopi som var på väg att bli verklighet, och som för det tusental ihärdiga aurovillianer som bor där idag faktiskt är verklighet. Kustendorf är inte ett religiöst projekt, men det är en stad baserad på en ensam människas dröm och utopi. I en mer sansad skala.

Aurovilles hemsida:

http://www.auroville.org/

Om Kustendorf:

http://film.guardian.co.uk/interview/interviewpages/0,,1429569,00.html#article_continue

http://www.dhennin.com/kusturica/v2/kustendorf_en.html