Även känd som Henriks Blogg. Jag, en 23-årig Uppsalastudent och blivande lärare i svenska, religion och bild kommenterar litteratur, politik, konst och religion. Och livet i allmänhet förstås. Hic Habitat Felicitas! Här bor lyckan! Mycket nöje.

« maj 2012
tiontofr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
   
       
Idag

Sidvisningar idag: 14


RSS
Bok #3: Buden på nummer 49 (Thomas Pynchon)
16 januari kl. 12:00
<Thomas Pynchon i Simpsons, iklädd papperpåse


Oidipaa Maas får ett brev, som klargör att hon blivit utsedd till testamentsexekutor efter sin före detta älskare. Detta är upptakten till ett virrvar av konspirationsteorier, irrande a'la Joyce, lösa trådar och djupa resonemang om allt från himmel till jord.


Thomas Pynchon anses vara en av modern tids största amerikanska författare, men är han fullständigt mediaskygg och hemlighetsfull, och dyker aldrig upp på prisutdelningar. Det mystiska kring hans person tilltalar mig, och jag har länge varit sugen på att läsa någon av hans böcker. Men det var mycket länge sedan jag blev så besviken på en författare.

Buden på nummer 49 är i och för sig en fascinerande bok. Som en röd tråd genom boken löper en konspirationsteori (?) som går ut på att det finns ett underjordiskt, alternativt postväsen i USA och resten av världen, med uråldriga traditioner. Pynchon leker med och förvränger historien, och det tar inte många minuter förrän man slutar bry sig om vad som är sant och vad som är falskt. Det pussel av ledtrådar och hemliga symboler han lägger ut för sin huvudperson, är onekligen nervkittlande. Men istället för att skriva en roman för den breda massan, med ett språk och en struktur som vem som helst förstår, väljer Pynchon att bädda in sitt konspiratoriska pussel i ett myller av bihistorier som aldrig avslutas och ett språk som är så rörigt att man tvingas läsa om vartannat stycke. Att alla namn klingar holländskt, och är överdrivet tillkrånglade gör det knappast lättare att hänga med. Och även om man anar att romanen sprudlar av namnsymbolik, orkar man helt enkelt inte bry sig.

Jag önskar att jag kunde redogöra mer för handlingen i Buden på nummer 49 (titeln syftar förresten på en frimärksauktion i slutet av boken), men det går inte. Och jag funderar verkligen på vad jag skulle kunna framhålla som förtjänster i boken, mer än det konspiartoriska, som förresten rinner ut i sanden. Jag kan knappast rekommendera boken för dess förvirrade irrande - är det vad man söker är det lika bra att man går direkt till Joyce, han gör det bättre. Närmast till hands ligger kanske att rekommendera boken för dess galenskap, men jag vill inte ens göra det. Samma sorts galenskap, men i mer renodlad form, och med HUMOR hittar man hos Sture Dahlström. Han förstår dessutom att sätta in dumheterna i böcker med struktur och sammanhållning. Så tyvärr, Pynchon, det hade inte blicit många getingar där inte.



Har jag fått fel intryck av Pynchon? Är Buden på nummer 49 rent av hans sämsta bok? Säg till då, så kanske han får en andra chans,


theme.postedin:  Lästa böcker 2007 |  Permalink  |  Kommentarer [1]  
 
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/bok_3_buden_p%C3%A5_nummer
Kommentarer:

Fin sida - förstår inte varför inte fler kommenterar. Att du inte gillar Pynchons bok kan bero på att du inte gillar postmodernism. Vad som får mig att tro det är att du förordar "struktur och sammanhang" med eftertryck, som om inte bristen på just dessa saker skulle vara avsiktlig hos Pynchon. Smaken är olika men för mig framstår Oedipas fragmentiserade erfarenhet betydligt mer verklig än den hade varit om konspirationsteorin skulle bli förklarad, eller om humor hade varit ett självändamål. Att berättelsen är ostrukturerad är bara delvis sant. Den är så strukturerad som det postmoderna uttrycket tillåter, utifrån sin inre logik. Däremot vill inte Pynchon låta påskina att verkligheten är mer strukturerad än han finner den. Det finns inget utanför texten - där har du en devis som svensk litteraturvetenskap tycks ha väldigt svårt att ta till sig. Man förväxlar välgjorda strukturer med "verklighet", som om humaniora och livet skulle vara ett byggnadsverk. Trots att inte ens fysikerna kan förklara materien försöker humanister av ängslan för att vara ovetenskapliga med sina förment vetenskapliga strukturer att hålla sig vid frontlinjen. Postmodernismen beskylls för "brist på ansvar" och andra löjeväckande saker. Jag förknippar den med både fantasi, sanningskärlek och, i detta fall, strävan efter lycka och mänsklig värme. Oedipas föreställning om ett kommunikationssystem där människor uttrycker sina verkliga känslor är verkligen bitterljuvt. Det är bittert eftersom det på ett sällsynt suggestivt sätt påminner om vad de flesta av oss brukar få i brevlådan, och ljuvt såsom längtan efter närhet och kontakt.

Skrivet av Henrik den 06 januari, 2008 kl. 15:59 #

Skriv en kommentar:

Namn:
E-post:
URL:

Din kommentar:

HTML Syntax: INTE tillåten