Istanbul
Istanbul beskrivs ofta som ett mötte mellan öst och väst. Halva staden ligger i Asien, halva i Europa. Somliga stadsdelar är som vilken europeisk storstad som helst, medan andra verkligen är som att komma till mellanöstern. Kanske är det för att vi besökte staden under lågsässong, kanske är det alltid så, men bara en kvart, tjugo miniuters promenad från de värsta turiststråken i Sultanahmet (gamla stan) fann vi bazaargator där vi i princip var ensamma turister i ett hav av traditionelt klädda muslimska män. Kvinnor också förstås, men påfallande många män. Att på en sådan gata slinka in på ett bageri och köpa baklava, eller sätta sig på en minimal restaurang där man sitter på små pallar kring en stor kolgrill - det är en känsla och en stämning som är svår att beskriva. Det låter säkert larvigt, men det kändes som om vi fick en chans att uppleva något äkta, trots att vi bara såg en liten del av stadskärnan i en stad med femton miljoner invånare.
Under våra knappt fyra dagar avverkade vi de stora sevärdheterna - Hagia Sophia, blå moskén, basilikasisternen och Topkapipalatset. Hagia Sophia är förstås fantastisk, framför allt när man tänker på att den är nästan 1500 år gammal. Men fasaden är i uselt skick, och kupolen är just nu fylld av en 55 meter hög byggnadsställning - man håller på och restaurerar innertaket. Basilikasisternen - en underjordisk vattenreserv från 500-talet med kolonner och medusahuvuden - var fascinerande, men snabbt avklarad. Topkapipalatset är något i hästväg, och lockar till en återläsning Pamuks Den vita borgen.
Men allra mest fascinerande var blå moskén. Dels är det förstås en fantastisk byggnad, men framför allt är det häftigt att det faktiskt är ett levande, religiöst rum. Under bön är moskén stängd för turister, och såväl lokalinvånare som tillresta på minipilgrimsresa strömmar dit för att be. Och även när det är öppet för besökare, har man endast tillträde till begränsade områden, och måste ta av sig skorna och följa de andra allmäna eglerna för moskébesök. Ett rum som Hagia Sophia är vackert, men dött. Ett museum. Blå moskén sprudlar av liv.
I övrigt spenderade vi oproportionerligt mycket tid på caféer, tehus och bagerier. Små rökiga övervåningar, innergårdar, och torg. Vi drack starkt te, mintte, äppelte och lindblomste ur de där så typiska små tulpanformade glasen. Vi åt baklava och kakor indränkta i honung och sockerlag, vars namn inte går att komma ihåg. Bloggen gofika skriver om olika länders cafétraditioner i inlägget fika tills man är äldst. Den stora skillnaden görs mellan den italienska traditionen - att dra en snabb espresso vid baren, och den wienska - att fika är en social aktivitet som tar tid. Den turkiska traditionen verkar vara att sitta i ett par timmar, ensam eller i sällskap, och dricka glas efter glas med starkt te, och kanske röka en vattenpipa elle äta något sött och frasigt. På caféerna sitter stora sällskap av farbröder, ensamma killar och - för den delen - tjejer i slöja med macbook, coca cola och ett paket marlboro. En osmansk pascha sitter näst en modern storstadskvinna. Den förre i moderiktiga jeans och T-shirt. Den senare i traditionell religiös klädedräkt: "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" lär Kipling ha sagt. Så fel han hade.
Ytterligare en anledning att förälska sig i Istanbul är förstås maten. För en dryg femma får man en kycklingdöner som öveträffar all snabbmat som någonsin tillagats i Sverige. För sju spänn får man en lövtunn, fantastiskt god lammfärspizza med mängder av bladpersilja och tomat. För en hundring får man mezes och nygrillad havsabbore på en fin fiskrestaurang i en gammal tegelkällare nära Istikal. För att inte tala om alla kebaper, olika sorters kött som på ett eller annat sätt träs på ett spett och grilllas. Serveras med fördel med nybakat, platt bröd, bulgur och grön chili. Eller kastanjerna, bröden och majsen som säljs överallt på gator och torg. Ingen behöver gå hungrig i Istanbul. (I alla fall inte någon som har råd att vistas i stadskärnan. Vilket minst ett par miljoner av stadens invånare antagligen inte har.)
Det får räcka för nu. Mer lär smyga sig in omsider...
