Det STORA inlägget om Paris
I lördags natt kom jag och Nadia hem efter våra tolv dagar i Frankrike. Tolv helt fantastiska dagar. Vi var innan vi åkte rädda att det skulle vara för varmt och för soligt i Paris. Det var svalt och ibland mulet, ibland soligt. Och ibland åskskurar. Vi hade, i våra ögon, tur med vädret. Vi var innan vi åkte lite oroliga för hur vi skulle klara oss med våra obefintliga franskkunskaper bland parisarna, dessa erkänt otrevliga människor. Vi blev förvånade över att parisarna var underbart trevliga. Med leenden, artighetsfraserna och engelska kom vi precis så långt som vi behövde. Det första vi möttes av var fransmän som spontant kom fram till oss på gatan, och på engelska frågade om vi behövde hjälp med kartan. Fördomarna har reviderats.
Jag har bestämt mig för att inte publicera något ur min resedagbok (som fördes i den fantastiska "skriv din egen Paris guide"-boken från Moleskin, som jag fick i födelsedagspresent av min bror strax innan vi åkte). Jag tror inte att någon har särskilt stort intresse av att läsa om när vi gick ut på mornarna, vad vi åt till frukost och vilka dagar det regnade. Istället koncentrerar jag mig på några höjdpunkter, ordnade i en lista utan inbördes ordning:
Elfte arrondissementet
Vi hyrde en liten studiolägenhet på passage Alexandrine, precis vid Rue de Charonne i elfte distriktet. Och vi hade inte kunnat bo bättre. Elfte arrondissementet, bortom Place de Bastille, är vid sidan av Marais det område vi upplevde som allra mest välkomnande. Där till exempel latinkvarteren och Montmartre förstörts av amerikanska turister och souvenirbutiker, har elfte något genuint över sig. På dagarna är kommersen livlig bland bagare, slaktare, caféer och bokaffärer. På eftermiddagarna öppnar ett otal restauranter och barer. Ibland med dans på gatorna. Bokstavligen. Distriktet är långt ifrån det flådigaste i paris, men kanske det allra mest pulserande. Boulevard de Voltaires östra sida (bilden) är en vacker fasad (ja fasad), sedan kommer vårt område. Ett stenkast från Pére Lachaise.
Père Lachaise
Kyrkogårdsturism är en nästan perverst morbid företeelse, men på Père Lachaise är gravarna snarare som minneskonstverk och storlsagna monument än som vanliga gravstenar. Utan kartan man köper för två euro av en luffare vid huvudingången är man körd om man letar efter någon speciell grav. Men å andra sidan, bara att flanera runt är en upplevelse - man kan fördriva timmar. Något av en besvikelse var Jim Morrisons oansenliga grav. Ett stort antiklimax var Oscar Wildes. Graven är fullständigt besudlad med klotter och kyssmärken. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall gråta över att beundrarna inte klarar av att hedra sin idol med värdighet, eller le över att dandyn, normbrytaren och exhibitionisten Wilde sitter i vilken krets av Inferno samtiden än ville placera honom i, och njuter av sättet han är ihågkommen på. Maffigast är det enorma, gotiska monument under vilket skandalparet Héloïse och Abelard vilar.
Ste Chapelle
Bortsett från söndagsmässan i Sacré-Coeur satte vi bara fötterna i en kyrka under hela resan - den fantastiska lilla gotiska juvelen Ste Chapelle på Ile de la Cité som byggdes för att inhysa den kanske största av alla reliker - Kristi törnekrona. När Abbot Suger lät bygga sin Saint-Denis och formulerade hela gotikens budskap, satte han som mål att inträdet i kyrkan skall vara som inträdet i en ädelsten. Jag har inte varit i Saint-Denis, så jag kan inte uttala mig om intrycket man får där. Men jag har sett bilder, och jag vet att i jämförelse med Ste Chapelle är kyrkan bara sten, sten och åter sten. Inträdet i Ste Chapelle, gotikens absoluta höjdpunkt, är verkligen som inträdet i en ädelsten. Vi var tvugna att sätta oss ned, för att vi blev yra av alla intryck. Det är värt inträdesavgiften. Det är värt köandet. Skippa Notre Dame och Sacré-Coeur om du bara orkar med en kyrka. Upplev Sainte Chapelle!
