Bok #6: Mingus självbiografi (Charles Mingus)
Charles Mingus (1922-1979) var en fantastiskt duktig musiker. Han spelade bas i alla tänkbara jazzkonstellationer - från små kvartetter till egna storband - tillsammans med alla de riktigt stora jazzlegenderna. Och han komponerade bra låtar. När jag läste om hans självbiografi på dagensbok.com bestämde jag mig på en gång för att leta reda på den i bibliotekets magasin. Glatt överaskad fann jag att man här i Uppsala hade kvar boken i sin ordinarie hylla.
Och vad hittade jag? Ungefär vad jag väntade mig, efter att ha läst recensionen på dagens bok. Mingus var ett stort jävla svin, och oerhört medioker som författare. Men brister som författare tycker jag att man skall ha överseende med när det handlar om en självbiografi. Rent skrivtekniskt finns förstås många som är bättre lämpade att skriva Mingus självbiografi än Mingus själv. Faktamässigt likaså. Att läsa Mingus självbiorafi är som att läsa Dalis självbiorafi, vilket i sin tur är som att läsa Baron Münchausen... Men en notstinn avhandling om någons liv är oftast oerhört tråkig läsning. Sömnpiller, allt som oftast. En gammal människa (41 år, nåja...) som på sin ålders höst ljuger, fabulerar, censurerar och väljer exakt vilken bild han skall ge av sig själv - det är underhållande läsning, som ger en ärlig inblick i människans huvud.
Jag skall alltså inte klaga på Mingus som författare. Däremot skall jag klaga på hans översättare, och på hans korrekturläsare. Om det inte var för att jag redan lämnat tillbaka boken, skulle jag kunna rada upp tiotals uppenbara översättningsmissar, stavfel, uteblivna ord och andra dumheter som inget förlag borde kunna släppa igenom med sin värdighet i behåll. Uselt!
Mingus stil som sådan är i och för sig intressant. Som musiker gjorde han sig känd för fria, experimentella improvisationer, som följde mönster men förhöll sig till dem på ett lösare sätt än man gjort tidigare. Och jag tycker nog att man kan beskriva hans stil som författare som en parallell till hans stil som musiker. Tankegångarna avlöser varandra utan någon självklar logik och det är fullständigt omöjligt att hänga med. I början stör det, och man måste läsa om hela sidor för att förstå hur saker hänger ihop, och i vilken ordning händelser sker. När man vant sig slutar man bry sig, och accepterar att det inte är detaljerna som är viktigast utan känslan. Precis som när man börjar lyssna på friare jazz.
Så, tillbaka till innehållet. Vad är det egentligen för bild Charles Mingus vill ge av sig själv? Ja, det är knappast bilden av den flitige, hårt arbetande musikern. Musiken har en minst sagt undanskuffad roll i boken, och Mingus skriver helst om det han pysslar med på sin "fritid". Någnstans i slutet av boken skriver han att om han fick leva om sitt liv, skulle han inte ägna så mycet som en blick åt musik och kvinnor, utan satsa på att bli USA:s störste och rikaste hallick.
Det tragiska är att han menar allvar. Just den biten (jag önskar att jag hade boken framför mig så jag kunde citera) sammanfattar hela Mingus liv. Han växer upp i en fattig, svart miljö, där de enda som över huvud taget har en chans att nå ekonomisk framgång är hallickar och gangster. Följaktligen är det dessa han ser upp till. Kvinnohandeln är den enda synliga vägen upp ur misären. Musiken utgör kanske en osynlig väg, som det är är ren tur att han fortsätter på, men de flesta musiker i hans omgivning tycks tjäna sitt livebröd som hallickar och inte som musiker. Det är inte svårt att tänka på dagens hiphopkultur, där hallicken verkar ha samma roll som i Mingus liv.
Jag skall inte skriva så mycket mer om vare sig bokens handling eller om Mingus liv. Det skulle bara bli en uppradning av kvinnoförnedring berättigad av en skruvad (men i sitt sammanhang ändå förståelig) logik, skryt, självförakt, misär - och mer än något annat: rasism. Rasism mellan vita och svarta, mellan svarta och svarta, mellan svarta och mexikaner etc, etc, etc.
Charles Mingus självbiografi är en ganska dålig bok. Den är illa skriven, illa översatt och den behandlar ett liv som gör att man mår illa. Men spontant känner jag att jag nog kan rekommendera den ändå. Trots alla förmodade lögner, är det här något äkta. Att käsa Mingus självbiorafi är att komma en annan människa riktigt nära, och upptäcka att man själv är helt fantastisk i jämförelse...
