Min strävan att förstå abstrakt konst #1
Jag har gett mig dän på att lära mig uppsakatta abstrakt konst. Abstrakt konst handlar sällan om ren estetik. Vem som helst kan måla en helt blå duk. Men vem som helst kan inte få den utsälld på ett galleri. Det här inlägget är mitt första steg i en strävan att penetrera den abstrakta konsten. Följ gärna med - det lär bli fler inlägg, en hel liten resa.
Bilden ovan är ett verk av Piet Mondrian (1872-1944) som tillsammans med Wassily Kandinsky brukar kallas för den abstrakta konstens fader. Detta är givetvis en bild jag varit bekant med länge. Den prydde omslaget till mina klasskamraters läroböcker i franska någon gång under skoltiden. Den, eller en liknande, har använts som omslag till Monopolkartonger. Mondrian är kort och gott allmänt känd. För mig har han varit fullständigt obegriplig. Dessa bilder har för mig varit lika meningsfulla som mina egna första trevande försök i Paint Brush med linjeverktyget och färghinken. Nonsens. Jag har tagit för givet att det har handlat om estetisk skönhet. Jag har tänkt mig Mondrias konst som bilder som estetiskt skall matcha Le Corbuisers avskalde funkishus. Jag har haft oerhört fel.
För att förstå en målning som den ovan måste man studera processen Mondrian, och inte enskilda verk. Och man måste studera hans syn på världen. För hans geometriska konst handlar inte om estetik. Den handlar om religion.
Piet Mondrian var teosof. Teosofin är den religiösa yttring som nog kan sägas vara startskottet och grunden för all västerländsk New Age. Grundaren, Madame Blavatsky, utvecklade sin lära i Indien där hon tyckte sig uppfatta ett fragment av en ursprunglig religion - en gemensam kärna för alla världsreligioner. Rörelsen skakades av skadalder i mängder - avslöjade mirakelbluffar, messiasgestalten Krishnamurti som plötsligt hoppade av hela rörelsen etc. etc. Men trots detta fick den en enastående påverkan på europeiskt kulturliv. Författare som DH Lawrence, Maurice Maeterlinck, TS Elliot, James Joyce och Sir Artur Conan Doyle var starkt influerade av Blavatskys esoterism. Musiker som Mahler och Sibelius. Mer perifert vetenskapsmän som Edison och Einstein. Men allra viktigaste var teosofin för utvecklinegn av den moderna, abstrakta konsten.
Liksom Blavatsky tyckte sig finna en religionens kärna i Indien, blev sökandet efter det innersta central i teosofin. I nyplatonsk anda betraktade man själen som denna andliga kärna närsteående, och kroppen som kärnan avlägsen. Våra mänskliga sinnen är ett kroppens filter för att vi skall kunna ta till oss det andliga, medan själen är helt och hållet andlig. Följdaktligen målade Kandinsky musik. Att överträda sinnenas gränser blev ett självändamål. Földaktligen betraktades ocskå det konkreta som avlägset den andliga kärnan. Målar man ett träd som ett träd, målar man dess kroppsliga hölje och inte dess andliga drivkraft.
