Nu är det slut på litteraturvetarnas dekadenta livsstil!
<Tegelstenen
Mitt första år på universitetet läste jag litteraturvetenskap, och om jag ska vara riktigt ärlig så identifierar jag mig fortfarande mer som litteraturvetare än som något annat i den akademiska sfären. Jag har en tendens att nostalgiskt idealisera den tiden, och det är kanske inte så konstigt. Dels var det på litteraturvetenskapen jag träffade min sambo Nadia - första gången vi pratade med varandra var på inskrivningen i Slottets norra torn. Dels är litteraturvetenskap ett fantastiskt ämne, som tillåter en ganska dekadent livsstil (trots att jag bodde hemma hos mamma och pappa). Tre dagar i veckan hade jag seminarium då vi diskuterade klassiska texter som resten av tiden ägnades åt att läsa. Jag brukade sitta i Mjölkbaren på ÖG eller på café Öfvre slotts försjunken i något gammalt med en kopp kaffe. Lite för ofta vred jag på dygnet och satt långa nattimmar i öronlappsfåtöljen hemma i villan i Knivsta - jag tycker fortfarande att natten ger en speciell studiero. Litteraturvetenskap var ett ämne man kunde bära med sig i innerfickan. Alla texter fanns i billiga pocketar som man kunde anteckna i och slita ut utan att behöva ha dåligt samvete.
Men snart är det slut på litteraturvetarnas cafébaserade studier. Studentlitteratur gav i höstas ut en rejäl tegelsten (2,2 kilo, 1500 sidor) som förutspås ersätta alla tidigare antologier på landets litteraturvetenskapliga insitutioner. Boken verkar underbar. Den innehåller nyöversättningar (äntligen!) av många texter, och är ett efterlängtat försök att samla allt viktigt i en volym. Trots att jag antagligen redan läst de flesta av texterna, eller har dem i bokhyllan på ett eller annat sätt, är jag oerhört lockad att införskaffa mastodontboken. Den måste ju vara det ultimata referensverket, när jag som lärare i framtiden skall kopiera upphovsrättsskyddat material att dela ut till mina elever.
Men det är ju den där haken. Att man som student inte kan släpa med sig en bok jämförbar med ett band ur NE vart man än går. Effektivisering, standardisering och tillgänglighet i all ära. Men det tar död på dekadensen. Min nuvarande huvudbok, Stokstads Art History, är förvisso inte lika omfångsrik men nästan dubbelt så tung som Studentlitteraturs nya tegelsten. Så fort jag skall plugga är jag bunden till hemmet - att ta med boken i innerfickan är liksom inte aktuellt. Och när jag är hemma har jag svårt att koncentrera mig, för att det finns så många distraherande element (=bloggar). En sådan ond cirkel! Ett sådant dilemma! Och vilket I-landsproblem!
Idag har jag fått besökare via sökningar på "ångest +per lagerkvist", samt "spökvandring uppsala". Det är betydligt bättre än Keanu Reeves. Men jazzgossen är svårslagen.
theme.postedin: Litteratur | Permalink | Kommentarer [0]
19 mars
kl. 22:28
<TegelstenenMitt första år på universitetet läste jag litteraturvetenskap, och om jag ska vara riktigt ärlig så identifierar jag mig fortfarande mer som litteraturvetare än som något annat i den akademiska sfären. Jag har en tendens att nostalgiskt idealisera den tiden, och det är kanske inte så konstigt. Dels var det på litteraturvetenskapen jag träffade min sambo Nadia - första gången vi pratade med varandra var på inskrivningen i Slottets norra torn. Dels är litteraturvetenskap ett fantastiskt ämne, som tillåter en ganska dekadent livsstil (trots att jag bodde hemma hos mamma och pappa). Tre dagar i veckan hade jag seminarium då vi diskuterade klassiska texter som resten av tiden ägnades åt att läsa. Jag brukade sitta i Mjölkbaren på ÖG eller på café Öfvre slotts försjunken i något gammalt med en kopp kaffe. Lite för ofta vred jag på dygnet och satt långa nattimmar i öronlappsfåtöljen hemma i villan i Knivsta - jag tycker fortfarande att natten ger en speciell studiero. Litteraturvetenskap var ett ämne man kunde bära med sig i innerfickan. Alla texter fanns i billiga pocketar som man kunde anteckna i och slita ut utan att behöva ha dåligt samvete.
Men snart är det slut på litteraturvetarnas cafébaserade studier. Studentlitteratur gav i höstas ut en rejäl tegelsten (2,2 kilo, 1500 sidor) som förutspås ersätta alla tidigare antologier på landets litteraturvetenskapliga insitutioner. Boken verkar underbar. Den innehåller nyöversättningar (äntligen!) av många texter, och är ett efterlängtat försök att samla allt viktigt i en volym. Trots att jag antagligen redan läst de flesta av texterna, eller har dem i bokhyllan på ett eller annat sätt, är jag oerhört lockad att införskaffa mastodontboken. Den måste ju vara det ultimata referensverket, när jag som lärare i framtiden skall kopiera upphovsrättsskyddat material att dela ut till mina elever.
Men det är ju den där haken. Att man som student inte kan släpa med sig en bok jämförbar med ett band ur NE vart man än går. Effektivisering, standardisering och tillgänglighet i all ära. Men det tar död på dekadensen. Min nuvarande huvudbok, Stokstads Art History, är förvisso inte lika omfångsrik men nästan dubbelt så tung som Studentlitteraturs nya tegelsten. Så fort jag skall plugga är jag bunden till hemmet - att ta med boken i innerfickan är liksom inte aktuellt. Och när jag är hemma har jag svårt att koncentrera mig, för att det finns så många distraherande element (=bloggar). En sådan ond cirkel! Ett sådant dilemma! Och vilket I-landsproblem!
Idag har jag fått besökare via sökningar på "ångest +per lagerkvist", samt "spökvandring uppsala". Det är betydligt bättre än Keanu Reeves. Men jazzgossen är svårslagen.
theme.postedin: Litteratur | Permalink | Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/henrythehorse/entry/nu_%C3%A4r_det_slut_p%C3%A5
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
