Obehagligt om islam
<Sant?
Jag har den senaste veckan snubblat in på två ganska så obehagliga sidor om islam.
Den första (http://www.sanningenomislam.se/) är en kristen webbplats som ser det som sin uppgift att frälsa svenska muslimer och upplysa kristna om islams sanna väsen. Bara det faktum att upphovsmännen ger sig in på att diskutera varför kristna får bönesvar, men inte muslimer är väl ett ganska gott tecken på vilken nivå kritiken ligger.
Den andra sidan, Islamkritik (http://islamkritik.blogspot.com/), är halare och mindre uppenbar. Dess mål är att visa sanningen om islam som totalitär politisk ideologi. Så kallad saklig kritik. Saklig kritik som utmålar islam som ondska. Yeah righ, det var så religon fungerar. Jag hade glömt... Jag har svårt att förstå vad som driver en människa att manifestera sitt hat på det viset, om hon inte själv är fanatisk inom en annan religion. Mycket svårt.
Jag menar inte att det inte finns våldsamma och obehagliga, förtryckande element i islam. Verkligen inte. Jag är mer påläst än så. Men det är våldet som finns inom islam, inte tvärtom. Där finns också plats för annat, som man ka förstå och sympatisera med. bevislign och också föföras av.
Igår gjorde jag ett halvhjärtat försök att ansluta mig till en demonstration för libanesernas sak på Stora Torget, men gick illamående därifrån. Med en skylt i vänster hand, Sionism = rasism , låter man höger hand hålla en Hizbollah-flagga. Med antirasistiska paroller stöder man helhjärtat ledare och rörelser som öppet förklarar att de vill utrota alla judar ur regionen. "Ge dem maskingevär! Lär dem skjuta judar! Kriga mot Tel Aviv". Men det sker på arabiska, så vänstern vet inte vad den stöder.
Men jag tänker inte visa det stödet. Jag tycker lika illa om rasism oavsett från vilken folkgrupp den kommer. Vänsterns selektivitet ligger inte för mig. Däremot skulle jag gärna se en gammal hederlig antikrigsdemonstration.
Vad som är synd är att dessa bråkmakare är de som syns. TV visar bilder på bergsmullor med maskingevär. De visar självmordsattentat, och de visar våldsamma uppror mot den västerländska kulturen. Självklart. Där finns ju ett nyhetsvärde som inte finns i välintegrerade svenska muslimer, muslimska pascifistiska författare och filosofer, och uråldig sufisk visdom. Men som alltid är det den som skriker högst och skjuter mest som blir sitt folks talesman. Tänk om arabisk TV visar bilder på svenska nynazistdemonstrationer, amerikansk kristen höger som hyllar Israel starkare än israelerna själva. Och bilden är det universella språket. En politikt korrekt debattartikel på svenska eller danska om integration, tolerans och allt som är bra är det ine många som förstår i Teheran. Lika lite som vi förstår vad det står på skyltarna i arabiska demonstratoer vi ser på TV. Men en Muhammedkarikatyr, eller en brinnande flagga för den delen, det är universellt språk. Språk som gör sig i TV på alla sidor av jorden.
Vad jag försöker säga är att alla kanske skulle må bra av att fundera på hur vi generaliserar. Ingen tror att Woody Allen vilken sekund som helst sätter sig i ett flygplan för att bomba Beirut, men varenda amerikansk muslim, eller svensk för den delen, kan vittna om omgivningens misstänksamhet.
Det har satts ett likhetstecken mellan islamism och islam. Ett likhetstecken som fylls i och kursiveras och understryks på de ovan nämnda sidorna.
Jag skulle vilja påminna dem om att alla religioner är nyanserade. Det finns andra sidor av islam. Det var knappast ett brinnande kvinnoförakt, en önskan att förslava alla judar och kristna och mörda alla andra, ett hopp om att få dö i det heliga kriget som fick fredskämpen Cat Stevens att överge sitt liv i väst och bli Yusef Islam. Som fick Ivan Aguéli att förklara att den store muslimske filosofen Ibn Arabi befriat honom från våldet och skänkt honom mildhet och vishet. Som fick Gunnar Ekelöf att göra österlandet till en symbol för friden han ägnade sitt liv åt at söka.
Religiös övertygelse går att förstå. Men inte genom att läsa hatpropaganda, utan genom att läsa religiösa urkunder och vittnesmål. Författarna bakom Islamkritik och Sanningen om Islam borde prova. För hur kan man kritisera något som man inte ens har försökt att förstå? Utan att förflytta sig för ett ögonblick, och se religionen inifrån.
theme.postedin: Religion | Permalink | Kommentarer [1]
6 augusti
kl. 11:48
<Sant?Jag har den senaste veckan snubblat in på två ganska så obehagliga sidor om islam.
