Bok #3: Buden på nummer 49 (Thomas Pynchon)
<Thomas Pynchon i Simpsons, iklädd papperpåse
Oidipaa Maas får ett brev, som klargör att hon blivit utsedd till testamentsexekutor efter sin före detta älskare. Detta är upptakten till ett virrvar av konspirationsteorier, irrande a'la Joyce, lösa trådar och djupa resonemang om allt från himmel till jord.
Thomas Pynchon anses vara en av modern tids största amerikanska författare, men är han fullständigt mediaskygg och hemlighetsfull, och dyker aldrig upp på prisutdelningar. Det mystiska kring hans person tilltalar mig, och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hans böcker. Men det var mycket länge sedan jag blev så besviken på en författare.
Buden på nummer 49 är i och för sig en fascinerande bok. Som en röd tråd genom boken löper en konspirationsteori (?) som går ut på att det finns ett underjordiskt, alternativt postväsen i USA och resten av världen, med uråldriga traditioner. Pynchon leker med och förvränger historien, och det tar inte många minuter förrän man slutar bry sig om vad som är sant och vad som är falskt. Det pussel av ledtrådar och hemliga symboler han lägger ut för sin huvudperson, är onekligen nervkittlande. Men istället för att skriva en roman för den breda massan, med ett språk och en struktur som vem som helst förstår, väljer Pynchon att bädda in sitt konspiratoriska pussel i ett myller av bihistorier som aldrig avslutas och ett språk som är så rörigt att man tvingas läsa om vartannat stycke. Att alla namn klingar holländskt, och är överdrivet tillkrånglade gör det knappast lättare att hänga med. Och även om man anar att romanen sprudlar av namnsymbolik, orkar man helt enkelt inte bry sig.
Jag önskar att jag kunde redogöra mer för handlingen i Buden på nummer 49 (titeln syftar förresten på en frimärksauktion i slutet av boken), men det går inte. Och jag funderar verkligen på vad jag skulle kunna framhålla som förtjänster i boken, mer än det konspiartoriska, som förresten rinner ut i sanden. Jag kan knappast rekommendera boken för dess förvirrade irrande - är det vad man söker är det lika bra att man går direkt till Joyce, han gör det bättre. Närmast till hands ligger kanske att rekommendera boken för dess galenskap, men jag vill inte ens göra det. Samma sorts galenskap, men i mer renodlad form, och med HUMOR hittar man hos Sture Dahlström. Han förstår dessutom att sätta in dumheterna i böcker med struktur och sammanhållning. Så tyvärr, Pynchon, det hade inte blicit många getingar där inte.
Har jag fått fel intryck av Pynchon? Är Buden på nummer 49 rent av hans sämsta bok? Säg till då, så kanske han får en andra chans,
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [1]
16 januari
kl. 12:00
<Thomas Pynchon i Simpsons, iklädd papperpåseOidipaa Maas får ett brev, som klargör att hon blivit utsedd till testamentsexekutor efter sin före detta älskare. Detta är upptakten till ett virrvar av konspirationsteorier, irrande a'la Joyce, lösa trådar och djupa resonemang om allt från himmel till jord.
Thomas Pynchon anses vara en av modern tids största amerikanska författare, men är han fullständigt mediaskygg och hemlighetsfull, och dyker aldrig upp på prisutdelningar. Det mystiska kring hans person tilltalar mig, och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hans böcker. Men det var mycket länge sedan jag blev så besviken på en författare.
Buden på nummer 49 är i och för sig en fascinerande bok. Som en röd tråd genom boken löper en konspirationsteori (?) som går ut på att det finns ett underjordiskt, alternativt postväsen i USA och resten av världen, med uråldriga traditioner. Pynchon leker med och förvränger historien, och det tar inte många minuter förrän man slutar bry sig om vad som är sant och vad som är falskt. Det pussel av ledtrådar och hemliga symboler han lägger ut för sin huvudperson, är onekligen nervkittlande. Men istället för att skriva en roman för den breda massan, med ett språk och en struktur som vem som helst förstår, väljer Pynchon att bädda in sitt konspiratoriska pussel i ett myller av bihistorier som aldrig avslutas och ett språk som är så rörigt att man tvingas läsa om vartannat stycke. Att alla namn klingar holländskt, och är överdrivet tillkrånglade gör det knappast lättare att hänga med. Och även om man anar att romanen sprudlar av namnsymbolik, orkar man helt enkelt inte bry sig.
Jag önskar att jag kunde redogöra mer för handlingen i Buden på nummer 49 (titeln syftar förresten på en frimärksauktion i slutet av boken), men det går inte. Och jag funderar verkligen på vad jag skulle kunna framhålla som förtjänster i boken, mer än det konspiartoriska, som förresten rinner ut i sanden. Jag kan knappast rekommendera boken för dess förvirrade irrande - är det vad man söker är det lika bra att man går direkt till Joyce, han gör det bättre. Närmast till hands ligger kanske att rekommendera boken för dess galenskap, men jag vill inte ens göra det. Samma sorts galenskap, men i mer renodlad form, och med HUMOR hittar man hos Sture Dahlström. Han förstår dessutom att sätta in dumheterna i böcker med struktur och sammanhållning. Så tyvärr, Pynchon, det hade inte blicit många getingar där inte.
Har jag fått fel intryck av Pynchon? Är Buden på nummer 49 rent av hans sämsta bok? Säg till då, så kanske han får en andra chans,
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [1]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/bok_3_buden_p%C3%A5_nummer
Skriv en kommentar:
Skrivet av Henrik den 06 januari, 2008 kl. 15:59 #