Bouquinisterna längs Seine
När jag insåg att den enda souvenir jag ville ha med mig hem från Paris, var ett kopparstick av Sainte Chapelle var det ingen tvekan om vart jag skulle gå. Bouquinisterna! Trots att jag inte kan franska, var det en fröjd att ströva mellan de små boklådorna och plocka bland gamla böcker, tidningar, vykort, affischer och etsningar. Enligt fantasterna finns det bara mellan femton och tjugo "rikitga" boquinister kvar. Resten är simpla turiststånd. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer. Men när man väl hittar en bouquinist som går in med själ och hjärta för sin verksamhet, då märker man det. Om jag hittade något kopparstick? Självklart.
Louvren och Musée de Orsay
Alla går en halv dag på Louvren, och upptäcker i efterhand att de tyckte att en korridor var spännande. Alla tittar på grekiska statyer de inte orkar uppsakatta mer än som en vit marmordjungel man borde fascineras av. Och alla konstaterar att Mona-Lisa är överskattad. Vilket hon ju är. Hennes leende är inte ens unikt - det finns på Leonardos ungdomssjälvporträtt, på hans Anna själv tredje etc. Louvren kan vara världens bästa museum. Det finns otroliga konstupplevelser för den som lyckas bortse från den enorma kvantiteten (påminn mig om att skriva om Kandinsky, Hjalmar Söderberg och stora muséer). Men det kan också vara världens tråkigaste, om man inte lyckas prioritera. Vi passade på att gå dit en fredagkväll, då det är gratis inträde för alla under 25, och bestämde på förhand vad vi ville se. Italienskt, franskt och holländskt måleri. Vi såg det vi hade bestämt oss för att se. Sedan sjappade vi, och kände att fick se precis lagom mycket, och orkade uppskatta det vi såg.
En betydligt större upplevelse än Louvren fick åtminstone jag på Musée de Orsay. van Goghs målning av kyrkan i Auvers (bilden), Olympia, Frukost i det gröna, Rosseaus djungler... Det finns knappast ord... Men nästan än mer fascinerande var avdelningen med Art Noveau-möbler. Missa inte den. För att inte tala om själva lokalen - en gammal omgjord tågstation från 1800-talet.
Fête de la Musique
Fransmännen firar inte midsommar, men de låter inte heller sommarsolståndet passera obemärkt. Den 21:a juni uppmärksammas händelsen med Fête de la musique. Detta är den enda dag då man få spela vad man vill utan tiilstånd på Paris gator. Det som jag antar har varit en enda stor gatufest, hat utvecklats till att bli något som närmast är att likna vid Uppsalas Kulturnatt, men i otroligt mycket större skala. Vi gick till en turistinformation, och lade rabarber (embargo?) på en tidning med program för kvällen, arrondissement för arrondissement. Vi var fullständigt eniga om vart vi skulle: Judiska muséet i Marais ordnade två gratis klezmerkonserter på sin innergård. Franska Nova Klezmer var otroligt skickliga. Men kvällens höjdpunkt, och det i programmet som fick mig att hoppa högt från stolen, var klezmerrockbandet Golem från New York (bilden). Klicka på länken, och lyssna på Warzaw is Khelm! På vägen hem möttes vi av tiotusentals festglada människor, gatumuskianter, nattöppna barer med liveband, dans på gatorna... 21:a juni i paris var en speciell känsla...
