<Brooklyn Bridge

I tisdags var jag och Nadia och såg The Squid and the Whale - Noam Baumbacs fantastiska film om uppvästen i Brooklyn. Filmen handlar om en liten akademikerfamilj som är på väg att lösas upp. Pappans (och i viss mån mammans) elitism borde kunna förstöra vilket förhållande som helst. Jag ska inte berätta så mycket vad filmen handlade om, eftersom jag rekommenderar den extremt mycket förväntar jag mig att ni går och ser den, och då får ni reda på handlingen. Men jag tänkte skriva om lite saker som jag kom att tänka på.

Litteraturvetare kan verkligen vara det drygaste av folk. Filmens fader har svårt att över huvud taget föra ett samtal med någon som inte bryr sig om klassisk litteratur och intressanta filmer. Det är bättre att kunna slänga sig med titlarna på Kafkas alla noveller (som man förstås inte läst), citera Proust och veta tillräckligt mycket om Shakespeare för att kunna dissa honom än att ha empati. Jag och de flesta av mina vänner borde se den här filmen som ett varningstecken.

Framgångshetsande föräldrar är lika äckliga oavsett vad de vill att barnen skall bli bra på. Jag har alltför många gånger förfasats över folk som tvingar sina ungar att träna fotboll fyra fjorton gånger i veckan, utan att fundera på barnet om det verkligen är roligt när idrotten blir mer än bara lek. Över obehagliga mytomaner på Outsiders som får sina barn att tro att de vill bli popstjärnor eller är underbarn. Usch. Och uppenbarligen gäller detsamma med författare och akademiker.

Brooklyn. Är det alltid höst i Brooklyn? Och 70-tal, trots att det skall föreställa 80-tal? Brooklyn verkar vara den bra delen av USA. Där har Bush minst stöd, och man firar Paul Auster-dagen. jag har fått för mig att Brooklyn mer eller mindre är synonymt med Paul Auster. Så länge jag inte åker dit kan jag leva kvar i den illussionen. Skönt va?

<Nya, färska kanoner anno 1864

De senaste dagarnas kulturdebatt domineras folkpartiets förslag om att konstruera en svensk kanon, på samma sätt som man gjort i Danmark. Frågan är om det går. Solklart är att man kan göra upp en lista på litteratur som man tycker understryker vissa ideal. Ideal som man vill skall förmedlas i skolan. Lika solklart är att dessa listor skulle se olika ut beroende på vilka politiker man bad konstruera dem. Sverigedemokraterna skulle lyfta fram Heidenstam, Albert Engström, Carl David af Wirsén (den gamle idioten och kulturens värsta fiende) och kanske någon av Strindbergs könskonservativa prylar. Vänstern skulle väl plocka fram 5 unga, arbetarförfattarna och en bunt hittils okända föregångare till den svenska feminismen. Och mellanspannet, riksdagen, skulle väl antagligen välja likriktat, snällt och fullständigt ospännande. De skulle plocka toppskiktet från alla de listor som redan gjorts och kanske byta ordning litegrann, bara för att inte stöta sig med någon.

Listor skulle det bli i alla fall, om de försökte. Men skulle det bli kanon? Kan man konstruera kanon? Kan man, som Leijonborg vill, slänga in Kalifatides bara för att han inte är av svenskt ursprung? Varför kvotera in i den klassiska litteraturen (något som per definition borde vara omöjligt, eftersom ingen kommitté kan utse klassiker) när man inte vill kvotera i arbetslivet?

Nej, för min del får Fp gärna konstruera en lista på bra klassiker att läsa i skolan, med syftet att få svenska ungdomar att läsa mer klassisk litteratur. Och in i en sådan lista kan man välja, vraka, värdera, kvotera och moralisera hur mycket man vill. Men man ska passa sig för att kalla det kanon.

En som inte drar sig för att utse sig själv till litteraturdomare är den stockkonservativa, amerikanska litteraturproffessorn Harold Bloom som skrivit en bok som i princip är en lista över västerlandets kanon. Nedan följer de svenska klassikerna, enligt Bloom: 

Strindberg: Till Damskus, Fröken Julie, Fadren, Dödsdansen, Spöksonaten, Ett drömspel

Gunnar Ekelöf: Guide to the underworld

Tomas Tranströmer: Valda dikter

Pär Lagerqvist: Barrabas

Lars Gustafsson: Valda dikter

Det ligger nära till hands att tro att detta är de svenska författare han över huvud taget läst, och hans auktoritet som bedömmare av den svenska litterauren kan kanske ifrågasättas en aning...