Rysskräcken under kalla kriget gav oss det fördomsfulla uttrycket 'en god kommunist är en död kommunist'. Och frågan är om vår nya tids skräck kanske kan sammanfattas i uttrycket "en god islamist är en död islamist". För sedan 11-september attackerna har föreställningen spridits att all islamism är av ondo och måste bekämpas.

Dagens debattartikel i Uppsala Nya Tidning (Carl Cederström, fp) handlar om islamism, och inleds med de ovan citerade orden. Någonting säger mig instinktiv att uttrycket har betydligt äldre anor än kalla krigets ryssjakt, och jag börjar rota i bakhuvudet. Det var inte länge sedan jag läste något liknande... Just det!

I Dekius Lacks och Kiran Mainis extremt ovetenskapliga bok om globaliseringens historia, Ge globen en chans, stötte jag nyligen på ett citat av Teddy Roosevelt. Boken i sig är ett långtråkigt uppradande av redan allmänt kända förbrytelser som knappast chockar någon längre (även om det är nog så viktigt att de inte glömms bort), uppställda som om de var nya, sensationella och banbrytande upptäckter. Utan så mycket som en enda källhänvisning. Nåja. Nu är det citatet som är det vitkiga:

Jag går inte så långt att jag menar att bara en död indian är en bra indian, men det stämmer i nio fall av tio, och jag vill inte spilla tid på den tionde. 

Det är intressant att jenkarna tycks ha det här resonemanget som en ständig komponent genom historien - det är bara fiendens namn och nationalitet som byts ut. Först hette djävulen Galloperande Buffeln eller Skitiga Filten. Därefter Nikolaj eller Chen. Nu heter djävulen Muhammed, Mohamed eller Mahammad.

Det finns antagligen statsvetare som funderat på, skrivit böcker om och säkert också avfärdat de resonemang som föddes i mitt huvud när jag jämförde de tre citaten, men jag är inte särskilt statsvetenskapligt bildad, så jag har ingen att referera till. Men jag får en bestämd känsla av att den genomonde fienden är så viktig i den amerikanska kulturen, helt enkelt för att man inte har något annat att enas kring. USA är ett land som byggdes av människor från olika delar av världen (om man med världen menar Europa), med olika religioner (om man med religioner menar varianter av kristendom) och olika hudfärg (om man med färg menar nyanser av beige). Särskilt mycket gemensamt, bortsett från att samtliga var invandrare, hade man inte. Och alla vet väl hur svårt det är att bygga en nationell identitet utan något att enas kring?

Där tror jag att vi finner roten till den amerikanska föreställningen om och behovet av en fiende. För det vet jag med bestämdhet, utan att ha några som helst belägg, att amerikanska presidenter i regel blir populärare av att kriga. Ett krig och en gemensam fiende är det mest nationsenande man kan tänka sig. Har man dessutom en effektiv propagandaapparat som ser till att alla inte bara misstänker, utan faktiskt vet att den nya fienden är ett hot mot varenda hederlig skattebetalare i landet, då är man verkligen i hamn.

Sedan kan man förstås hävda att krigen inte handlar om inrikespolitk, utan om religion. Men det är bara sktisnack. I det här fallet är jag helt övertygad om att religionen bara är en fasad. Kriget mor terrorismen är inte det korståg mot arabvärlden det ibland framställs om. Det är en kamp om de amerikanska väljarnas gunst.