Den första (http://www.sanningenomislam.se/) är en kristen webbplats som ser det som sin uppgift att frälsa svenska muslimer och upplysa kristna om islams sanna väsen. Bara det faktum att upphovsmännen ger sig in på att diskutera varför kristna får bönesvar, men inte muslimer är väl ett ganska gott tecken på vilken nivå kritiken ligger.
Den andra sidan, Islamkritik (http://islamkritik.blogspot.com/), är halare och mindre uppenbar. Dess mål är att visa sanningen om islam som totalitär politisk ideologi. Så kallad saklig kritik. Saklig kritik som utmålar islam som ondska. Yeah righ, det var så religon fungerar. Jag hade glömt... Jag har svårt att förstå vad som driver en människa att manifestera sitt hat på det viset, om hon inte själv är fanatisk inom en annan religion. Mycket svårt.
Jag menar inte att det inte finns våldsamma och obehagliga, förtryckande element i islam. Verkligen inte. Jag är mer påläst än så. Men det är våldet som finns inom islam, inte tvärtom. Där finns också plats för annat, som man ka förstå och sympatisera med. bevislign och också föföras av.
Igår gjorde jag ett halvhjärtat försök att ansluta mig till en demonstration för libanesernas sak på Stora Torget, men gick illamående därifrån. Med en skylt i vänster hand, Sionism = rasism , låter man höger hand hålla en Hizbollah-flagga. Med antirasistiska paroller stöder man helhjärtat ledare och rörelser som öppet förklarar att de vill utrota alla judar ur regionen. "Ge dem maskingevär! Lär dem skjuta judar! Kriga mot Tel Aviv". Men det sker på arabiska, så vänstern vet inte vad den stöder.
Men jag tänker inte visa det stödet. Jag tycker lika illa om rasism oavsett från vilken folkgrupp den kommer. Vänsterns selektivitet ligger inte för mig. Däremot skulle jag gärna se en gammal hederlig antikrigsdemonstration.
Vad som är synd är att dessa bråkmakare är de som syns. TV visar bilder på bergsmullor med maskingevär. De visar självmordsattentat, och de visar våldsamma uppror mot den västerländska kulturen. Självklart. Där finns ju ett nyhetsvärde som inte finns i välintegrerade svenska muslimer, muslimska pascifistiska författare och filosofer, och uråldig sufisk visdom. Men som alltid är det den som skriker högst och skjuter mest som blir sitt folks talesman. Tänk om arabisk TV visar bilder på svenska nynazistdemonstrationer, amerikansk kristen höger som hyllar Israel starkare än israelerna själva. Och bilden är det universella språket. En politikt korrekt debattartikel på svenska eller danska om integration, tolerans och allt som är bra är det ine många som förstår i Teheran. Lika lite som vi förstår vad det står på skyltarna i arabiska demonstratoer vi ser på TV. Men en Muhammedkarikatyr, eller en brinnande flagga för den delen, det är universellt språk. Språk som gör sig i TV på alla sidor av jorden.
Vad jag försöker säga är att alla kanske skulle må bra av att fundera på hur vi generaliserar. Ingen tror att Woody Allen vilken sekund som helst sätter sig i ett flygplan för att bomba Beirut, men varenda amerikansk muslim, eller svensk för den delen, kan vittna om omgivningens misstänksamhet.
Det har satts ett likhetstecken mellan islamism och islam. Ett likhetstecken som fylls i och kursiveras och understryks på de ovan nämnda sidorna.
Jag skulle vilja påminna dem om att alla religioner är nyanserade. Det finns andra sidor av islam. Det var knappast ett brinnande kvinnoförakt, en önskan att förslava alla judar och kristna och mörda alla andra, ett hopp om att få dö i det heliga kriget som fick fredskämpen Cat Stevens att överge sitt liv i väst och bli Yusef Islam. Som fick Ivan Aguéli att förklara att den store muslimske filosofen Ibn Arabi befriat honom från våldet och skänkt honom mildhet och vishet. Som fick Gunnar Ekelöf att göra österlandet till en symbol för friden han ägnade sitt liv åt at söka.
Religiös övertygelse går att förstå. Men inte genom att läsa hatpropaganda, utan genom att läsa religiösa urkunder och vittnesmål. Författarna bakom Islamkritik och Sanningen om Islam borde prova. För hur kan man kritisera något som man inte ens har försökt att förstå? Utan att förflytta sig för ett ögonblick, och se religionen inifrån.
theme.postedin: Religion | Permalink | Kommentarer [1]
Äntligen! Den ultimata dieten! Eller?
<Mat i kubik
Jag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
6 augusti
kl. 10:35
<Mat i kubikJag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
