Den fantastiska bloggen Katastrofala Omslag staplar tidernas fulaste skivomslag på varandra. Just nu syns min gamla favorit José Feliciano, och hans album That the spirit needs högst upp på sidan, och bloggens författare, Herr Dryck, funderar på varför, och jag har förstås svaret:

José Feliciano är blind sedan föseln. Det syns inte bara på hans svarta solglasögon, utan också på samtliga skivomslag. Men musiken är bra.

<Aj!

"I en scen på familjen Simpsons hustak slår sig Homer i ögat med den vassa sidan av en hammare.
-Närmare Luis Buñuel än så kommer vi nog aldrig i Springfield, säger Groening.
Han väntar lite och när största delen av publiken skrattar applåderar han.
-Jag var tvungen att testa det skämtet. Det hade aldrig fungerat i USA med en referens till Buñuels Den andalusiska hunden."

Andres Lokko har träffat min gamla idol Matt Groening, och Al Jean - Simpsons-filmens manusförfattare, och det är först nu jag inser hur mycket jag ser fram emot filmens premiär. Jag har alltid varit negativt inställd till hela konceptet, och jag har fortfarande svårt att tro att familjen Simpson gör sig i långfilmsformat. Men jag är oändligt nyfiken. Och Groenings kommentar ovan är ju lovande...

Jag var följde naturligtvis också Lokkos uppmaning att besöka simpsonizeme.com, för att få fram min gula avatar:

Ganska, likt, inte sant?

<Garry Potter, ännu en underbar rysk transkription...

...bla bla bla Harry Potter bla bla bla Harry Potter bla bla bla Harry Potter bla bla bla...

Jag ska inte klanka ned på Harry Potter, men just nu tycker jag att det är det där man möts av när man slår upp en kulturbilaga, eller går in på en litteraturblogg. Harry Potter hit och Harry Potter dit. Hälften älskar, hälften hatar. Hälften klär ut sina barn i runda, plastbågade glasögon och hälften citerar Harold Bloom, som inte tillhör mina favoriter. (Orden "livet är för kort för att slösas bort på att läsa dåliga böcker" tillskrivs Harold Bloom, och det är lätt at hålla med vid första ögonkastet. MEN hur vet man vad som är "god" litteratur om man aldrig tar till sig den "dåliga" som kontrast?)

Jag varken lovordar eller föraktar. Jag känner mig utanför. Jag missade Pottertåget. Eftersom jag tillhör den där pretentiösa skaran som har svårt för att göra, läsa eller älska något samtidigt som ALLA andra, har jag varken läst Harry Potter eller DaVinci-koden. Så jag kan varken förakta eller lovorda böckerna.

Däremot medger jag gärna att jag har mycket svårt för den kommersiella cirkusen kring Potter. Och att jag älskar att Harry Potter har blivit till en välbehövd, bred port till litteraturens fantastiska värld för miljoner av ungar. Rapporter och artiklar berättar om att unga aldrig läst så få böcker som nu, men samtidigt ser man små, små valpar sträckläsa Harry Potter i ett rasande tempo. Helst på engelska! Jag kan föreställa mig att nästa steg är Terry Pratchett, Liftarens Guide och Sagan om ringen. Jag gick från Bert till Jules Verne i tolvårsåldern. Det var en ganska slingrande väg.

Min profetia är att den Harry Potter-läsande generationen kommer att växa upp till en bildad, snabbläsande generation av bokmalar. Hopp, mina vänner, Harry Potter inger hopp! Och ni litteraturnördar och bloggande litteraturkvacksalvare som förkastar Rowling för att hon inte håller samma klass som de postmoderna vitryska poeter ni är vana vid - Skärp er! Det handlar om en serie ungdomsböcker som uppenbarligen är såpass bra att de kan uppskattas även av vuxna, inte om smal litteratur med ambitioner om ett Nobel- eller Pulitzerpris.

SvD SvD SvD DN DN DN

Rysskräcken under kalla kriget gav oss det fördomsfulla uttrycket 'en god kommunist är en död kommunist'. Och frågan är om vår nya tids skräck kanske kan sammanfattas i uttrycket "en god islamist är en död islamist". För sedan 11-september attackerna har föreställningen spridits att all islamism är av ondo och måste bekämpas.

Dagens debattartikel i Uppsala Nya Tidning (Carl Cederström, fp) handlar om islamism, och inleds med de ovan citerade orden. Någonting säger mig instinktiv att uttrycket har betydligt äldre anor än kalla krigets ryssjakt, och jag börjar rota i bakhuvudet. Det var inte länge sedan jag läste något liknande... Just det!

I Dekius Lacks och Kiran Mainis extremt ovetenskapliga bok om globaliseringens historia, Ge globen en chans, stötte jag nyligen på ett citat av Teddy Roosevelt. Boken i sig är ett långtråkigt uppradande av redan allmänt kända förbrytelser som knappast chockar någon längre (även om det är nog så viktigt att de inte glömms bort), uppställda som om de var nya, sensationella och banbrytande upptäckter. Utan så mycket som en enda källhänvisning. Nåja. Nu är det citatet som är det vitkiga:

Jag går inte så långt att jag menar att bara en död indian är en bra indian, men det stämmer i nio fall av tio, och jag vill inte spilla tid på den tionde. 

Det är intressant att jenkarna tycks ha det här resonemanget som en ständig komponent genom historien - det är bara fiendens namn och nationalitet som byts ut. Först hette djävulen Galloperande Buffeln eller Skitiga Filten. Därefter Nikolaj eller Chen. Nu heter djävulen Muhammed, Mohamed eller Mahammad.