Detta var vad Piet Mondrian till en början gjorde: målade trädets fysiska, kroppsliga gestalt. Ett berömt reslutat är hans "rött träd" från 1908:
Samma år kommer han i kontakt med teosofin, och börjar söka sig bort från det konkreta. Närma sig det abstrakta. I sin teosofiska analys av trädet finner han två drivkrafter: den vertikala och den horisontella. Trädet drivs av att resa sig upp ur jorden - stiga mot himlen. Och småningom drivs det av att utvecklas, sprida sig åt sidorna, utvecklas. Den vertikala drivkraften, strävan uppåt, identifierar han som manlig. Den horisontella, att utvecklas och sprida sig, identifierar han som kvinnlig. För Mondrian är dessa två drivkrafter den andliga kärnan i allt liv, och det han ägnar sitt liv åt att gestalta. 1915 målar han denna målning, som enligt honom själv föreställer en pir som sträcker sig ut i havet:
Piren som sträcker sig ut i havet präglas av starka vertikala, manliga rörelser, medan havet är kvinnligt horisontellt. Tavlan skulle lika gärna kunna föreställa trädets andliga kärna - det ligger i betraktarens ögon att avgöra. Den andliga kärnan är densamma för trädet och piren, och det är upp till oss betraktare vilken kropp vi klär den i. Mondrians konst brukar som klassa som abstrakt, i bemärkelsen nonfigurativ. Rättvisare vore att kalla den abstrakt i motsats till konkret, och istället uppfinna termen panfigurativ. 1930 målar han denna tavla, som fullständigt skalat av allt - alla detaljer, alla färger - som inte är andlig kärna: livets vertikala och horisontella strävan:
För en vecka sedan hade jag sett nonsens. Jag hade sett en pretentiös och mediekåt konstnärs tänjande av gränser - gränsen "Vad kan ställas ut som konst?". Idag ser jag en fantastisk målning och kronan på toppen av en fantastisk konstnärlig process. Jag ser det yttersta i tillvaron, eller i alla fall en människa som tycker sig ha fångat det yttersta i tillvaron. Idag ser jag inte den här tavlan som nonfigurativ, utan som panfigurativ. Vem som helst hade, rent praktiskt, kunnat måla dessa fyra svarta linjer, men hur många hade ärligt kunnat göra det med glöd och engagemang? Och hur många hade kunnat förmedla hela sin världsbild i dessa fyra linjer, och förtrolla en hel värld av konstkritiker?
Piet Mondrians geometriska tavlor har inte i första hand med estetik och skönhet att göra, trots att de blivit ett estetiskt ideal. De är ett försök att beskriva Platons idévärld. Och ändå är hans konst så medvetet lidande av sitt sttora handikapp: De är helt och hållet synintryck - andlighet filtrerad av ytlig kropp. Vilken paradox.
Tack, Thomas.
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
25 maj
kl. 09:39
Jag har gett mig dän på att lära mig uppsakatta abstrakt konst. Abstrakt konst handlar sällan om ren estetik. Vem som helst kan måla en helt blå duk. Men vem som helst kan inte få den utsälld på ett galleri. Det här inlägget är mitt första steg i en strävan att penetrera den abstrakta konsten. Följ gärna med - det lär bli fler inlägg, en hel liten resa.
Bilden ovan är ett verk av Piet Mondrian (1872-1944) som tillsammans med Wassily Kandinsky brukar kallas för den abstrakta konstens fader. Detta är givetvis en bild jag varit bekant med länge. Den prydde omslaget till mina klasskamraters läroböcker i franska någon gång under skoltiden. Den, eller en liknande, har använts som omslag till Monopolkartonger. Mondrian är kort och gott allmänt känd. För mig har han varit fullständigt obegriplig. Dessa bilder har för mig varit lika meningsfulla som mina egna första trevande försök i Paint Brush med linjeverktyget och färghinken. Nonsens. Jag har tagit för givet att det har handlat om estetisk skönhet. Jag har tänkt mig Mondrias konst som bilder som estetiskt skall matcha Le Corbuisers avskalde funkishus. Jag har haft oerhört fel.
För att förstå en målning som den ovan måste man studera processen Mondrian, och inte enskilda verk. Och man måste studera hans syn på världen. För hans geometriska konst handlar inte om estetik. Den handlar om religion.
Piet Mondrian var teosof. Teosofin är den religiösa yttring som nog kan sägas vara startskottet och grunden för all västerländsk New Age. Grundaren, Madame Blavatsky, utvecklade sin lära i Indien där hon tyckte sig uppfatta ett fragment av en ursprunglig religion - en gemensam kärna för alla världsreligioner. Rörelsen skakades av skadalder i mängder - avslöjade mirakelbluffar, messiasgestalten Krishnamurti som plötsligt hoppade av hela rörelsen etc. etc. Men trots detta fick den en enastående påverkan på europeiskt kulturliv. Författare som DH Lawrence, Maurice Maeterlinck, TS Elliot, James Joyce och Sir Artur Conan Doyle var starkt influerade av Blavatskys esoterism. Musiker som Mahler och Sibelius. Mer perifert vetenskapsmän som Edison och Einstein. Men allra viktigaste var teosofin för utvecklinegn av den moderna, abstrakta konsten.