Maten
Bland det roligaste med att resa är att äta. Därom är Nadia och jag otroligt eniga. Resans kanske största matupplevelse fick vi på Rue de Rosiers - chassidernas centrum i Marais. Bland östeuropeiska ashkenasjudar som bott i Paris läänge, finns här en stor grupp nordafrikanska judar som flytt undan muslimsk antisemitism. Det är dessa som öppnat ett otal små falafelrestauranger, som utan att skryta skyltar med "best falafel in the world". Glöm de torra bollarna med vit sås och isbergssallad från Nybrogrillen! Här är falafel hemgjord och nyfriterad med massor av vitlök och persilja. De spröda, glödheta bollarna serveras i nybakade pitabröd med hoummus, sesamröra, två sorters sås, rödkål, morötter, nyfriterad aubergine etc. etc. Mums! I skarp kontrast till denna resans bästa, och kanske nyttigaste mat, står resans roligaste matminne. Tillsammans med min bror hyser jag en stor fascination för den alsaceiska rätten choucroute - i grunden surkål, potatis och kött. På en restaurang beställde jag således in choucroute royal, och fick in den protion ni ser på bilden ovan. Det var precis lika gott som det ser äckligt ut!
Loppmarknaden i St Ouen
Norr om Montmartre, i ett område med ytterst få etniska fransmän, döljer sig en riktig pärla! Efter att ha läst om skabbiga områden, trängsel och ficktjuvar vågade jag inte ta med mig kameran, så jag kan tyvärr inte bjuda på några bilder. När man kommer upp ur Metrostationen Porte de Clignancourts underjord, möts man av en skräpmarknad av sydturkiska mått. Falska märkeskläder, souvenirer, haschprylar och det vanliga pynglet. Och ett hav av människor. Här är det antagligen hur lätt som helst att bli av med sin plånbok. Men man ska ta sig i kragen och gå vidare. För längre bort, på rue de Rosier (ja, en namne till den judiska gatan i Marais) ligger antikmarknaderna. Dessa är snarare antikbutiker av varierande storlek, än en klassisk loppmarknad. Vi hittade små butiker som var specialiserade på allt från gamla karusellhästar och uppstoppade djur från kolonialtiden, till Rokokomöbler och art noveau-lampor. Dessa små och stora prång med varor för allt mellan 5 cent och 10 000 euro, är alla inhysta i kåkstadsruckel som ser ut som om de skulle falla för vargens första andetag. Och rätt som de var, när vi gick och beundrade gamla uniformer, etsningar och trattgramofoner nåddes vi av tonerna från tolv saffransgula jazzgitarrer. Det visade sig att vi av en ren slump hamnat mitt i årets upplaga av Paris internationella Django Reinhardt-festival (ni som är regelbundna läsare vet hur mycket jag diggar Django). Det var ett konstigt, konstigt sammanträffande, och en stor, stor känsla.
Moskén i hörnet av Jardin des Plantes
Det är lätt i en så sevärdhetstät stad som Paris glömma bort den del av kulturen som inte alltid har funnits där. Inspirerade av Knut i Claes Hylingers böcker om det hemliga sällskapet, begav vi oss till moskén för att dricka mintte. Och vi hittade ett sagolikt litet vattenhål. Moskén är den kanske allra fridfullaste plats vi råkade i Paris, och att sitta på tesalongens uteservering var som att vara tillbaka i Istanbul. I närheten hittade vi ett nordafrikanskt bageri där vi köpte alldeles nybakade hällbröd för nästan inga pengar, för att kunna smocka i oss tesalongens sockerstinna berbiska bakverk utan att bli darriga i hela kroppen...
