Jag håller just på och läser Paul Austers trevliga lilla självbiografi Ur hand i mun, som handlar om de bohemiska ungdomsåren i Paris, New York och Dublin. Om drömmen att bli författare, och känslan av att vara det. En typisk "ung man åker till Paris och skaffar sig erfarenheter"-roman, som antagligen inte skulle ha blivit publicerad om det inte var för att den handlade om och var skriven av giganten Paul Auster. Bland annat berättar han om när han bestämde sig för introducera Christopher Smart-priset när han gick i college:
Jag gick mitt sista år, och tävlingsreglerna publicerades på sista sidan i höstnumret. Jag saxar på måfå följande meningar ur texten: 'Avsikten med priset är att ge erkännande åt vår tids stora trotsare ... begåvade människor som har avstått från alla världsliga ambitioner, som har vänt de rikas gästabud ryggen ... Vi har tagit Christopher Smart till förebild ... den engelske 1700-talsskalden som försmådde den lättvunna ära som väntade honom i egenskap av rimsmed ... till förmån för ett liv i dryckenskap, kantat av galenskap, religiös fanatism och visionära skriverier. I omåttligheten fann han sin väg i livet, och genom att vägra vara det stora löfte som Englands akademiska poeter redan tidigt såg i honom uppnådde han verklig storhet. Under de två senaste århundradena har han blivit förtalad och förlöjligad, hans rykte släpats i smutsen ... Christopher Smart har förpassats till de okändas marker. Härmed gör vi ett försök, i en tid utan hjältar, att återupprätta hans namn.' Syftet med tävlingen var att belöna misslyckandet. Inte de vanliga, vardagliga motgångarna och misstagen, utan det monumentala fallet, den omåttliga självdestruktiviteten. Jag ville med andra ord utse den person som hade haft mest men uträttat minst, som hade börjat med upptänkliga fördelar och talanger och hade väckt förväntningar om framgång men inte levt upp till någonting alls.
Priset löper som en röd tråd genom boken. De stora, självvalda förlorarna ploppar upp lite här och var. Auster skriver att han själv trodde att han skulle bli en av dem. Kan man ha mer fel?
Auster får inte in en enda kandidatur. Kanske beror det på att man förväntas anmäla sih själv till tävlingen, och människor brukar ju ganska så sällan vara benägna att utse sig själva till tidernas förlorare. Men vem skulle vinna tävlingen idag, om man fick nominera vem som helst?
theme.postedin: Litteratur | Permalink | Kommentarer [0]