Liksom Blavatsky tyckte sig finna en religionens kärna i Indien, blev sökandet efter det innersta central i teosofin. I nyplatonsk anda betraktade man själen som denna andliga kärna närsteående, och kroppen som kärnan avlägsen. Våra mänskliga sinnen är ett kroppens filter för att vi skall kunna ta till oss det andliga, medan själen är helt och hållet andlig. Följdaktligen målade Kandinsky musik. Att överträda sinnenas gränser blev ett självändamål. Földaktligen betraktades ocskå det konkreta som avlägset den andliga kärnan. Målar man ett träd som ett träd, målar man dess kroppsliga hölje och inte dess andliga drivkraft.
Detta var vad Piet Mondrian till en början gjorde: målade trädets fysiska, kroppsliga gestalt. Ett berömt reslutat är hans "rött träd" från 1908:
Samma år kommer han i kontakt med teosofin, och börjar söka sig bort från det konkreta. Närma sig det abstrakta. I sin teosofiska analys av trädet finner han två drivkrafter: den vertikala och den horisontella. Trädet drivs av att resa sig upp ur jorden - stiga mot himlen. Och småningom drivs det av att utvecklas, sprida sig åt sidorna, utvecklas. Den vertikala drivkraften, strävan uppåt, identifierar han som manlig. Den horisontella, att utvecklas och sprida sig, identifierar han som kvinnlig. För Mondrian är dessa två drivkrafter den andliga kärnan i allt liv, och det han ägnar sitt liv åt att gestalta. 1915 målar han denna målning, som enligt honom själv föreställer en pir som sträcker sig ut i havet:
Piren som sträcker sig ut i havet präglas av starka vertikala, manliga rörelser, medan havet är kvinnligt horisontellt. Tavlan skulle lika gärna kunna föreställa trädets andliga kärna - det ligger i betraktarens ögon att avgöra. Den andliga kärnan är densamma för trädet och piren, och det är upp till oss betraktare vilken kropp vi klär den i. Mondrians konst brukar som klassa som abstrakt, i bemärkelsen nonfigurativ. Rättvisare vore att kalla den abstrakt i motsats till konkret, och istället uppfinna termen panfigurativ. 1930 målar han denna tavla, som fullständigt skalat av allt - alla detaljer, alla färger - som inte är andlig kärna: livets vertikala och horisontella strävan:
För en vecka sedan hade jag sett nonsens. Jag hade sett en pretentiös och mediekåt konstnärs tänjande av gränser - gränsen "Vad kan ställas ut som konst?". Idag ser jag en fantastisk målning och kronan på toppen av en fantastisk konstnärlig process. Jag ser det yttersta i tillvaron, eller i alla fall en människa som tycker sig ha fångat det yttersta i tillvaron. Idag ser jag inte den här tavlan som nonfigurativ, utan som panfigurativ. Vem som helst hade, rent praktiskt, kunnat måla dessa fyra svarta linjer, men hur många hade ärligt kunnat göra det med glöd och engagemang? Och hur många hade kunnat förmedla hela sin världsbild i dessa fyra linjer, och förtrolla en hel värld av konstkritiker?
Piet Mondrians geometriska tavlor har inte i första hand med estetik och skönhet att göra, trots att de blivit ett estetiskt ideal. De är ett försök att beskriva Platons idévärld. Och ändå är hans konst så medvetet lidande av sitt sttora handikapp: De är helt och hållet synintryck - andlighet filtrerad av ytlig kropp. Vilken paradox.
Tack, Thomas.
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/att_f%C3%B6rst%C3%A5_mondrian
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