Det var allt för nu. Jag hoppas att åtminstone de trognaste läsarna orkat ända hit... (Hej mamma, Bror, Ingrid och Linnéa!) Imorgon skall jag skriva om Nice, men det blir ett betydligt kortare inlägg.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
3 juli
kl. 23:33
I lördags natt kom jag och Nadia hem efter våra tolv dagar i Frankrike. Tolv helt fantastiska dagar. Vi var innan vi åkte rädda att det skulle vara för varmt och för soligt i Paris. Det var svalt och ibland mulet, ibland soligt. Och ibland åskskurar. Vi hade, i våra ögon, tur med vädret. Vi var innan vi åkte lite oroliga för hur vi skulle klara oss med våra obefintliga franskkunskaper bland parisarna, dessa erkänt otrevliga människor. Vi blev förvånade över att parisarna var underbart trevliga. Med leenden, artighetsfraserna och engelska kom vi precis så långt som vi behövde. Det första vi möttes av var fransmän som spontant kom fram till oss på gatan, och på engelska frågade om vi behövde hjälp med kartan. Fördomarna har reviderats.
Jag har bestämt mig för att inte publicera något ur min resedagbok (som fördes i den fantastiska "skriv din egen Paris guide"-boken från Moleskin, som jag fick i födelsedagspresent av min bror strax innan vi åkte). Jag tror inte att någon har särskilt stort intresse av att läsa om när vi gick ut på mornarna, vad vi åt till frukost och vilka dagar det regnade. Istället koncentrerar jag mig på några höjdpunkter, ordnade i en lista utan inbördes ordning:
Elfte arrondissementet
Vi hyrde en liten studiolägenhet på passage Alexandrine, precis vid Rue de Charonne i elfte distriktet. Och vi hade inte kunnat bo bättre. Elfte arrondissementet, bortom Place de Bastille, är vid sidan av Marais det område vi upplevde som allra mest välkomnande. Där till exempel latinkvarteren och Montmartre förstörts av amerikanska turister och souvenirbutiker, har elfte något genuint över sig. På dagarna är kommersen livlig bland bagare, slaktare, caféer och bokaffärer. På eftermiddagarna öppnar ett otal restauranter och barer. Ibland med dans på gatorna. Bokstavligen. Distriktet är långt ifrån det flådigaste i paris, men kanske det allra mest pulserande. Boulevard de Voltaires östra sida (bilden) är en vacker fasad (ja fasad), sedan kommer vårt område. Ett stenkast från Pére Lachaise.
Père Lachaise
Kyrkogårdsturism är en nästan perverst morbid företeelse, men på Père Lachaise är gravarna snarare som minneskonstverk och storlsagna monument än som vanliga gravstenar. Utan kartan man köper för två euro av en luffare vid huvudingången är man körd om man letar efter någon speciell grav. Men å andra sidan, bara att flanera runt är en upplevelse - man kan fördriva timmar. Något av en besvikelse var Jim Morrisons oansenliga grav. Ett stort antiklimax var Oscar Wildes. Graven är fullständigt besudlad med klotter och kyssmärken. Jag kan inte bestämma mig för om jag skall gråta över att beundrarna inte klarar av att hedra sin idol med värdighet, eller le över att dandyn, normbrytaren och exhibitionisten Wilde sitter i vilken krets av Inferno samtiden än ville placera honom i, och njuter av sättet han är ihågkommen på. Maffigast är det enorma, gotiska monument under vilket skandalparet Héloïse och Abelard vilar.
Ste Chapelle
Bortsett från söndagsmässan i Sacré-Coeur satte vi bara fötterna i en kyrka under hela resan - den fantastiska lilla gotiska juvelen Ste Chapelle på Ile de la Cité som byggdes för att inhysa den kanske största av alla reliker - Kristi törnekrona. När Abbot Suger lät bygga sin Saint-Denis och formulerade hela gotikens budskap, satte han som mål att inträdet i kyrkan skall vara som inträdet i en ädelsten. Jag har inte varit i Saint-Denis, så jag kan inte uttala mig om intrycket man får där. Men jag har sett bilder, och jag vet att i jämförelse med Ste Chapelle är kyrkan bara sten, sten och åter sten. Inträdet i Ste Chapelle, gotikens absoluta höjdpunkt, är verkligen som inträdet i en ädelsten. Vi var tvugna att sätta oss ned, för att vi blev yra av alla intryck. Det är värt inträdesavgiften. Det är värt köandet. Skippa Notre Dame och Sacré-Coeur om du bara orkar med en kyrka. Upplev Sainte Chapelle!
