Cecilia Wikström har länge tillhört mina favoritpolitiker. Hon fyller en av de största luckorna i den svenska politiken, genom att kämpa för en bra borgerlig kulturpolitik. Av gammal hävd är kulturarbetare och konstnärer ofta påfallande vänstervridna. Och det är nu inte särskilt kostigt, eftersom det bara är vänsterblocket som erbjuder dem en dräglig ekonomisk situation. Att man med pengapåsen måste acceptera centralstyrning, och bli en förlängning av statens hand - en kugge i propagandamaskineriet - det accepterar man tyst. Bara man får lön även under reptider. För vad är alternativet för kulturarbetarna oich konstnärerna? Enligt vänsterretoriken, som i det här fallet stämmer lite för väl överens med verkligheten, en till 100% marknadsanpassad kultursektor. Men makrnadsanpassad kultur tenderar att bli två saker: Dyr och ytlig.
I dagens DN beskriver Wikström det kulturpolitiska klimatet som en boxningsmatch mellan två parter som båda vill marginalsera kulturen - men på olika sätt. Jag skulle hellre kalla det ett skitigt slagsmål mellan två grymma småbarn, om vem som skall få äran att avliva en kattunge. Och in på arenan stormar den kloka modern med de fredliga lösningarna.
Med Wikströms lösningar skulle konstnärerna erbjudas en större ekonomisk frihet, utan att tvingas underordna sig en politisk tankekontroll. Frihet å ena sidan. Frihet å andra sidan. Det är vad jag kallar liberalt. Läs hennes artikel för detaljerna. Det här är bara ett glatt "Hejja!". Och kryssa rätt, så fort möjligheten bjuds.
Även i svd
theme.postedin: Politik | Permalink | Kommentarer [0]