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
5 april
kl. 20:29
Jag började skriva ett långt inlägg med dagboksanteckningar här, men insåg att det aldrig skulle kunna ge en rättvis bild av våra dagar i Istanbul. Fokus riktades för mycket mot faktiska händelser, som det kalla regniga vädret (som i och för sig släppte efter två dagar), lastbilarna som dumpade buntar med 15 långa armeringsjärn utanför vårt sovrumsfönster mitt i natten (i och för sig bara två gånger), och taxichauffören som blåste oss på väg från flygplatsen. Att därefter skriva att vi blev fullständigt förälskade i staden, skulle vara konstigt. Men det blev vi, trots regn och oljud.Istanbul beskrivs ofta som ett mötte mellan öst och väst. Halva staden ligger i Asien, halva i Europa. Somliga stadsdelar är som vilken europeisk storstad som helst, medan andra verkligen är som att komma till mellanöstern. Kanske är det för att vi besökte staden under lågsässong, kanske är det alltid så, men bara en kvart, tjugo miniuters promenad från de värsta turiststråken i Sultanahmet (gamla stan) fann vi bazaargator där vi i princip var ensamma turister i ett hav av traditionelt klädda muslimska män. Kvinnor också förstås, men påfallande många män. Att på en sådan gata slinka in på ett bageri och köpa baklava, eller sätta sig på en minimal restaurang där man sitter på små pallar kring en stor kolgrill - det är en känsla och en stämning som är svår att beskriva. Det låter säkert larvigt, men det kändes som om vi fick en chans att uppleva något äkta, trots att vi bara såg en liten del av stadskärnan i en stad med femton miljoner invånare.
Under våra knappt fyra dagar avverkade vi de stora sevärdheterna - Hagia Sophia, blå moskén, basilikasisternen och Topkapipalatset. Hagia Sophia är förstås fantastisk, framför allt när man tänker på att den är nästan 1500 år gammal. Men fasaden är i uselt skick, och kupolen är just nu fylld av en 55 meter hög byggnadsställning - man håller på och restaurerar innertaket. Basilikasisternen - en underjordisk vattenreserv från 500-talet med kolonner och medusahuvuden - var fascinerande, men snabbt avklarad. Topkapipalatset är något i hästväg, och lockar till en återläsning Pamuks Den vita borgen.
Men allra mest fascinerande var blå moskén. Dels är det förstås en fantastisk byggnad, men framför allt är det häftigt att det faktiskt är ett levande, religiöst rum. Under bön är moskén stängd för turister, och såväl lokalinvånare som tillresta på minipilgrimsresa strömmar dit för att be. Och även när det är öppet för besökare, har man endast tillträde till begränsade områden, och måste ta av sig skorna och följa de andra allmäna eglerna för moskébesök. Ett rum som Hagia Sophia är vackert, men dött. Ett museum. Blå moskén sprudlar av liv.
I övrigt spenderade vi oproportionerligt mycket tid på caféer, tehus och bagerier. Små rökiga övervåningar, innergårdar, och torg. Vi drack starkt te, mintte, äppelte och lindblomste ur de där så typiska små tulpanformade glasen. Vi åt baklava och kakor indränkta i honung och sockerlag, vars namn inte går att komma ihåg. Bloggen gofika skriver om olika länders cafétraditioner i inlägget fika tills man är äldst. Den stora skillnaden görs mellan den italienska traditionen - att dra en snabb espresso vid baren, och den wienska - att fika är en social aktivitet som tar tid. Den turkiska traditionen verkar vara att sitta i ett par timmar, ensam eller i sällskap, och dricka glas efter glas med starkt te, och kanske röka en vattenpipa elle äta något sött och frasigt. På caféerna sitter stora sällskap av farbröder, ensamma killar och - för den delen - tjejer i slöja med macbook, coca cola och ett paket marlboro. En osmansk pascha sitter näst en modern storstadskvinna. Den förre i moderiktiga jeans och T-shirt. Den senare i traditionell religiös klädedräkt: "Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två" lär Kipling ha sagt. Så fel han hade.
Ytterligare en anledning att förälska sig i Istanbul är förstås maten. För en dryg femma får man en kycklingdöner som öveträffar all snabbmat som någonsin tillagats i Sverige. För sju spänn får man en lövtunn, fantastiskt god lammfärspizza med mängder av bladpersilja och tomat. För en hundring får man mezes och nygrillad havsabbore på en fin fiskrestaurang i en gammal tegelkällare nära Istikal. För att inte tala om alla kebaper, olika sorters kött som på ett eller annat sätt träs på ett spett och grilllas. Serveras med fördel med nybakat, platt bröd, bulgur och grön chili. Eller kastanjerna, bröden och majsen som säljs överallt på gator och torg. Ingen behöver gå hungrig i Istanbul. (I alla fall inte någon som har råd att vistas i stadskärnan. Vilket minst ett par miljoner av stadens invånare antagligen inte har.)
Det får räcka för nu. Mer lär smyga sig in omsider...
theme.postedin: Privat | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/istanbul
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