Men ni som aldrig hört talas om Charles Mingus skall förstås inte läsa den här boken. Lyssna på hans skivor istället - det är där han kommer till sin rätt.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
19 mars
kl. 11:50
Charles Mingus (1922-1979) var en fantastiskt duktig musiker. Han spelade bas i alla tänkbara jazzkonstellationer - från små kvartetter till egna storband - tillsammans med alla de riktigt stora jazzlegenderna. Och han komponerade bra låtar. När jag läste om hans självbiografi på dagensbok.com bestämde jag mig på en gång för att leta reda på den i bibliotekets magasin. Glatt överaskad fann jag att man här i Uppsala hade kvar boken i sin ordinarie hylla.
Och vad hittade jag? Ungefär vad jag väntade mig, efter att ha läst recensionen på dagens bok. Mingus var ett stort jävla svin, och oerhört medioker som författare. Men brister som författare tycker jag att man skall ha överseende med när det handlar om en självbiografi. Rent skrivtekniskt finns förstås många som är bättre lämpade att skriva Mingus självbiografi än Mingus själv. Faktamässigt likaså. Att läsa Mingus självbiorafi är som att läsa Dalis självbiorafi, vilket i sin tur är som att läsa Baron Münchausen... Men en notstinn avhandling om någons liv är oftast oerhört tråkig läsning. Sömnpiller, allt som oftast. En gammal människa (41 år, nåja...) som på sin ålders höst ljuger, fabulerar, censurerar och väljer exakt vilken bild han skall ge av sig själv - det är underhållande läsning, som ger en ärlig inblick i människans huvud.
Jag skall alltså inte klaga på Mingus som författare. Däremot skall jag klaga på hans översättare, och på hans korrekturläsare. Om det inte var för att jag redan lämnat tillbaka boken, skulle jag kunna rada upp tiotals uppenbara översättningsmissar, stavfel, uteblivna ord och andra dumheter som inget förlag borde kunna släppa igenom med sin värdighet i behåll. Uselt!
Mingus stil som sådan är i och för sig intressant. Som musiker gjorde han sig känd för fria, experimentella improvisationer, som följde mönster men förhöll sig till dem på ett lösare sätt än man gjort tidigare. Och jag tycker nog att man kan beskriva hans stil som författare som en parallell till hans stil som musiker. Tankegångarna avlöser varandra utan någon självklar logik och det är fullständigt omöjligt att hänga med. I början stör det, och man måste läsa om hela sidor för att förstå hur saker hänger ihop, och i vilken ordning händelser sker. När man vant sig slutar man bry sig, och accepterar att det inte är detaljerna som är viktigast utan känslan. Precis som när man börjar lyssna på friare jazz.
Så, tillbaka till innehållet. Vad är det egentligen för bild Charles Mingus vill ge av sig själv? Ja, det är knappast bilden av den flitige, hårt arbetande musikern. Musiken har en minst sagt undanskuffad roll i boken, och Mingus skriver helst om det han pysslar med på sin "fritid". Någnstans i slutet av boken skriver han att om han fick leva om sitt liv, skulle han inte ägna så mycet som en blick åt musik och kvinnor, utan satsa på att bli USA:s störste och rikaste hallick.
Det tragiska är att han menar allvar. Just den biten (jag önskar att jag hade boken framför mig så jag kunde citera) sammanfattar hela Mingus liv. Han växer upp i en fattig, svart miljö, där de enda som över huvud taget har en chans att nå ekonomisk framgång är hallickar och gangster. Följaktligen är det dessa han ser upp till. Kvinnohandeln är den enda synliga vägen upp ur misären. Musiken utgör kanske en osynlig väg, som det är är ren tur att han fortsätter på, men de flesta musiker i hans omgivning tycks tjäna sitt livebröd som hallickar och inte som musiker. Det är inte svårt att tänka på dagens hiphopkultur, där hallicken verkar ha samma roll som i Mingus liv.
Jag skall inte skriva så mycket mer om vare sig bokens handling eller om Mingus liv. Det skulle bara bli en uppradning av kvinnoförnedring berättigad av en skruvad (men i sitt sammanhang ändå förståelig) logik, skryt, självförakt, misär - och mer än något annat: rasism. Rasism mellan vita och svarta, mellan svarta och svarta, mellan svarta och mexikaner etc, etc, etc.
Charles Mingus självbiografi är en ganska dålig bok. Den är illa skriven, illa översatt och den behandlar ett liv som gör att man mår illa. Men spontant känner jag att jag nog kan rekommendera den ändå. Trots alla förmodade lögner, är det här något äkta. Att käsa Mingus självbiorafi är att komma en annan människa riktigt nära, och upptäcka att man själv är helt fantastisk i jämförelse...
Men ni som aldrig hört talas om Charles Mingus skall förstås inte läsa den här boken. Lyssna på hans skivor istället - det är där han kommer till sin rätt.
theme.postedin: Lästa böcker 2007 | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/bok_6_mingus_sj%C3%A4lvbiografi_charles
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