Bouquinisterna längs Seine
När jag insåg att den enda souvenir jag ville ha med mig hem från Paris, var ett kopparstick av Sainte Chapelle var det ingen tvekan om vart jag skulle gå. Bouquinisterna! Trots att jag inte kan franska, var det en fröjd att ströva mellan de små boklådorna och plocka bland gamla böcker, tidningar, vykort, affischer och etsningar. Enligt fantasterna finns det bara mellan femton och tjugo "rikitga" boquinister kvar. Resten är simpla turiststånd. Jag tvivlar inte en sekund på att det stämmer. Men när man väl hittar en bouquinist som går in med själ och hjärta för sin verksamhet, då märker man det. Om jag hittade något kopparstick? Självklart.
Louvren och Musée de Orsay
Alla går en halv dag på Louvren, och upptäcker i efterhand att de tyckte att en korridor var spännande. Alla tittar på grekiska statyer de inte orkar uppsakatta mer än som en vit marmordjungel man borde fascineras av. Och alla konstaterar att Mona-Lisa är överskattad. Vilket hon ju är. Hennes leende är inte ens unikt - det finns på Leonardos ungdomssjälvporträtt, på hans Anna själv tredje etc. Louvren kan vara världens bästa museum. Det finns otroliga konstupplevelser för den som lyckas bortse från den enorma kvantiteten (påminn mig om att skriva om Kandinsky, Hjalmar Söderberg och stora muséer). Men det kan också vara världens tråkigaste, om man inte lyckas prioritera. Vi passade på att gå dit en fredagkväll, då det är gratis inträde för alla under 25, och bestämde på förhand vad vi ville se. Italienskt, franskt och holländskt måleri. Vi såg det vi hade bestämt oss för att se. Sedan sjappade vi, och kände att fick se precis lagom mycket, och orkade uppskatta det vi såg.
En betydligt större upplevelse än Louvren fick åtminstone jag på Musée de Orsay. van Goghs målning av kyrkan i Auvers (bilden), Olympia, Frukost i det gröna, Rosseaus djungler... Det finns knappast ord... Men nästan än mer fascinerande var avdelningen med Art Noveau-möbler. Missa inte den. För att inte tala om själva lokalen - en gammal omgjord tågstation från 1800-talet.
Fête de la Musique
Fransmännen firar inte midsommar, men de låter inte heller sommarsolståndet passera obemärkt. Den 21:a juni uppmärksammas händelsen med Fête de la musique. Detta är den enda dag då man få spela vad man vill utan tiilstånd på Paris gator. Det som jag antar har varit en enda stor gatufest, hat utvecklats till att bli något som närmast är att likna vid Uppsalas Kulturnatt, men i otroligt mycket större skala. Vi gick till en turistinformation, och lade rabarber (embargo?) på en tidning med program för kvällen, arrondissement för arrondissement. Vi var fullständigt eniga om vart vi skulle: Judiska muséet i Marais ordnade två gratis klezmerkonserter på sin innergård. Franska Nova Klezmer var otroligt skickliga. Men kvällens höjdpunkt, och det i programmet som fick mig att hoppa högt från stolen, var klezmerrockbandet Golem från New York (bilden). Klicka på länken, och lyssna på Warzaw is Khelm! På vägen hem möttes vi av tiotusentals festglada människor, gatumuskianter, nattöppna barer med liveband, dans på gatorna... 21:a juni i paris var en speciell känsla...
