Äntligen! Den ultimata dieten! Eller?
<Mat i kubik
Jag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
6 augusti
kl. 10:35
<Mat i kubikJag har lagt märke till att väldigt många bloggar från och till handlar om dieter, bantningsmetoder och spänande GI-recept. Jag kan inte direkt påstå att den sortens matvanor intresserar mig särskilt mycket. Mitt BMI säger trots allt "undernärd". Och min blogg har väl hittills kanske inte riktigt utmärkt sig som en blogg om mat och vikt heller. Mina läsare är väl snarare pretentiösa wannabe-litterater, precis som jag själv.
Men vad finns det som säger att strikta matregler alltid är baserade på fysiskt hälsosamma egenskaper? Kan man tänka sig en diet baserad på moral och estetik?
Javisst! Salvador Dali, till exempel, hade en mycket sträng diet baserad på vad han tyckte var estetiskt och moraliskt tilltalade att stoppa i sig. Vilket inte betyder att han var vegetarian. Tvärtom, han skriver med stor förtjusning om hur härligt det är att knäcka ett sparvhuvud mellan tänderna och suga ut den lilla hjärnan. Konstnär uti fingerspetsarna, galen som få: Dali valde mat efter form:
"Det enda jag tycker om att äta är saker med klart avgränsad form, som intelligensen kan fatta. Jag avskyr spenat på grund av dess ytterligt amorfa karaktär till den grad att jag är bestämt övertygad om, och inte ett ögonblick tvekar att vidhålla, att det enda goda, ädla och ätbara som man kan finna i detta eländiga näringsmedel är sandkornen.
Spenatens direkta motsats är pansaret. Det är orsaken till att jag tycker så mycket om att äta djur med pansar, och i synnerhet de små arterna, det vill säga skaldjur. [---]
Kräftdjuret är således, med hjälp av sin anatomis vapen, i stånd att skydda sina insidors mjuka och näringsrika delirium, värnat som det är mot all profanering, instängt liksom i ett trångt och högtidligt kärl och sårbart endast i ett fall: När det gäller den högsta formen av imperatorisk erövring i avskalningens ädla krig, det vill säga gommens aktivitet. Hur underbart är det inte at krossa ett litet fågelhuvud mellan tänderna! Hur kan man äta hjärna pånågot annat sätt! [---]
Om man bara en gång har övervunnit det hinder, i kraft av vilket all föda med självaktning "bevarar sin form", så kan ingenting betraktas som alltför slemmigt, geléaktigt, dallrande, löst eller mindervärdigt för att åtrås, det må nu vara ett sublimt klibbigt fisköga, en fågels sladdriga lillhjärna, den spermatozoaktiga märgen i ett ben eller det mjuka och svampiga innehållet i ett ostron. [---]
Jag vet såeldes exakt och glupskt vad jag vill äta! Och min förvåning blir desto större när jag då och då i min omgivning får se varelser som äter vad som helst med denna hädiska brist på övertygelse som åtföljer utförandet av något som bara är nödvändigt. "
Såhär inleder Dali sin självbiografi, Salvador Dalis hemliga liv, och resten av boken fortsätyter i samma anda. Redan när man läser kapitelindelingen, med kapitel som "falska barndomsminnen" inser man att biografin är ungefär lika trovärdig som Baron Münchausens. Men det gör inget. Korrekta uppgifter om skolfröknars namn och ungdomskärlekars familjer är inte på långa vägar så intressant som en unik inblick i ett av vår tids kanske galnaste genier.
Vill man ha en mördande tråkig, akademiskt korrekt biografi bör manlämna Dali därhän, och bege stig till Hans Isakssons Aspenströmbiografi. Fy bubblan.
"När jag var sex år ville jag bli kock. När jag var sju år ville jag bli Napoleon. Och min ärelystnas har sedan dess hela tiden vuxit" - Dali
theme.postedin: Mat | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/%C3%A4ntligen_den_ultimata_dieten_eller
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
