"Kvalitetsfilm" är ett konstigt begrepp. Från början syftar ordet på franska storproduktioner baserade på 1800-talets litterära klassiker. Konstymdramer med stor budget, vars högsta syfte var att göra filmen kulturellt rumsren och jämnbördig med teatern. Såväl företeelsen som begreppet kritiserades av det franska 60-talets Nya Vågen-generation. Truffaut. Chabrol. Romer. Godard. Paradoxalt nog är Nya Vågen sinnebilden för det som de flesta som använder sig av begreppet "kvalitetsfilm" idag syftar på. (Ännu mer paradoxal är kanske Chabrols storslagna filmatisering av Flauberts Madame Bovary)

Hur som helst - ett ord som "kvalitetsfilm" borde inte behövas. Det borde vara självklart att alla filmskapare och alla filmkonsumenter eftersträvar kvalitet. Men eftersom begreppet åter används, är det uppenbarligen inte så. Eller? Jag tror att de flesta som arbetar med film strävar efter någon form av kvalitet. Tekniska framsteg som möjliggör nya extrema specialeffekter gör självklart att en film kan hålla en tekniskt hög kvalitet. Etc, etc, etc. I slutändan handlar det om att tjäna pengar, och det är kommersialiseringen som tvingar fram de höga protesterna och de pretentiösa ropen efter "kvalitetsfilm". Vad man saknar är film med konstnärliga kvaliteter:

En filmbransch som hetsar fram filmer som kostar närmare 5 miljarder kronor att spela in tycks ha glömt bort att en bra dialog kan vara gratis. Att en vacker bild beror mer på komposition och tankearbete än på teknisk utrustning. Det behövs en motpol till den alltigenom kommersiella filmen, som bara bryr sig om publiksiffror. Därför är det vettigt att använda ett begrepp som kvalitetsfilm. Och därför blev jag bedrövad, när jag igår läste i DN att Astoria Cinemas gått i konkurs. Det är dåligt. Väldigt dåligt. Det innebär nämligen att SF i princip får monopol på den svenska biomarknaden, och SF är experter på att nonchalera icke-amerikansk kvalitetsfilm.

Innan så gott som alla riktigt, riktigt bra filmer som inte är helt pinfärska, visas Triangelfilms logga. Triangelfilm var i mina ögon lika mycket en kvalitetsstämpel som ett distributionsbolag. 2005 köpte Triangelfilm gamla Sandrews, och bildade Astoria. Sedan dess har det bara gått utför. Och nu finns varken biogarfkedjan Astoria, eller distributionsbolaget Triangelfilm kvar. Svenska filmkonsumenter är i händerna på SF, som oftast tänker med plånboken.

Triangelfilm själva kallar på sin hemsida verksamheten som varit för en "motpol till den dominerande anglosaxiska mainstream-filmen [...] som skapar en nödvändig bredd och mångfald i ett filmklimat som alltmer förlorat sina konstnärliga inslag."

Jag hoppades hitta ett uttalande om kvalitetsfilmens framtid i Sverige hos SF, och begav mig till deras hemsida. Men under "nyheter" hittade jag inte ett ord om uppköp, ställningstaganden eller insatser för den icke-anglosaxiska filmen. Däremot hittade jag artiklar om att Sex and the City skall bli långfilm, att Lindsay Lohan skall spela Paris Hilton, och om Bruce Willis tankar om ålder i samband med premiären av Die Hard 4. Den enda positiva nyhet jag hittade var att Kenneth Branaghs filmatisering av Trollflöjten faktiskt går upp på biograferna. Men den glädjen grumsades fort av att den inte verkar gå upp i Uppsala.

Så, som läget verkar antar jag att vi har att se fram emot en bioframtid utan Emir Kusturica, men med Göta Kanal 3. Utan Jean Pierre Jeunet, men med Die Hard 5. En framtid utan så mycket som en skymt av Chabrol, men med öronbedövande mycket Transformers. Hurra! 

SvD

Svd