Det finns antagligen statsvetare som funderat på, skrivit böcker om och säkert också avfärdat de resonemang som föddes i mitt huvud när jag jämförde de tre citaten, men jag är inte särskilt statsvetenskapligt bildad, så jag har ingen att referera till. Men jag får en bestämd känsla av att den genomonde fienden är så viktig i den amerikanska kulturen, helt enkelt för att man inte har något annat att enas kring. USA är ett land som byggdes av människor från olika delar av världen (om man med världen menar Europa), med olika religioner (om man med religioner menar varianter av kristendom) och olika hudfärg (om man med färg menar nyanser av beige). Särskilt mycket gemensamt, bortsett från att samtliga var invandrare, hade man inte. Och alla vet väl hur svårt det är att bygga en nationell identitet utan något att enas kring?

Där tror jag att vi finner roten till den amerikanska föreställningen om och behovet av en fiende. För det vet jag med bestämdhet, utan att ha några som helst belägg, att amerikanska presidenter i regel blir populärare av att kriga. Ett krig och en gemensam fiende är det mest nationsenande man kan tänka sig. Har man dessutom en effektiv propagandaapparat som ser till att alla inte bara misstänker, utan faktiskt vet att den nya fienden är ett hot mot varenda hederlig skattebetalare i landet, då är man verkligen i hamn.

Sedan kan man förstås hävda att krigen inte handlar om inrikespolitk, utan om religion. Men det är bara sktisnack. I det här fallet är jag helt övertygad om att religionen bara är en fasad. Kriget mor terrorismen är inte det korståg mot arabvärlden det ibland framställs om. Det är en kamp om de amerikanska väljarnas gunst. 

Min erfarenhet av A-kurser på universitetet (5 st) säger mig att man när man lägger upp en A-kurs, grovt generaliserat, kan resonera på två olika sätt. Antingen har man som mål att studenterna skall få en teoretisk gund att bygga en akademisk karriär på, eller också har man som mål att studenterna skall få se ämnets allra bästa sidor, och att ett livslångt engagemang skall börja spira. Jag vet vad jag föredrar.

Lärarens arbete A är ett ypperligt exempel på en kurs ur den första kategorin. En kurs som skulle kunna vara hur givande och inspirerande som helst, mördas fullständigt av paragrafryttare och formaliafetishister till lärare, som fruktar det personliga ställningstagandet värre än döden. Kursen gav mig över huvud taget inga beständiga kunskaper i teori och formalia, och skapade en närmast hatisk relation till lärarutbildningen. 

Konstevetenskap A är ett formidabelt exempel på den andra kategorin. Huvudföreläsare Thomas Hård af Segerstad är den mest karismatiska och självutlämnande föreläsare jag någonsin träffat. En föreläsning med Thomas är en oförglömmlig föreställning, och han har en sann förmåga att fånga sina studenter i konsten. Och då menar jag inte att fånga för stunden, utan att skapa livslåga kärlekar. Jag lärde mig lika lite om teori och formalia av konstvetenskapen som jag gjorde av Lärarens arbete A, men det öga och den känsla för konst jag fick är värd otroligt mycket mer - utifrån det känns det motiverat att lära sig det andra, dammtorra, träiga med inspirationen som stomme.

Jag vet redan nu att jag kommer att sakna konstvetenskapliga institutionen när jag till hösten återgår till lärarutbildningen. Trots att jag skall ägna mig åt ämnesstudier i Bild, vet jag att undervisningen kommer att vara träig och undermålig. Lärarutbildningens ständiga rädsla att vara ovetenskaplig driver personalen att aktivt avliva sina ämnen och sin undervisning. (Och jag vet precis vem som kommer att vara min huvudlärare...) Jag vet att jag kommer att behöva en motpol. Jag kommer att behöva flum och en tankens kreativa frihet som inte existerar under Lärarseminariets tak för att inte gå under av tankekontroll.

Därför skall jag läsa Thomas Hård af Segerstads kvällskurs Tänk dig - kursen som han själv beskriver med orden "Då skall jag släppa alla hämningar och passera alla gränser!". Det finns hopp även inför den hårda, kreativitetsstrypande tiden på ILU!

Saxat från Konstvetenskapliga institutionens vid Uppsala universitet hemsida:

Tänk dig

Tänk dig dig i mötet med någon annan, dig eller någon annan, detta sagt och avlyssnat av en tredje, någon annan annan, dig eller någon annan, i det rum du befinner dig och som du samtidigt står på tröskeln till i ett landskap du känner därför att du är där även när du är någon annanstans i denna stund och en annan tid när du återser någon du aldrig tidigare träffat eller träffar någon som inte är där för att hon redan begett sig vidare eller ännu inte uppenbarat sig men ändå är närvarande i hel sin person i din person, i detta möte ovägbar kunskap.

Ovägbar kunskap låter sig inte inskrivas i något system, åtminstone inte utan att först beskäras och urskiljas, varvid den blir vägbar och hanterbar på sätt som vi har beprövade metoder för. Inte heller knyts ovägbar kunskap till roller utan att dess karaktär av ömsesidigt efaren insikt går förlorad. Grundläggande för ovägbar kunskap är vissheten om att jag är invecklad i det möte jag föreställer mig, nämligen i det elastiska tankerum som i första stycket gavs en övergripande bestämning.

Ovägbar kunskap är vetenskapligt relevant för att den söker sitt språk, ett språk som klargör och överblickar utan att särskilja och distansera. Exempel från litteratur, musik och konst blir våra främsta källor i detta arbete, för att konsterna tillåter oss att tillsammans dröja inför saker och sammanhang som vi i vardagen endast uppfattar i förbigående.

Förväntat studieresultat

Efter genomgången kurs ska studenten kunna kritiskt reflektera kring vikten av ovägbar kunskap inom humanistisk forskning.