Maten
Bland det roligaste med att resa är att äta. Därom är Nadia och jag otroligt eniga. Resans kanske största matupplevelse fick vi på Rue de Rosiers - chassidernas centrum i Marais. Bland östeuropeiska ashkenasjudar som bott i Paris läänge, finns här en stor grupp nordafrikanska judar som flytt undan muslimsk antisemitism. Det är dessa som öppnat ett otal små falafelrestauranger, som utan att skryta skyltar med "best falafel in the world". Glöm de torra bollarna med vit sås och isbergssallad från Nybrogrillen! Här är falafel hemgjord och nyfriterad med massor av vitlök och persilja. De spröda, glödheta bollarna serveras i nybakade pitabröd med hoummus, sesamröra, två sorters sås, rödkål, morötter, nyfriterad aubergine etc. etc. Mums! I skarp kontrast till denna resans bästa, och kanske nyttigaste mat, står resans roligaste matminne. Tillsammans med min bror hyser jag en stor fascination för den alsaceiska rätten choucroute - i grunden surkål, potatis och kött. På en restaurang beställde jag således in choucroute royal, och fick in den protion ni ser på bilden ovan. Det var precis lika gott som det ser äckligt ut!
Loppmarknaden i St Ouen
Norr om Montmartre, i ett område med ytterst få etniska fransmän, döljer sig en riktig pärla! Efter att ha läst om skabbiga områden, trängsel och ficktjuvar vågade jag inte ta med mig kameran, så jag kan tyvärr inte bjuda på några bilder. När man kommer upp ur Metrostationen Porte de Clignancourts underjord, möts man av en skräpmarknad av sydturkiska mått. Falska märkeskläder, souvenirer, haschprylar och det vanliga pynglet. Och ett hav av människor. Här är det antagligen hur lätt som helst att bli av med sin plånbok. Men man ska ta sig i kragen och gå vidare. För längre bort, på rue de Rosier (ja, en namne till den judiska gatan i Marais) ligger antikmarknaderna. Dessa är snarare antikbutiker av varierande storlek, än en klassisk loppmarknad. Vi hittade små butiker som var specialiserade på allt från gamla karusellhästar och uppstoppade djur från kolonialtiden, till Rokokomöbler och art noveau-lampor. Dessa små och stora prång med varor för allt mellan 5 cent och 10 000 euro, är alla inhysta i kåkstadsruckel som ser ut som om de skulle falla för vargens första andetag. Och rätt som de var, när vi gick och beundrade gamla uniformer, etsningar och trattgramofoner nåddes vi av tonerna från tolv saffransgula jazzgitarrer. Det visade sig att vi av en ren slump hamnat mitt i årets upplaga av Paris internationella Django Reinhardt-festival (ni som är regelbundna läsare vet hur mycket jag diggar Django). Det var ett konstigt, konstigt sammanträffande, och en stor, stor känsla.
Moskén i hörnet av Jardin des Plantes
Det är lätt i en så sevärdhetstät stad som Paris glömma bort den del av kulturen som inte alltid har funnits där. Inspirerade av Knut i Claes Hylingers böcker om det hemliga sällskapet, begav vi oss till moskén för att dricka mintte. Och vi hittade ett sagolikt litet vattenhål. Moskén är den kanske allra fridfullaste plats vi råkade i Paris, och att sitta på tesalongens uteservering var som att vara tillbaka i Istanbul. I närheten hittade vi ett nordafrikanskt bageri där vi köpte alldeles nybakade hällbröd för nästan inga pengar, för att kunna smocka i oss tesalongens sockerstinna berbiska bakverk utan att bli darriga i hela kroppen...
Det var allt för nu. Jag hoppas att åtminstone de trognaste läsarna orkat ända hit... (Hej mamma, Bror, Ingrid och Linnéa!) Imorgon skall jag skriva om Nice, men det blir ett betydligt kortare inlägg.
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/img_src_http_blogg_passagen2
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
