Min erfarenhet av A-kurser på universitetet (5 st) säger mig att man när man lägger upp en A-kurs, grovt generaliserat, kan resonera på två olika sätt. Antingen har man som mål att studenterna skall få en teoretisk gund att bygga en akademisk karriär på, eller också har man som mål att studenterna skall få se ämnets allra bästa sidor, och att ett livslångt engagemang skall börja spira. Jag vet vad jag föredrar.

Lärarens arbete A är ett ypperligt exempel på en kurs ur den första kategorin. En kurs som skulle kunna vara hur givande och inspirerande som helst, mördas fullständigt av paragrafryttare och formaliafetishister till lärare, som fruktar det personliga ställningstagandet värre än döden. Kursen gav mig över huvud taget inga beständiga kunskaper i teori och formalia, och skapade en närmast hatisk relation till lärarutbildningen. 

Konstevetenskap A är ett formidabelt exempel på den andra kategorin. Huvudföreläsare Thomas Hård af Segerstad är den mest karismatiska och självutlämnande föreläsare jag någonsin träffat. En föreläsning med Thomas är en oförglömmlig föreställning, och han har en sann förmåga att fånga sina studenter i konsten. Och då menar jag inte att fånga för stunden, utan att skapa livslåga kärlekar. Jag lärde mig lika lite om teori och formalia av konstvetenskapen som jag gjorde av Lärarens arbete A, men det öga och den känsla för konst jag fick är värd otroligt mycket mer - utifrån det känns det motiverat att lära sig det andra, dammtorra, träiga med inspirationen som stomme.

Jag vet redan nu att jag kommer att sakna konstvetenskapliga institutionen när jag till hösten återgår till lärarutbildningen. Trots att jag skall ägna mig åt ämnesstudier i Bild, vet jag att undervisningen kommer att vara träig och undermålig. Lärarutbildningens ständiga rädsla att vara ovetenskaplig driver personalen att aktivt avliva sina ämnen och sin undervisning. (Och jag vet precis vem som kommer att vara min huvudlärare...) Jag vet att jag kommer att behöva en motpol. Jag kommer att behöva flum och en tankens kreativa frihet som inte existerar under Lärarseminariets tak för att inte gå under av tankekontroll.

Därför skall jag läsa Thomas Hård af Segerstads kvällskurs Tänk dig - kursen som han själv beskriver med orden "Då skall jag släppa alla hämningar och passera alla gränser!". Det finns hopp även inför den hårda, kreativitetsstrypande tiden på ILU!

Saxat från Konstvetenskapliga institutionens vid Uppsala universitet hemsida:

Tänk dig

Tänk dig dig i mötet med någon annan, dig eller någon annan, detta sagt och avlyssnat av en tredje, någon annan annan, dig eller någon annan, i det rum du befinner dig och som du samtidigt står på tröskeln till i ett landskap du känner därför att du är där även när du är någon annanstans i denna stund och en annan tid när du återser någon du aldrig tidigare träffat eller träffar någon som inte är där för att hon redan begett sig vidare eller ännu inte uppenbarat sig men ändå är närvarande i hel sin person i din person, i detta möte ovägbar kunskap.

Ovägbar kunskap låter sig inte inskrivas i något system, åtminstone inte utan att först beskäras och urskiljas, varvid den blir vägbar och hanterbar på sätt som vi har beprövade metoder för. Inte heller knyts ovägbar kunskap till roller utan att dess karaktär av ömsesidigt efaren insikt går förlorad. Grundläggande för ovägbar kunskap är vissheten om att jag är invecklad i det möte jag föreställer mig, nämligen i det elastiska tankerum som i första stycket gavs en övergripande bestämning.

Ovägbar kunskap är vetenskapligt relevant för att den söker sitt språk, ett språk som klargör och överblickar utan att särskilja och distansera. Exempel från litteratur, musik och konst blir våra främsta källor i detta arbete, för att konsterna tillåter oss att tillsammans dröja inför saker och sammanhang som vi i vardagen endast uppfattar i förbigående.

Förväntat studieresultat

Efter genomgången kurs ska studenten kunna kritiskt reflektera kring vikten av ovägbar kunskap inom humanistisk forskning.