Ibland ställar jag Nadia frågan om jag har förändrats mycket sedan vi träffades. Och tvärtom. Och det är klart att man anammar smak och beteenden från de människor man tycker om och träffar allra mest. Men ibland kan det nästan vara skrämmande att man skapar en gemensam identitet, och inte längre kan skilja mellan mitt och ditt. Varken saker eller egenskaper. Jag kom att tänka på de där små pratstunderna om vem som egentligen bidragit med vad till vår gemensamma identitet när jag snubblade över följande stycke i Göran Tunströms Tjuven:
Jaget kan ju också liknas vid ett värdshus där stamgäster och tillfälliga besökare tittar in och avsätter spår på möblerna, på husgeråden, i sängarna. Glas klirrar och går i bitar, det skramlar från köksregionerna, skratt stiger i trappuppgångar, gråt pressar sig genom väggar. Det knäpper och knakar om nätterna, det regnar in, det repareras, det är en ständigt pågående trafik. Och utanför: vägarbeten, rivningsprojekt. Motorleder dras allt närmare. Bårbärare som slängt de döda ut i universum kommer efter välförättat varv in för att ta ett glas och berätta om de senaste liken. Trött hasar värden omkring och fyller på.
Allt sätter spår.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [4]






Skrivet av anne-marie Körling den 25 juli, 2007 kl. 17:23 #
Skrivet av magnus p j (redan färdigutbildad (och snart utarbetad) svensklärare) den 25 juli, 2007 kl. 18:56 #
Skrivet av Henrik den 26 juli, 2007 kl. 10:45 #
Skrivet av Magnus p j den 26 juli, 2007 kl. 23:13 #