Titta på bilden här intill: Riktig Konst som packas upp ur en låda av fyra oklanderligt klädda tjänstemän under överinseende av inte mindre än tre poliskonstaplar. Nej, det är ingen alliansutopi om kulturpolitikens framtid utan en bild av dess s-märkta födelse. Kanske också en påminnelse om ett annat sätt att se på kulturpolitik?
Orden ovan är Mikael Löfgrens, och återfinns under en bild av sju män som packar upp Rembrandts tavla Simeon och Jesusbarnet, den som hänger på Nationalmuseum, ni vet, i dagens DN. Jag fortsätter läsa artikeln, men tar inte in ett ord till. Meningen "Kanske också en påminnelse om ett annat sätt att se på kulturpolitik?" har etsat sig fast i mitt huvud, och fört mig in på ett alldeles för intressant sidospår. Bilden påminner mig inte om ett annat sätt se på kulturpolitik, utan om ett annat sätt att se på konst. Titta lite noggrannare på tavlan:
Tavlan i fråga hittades på Rembrandts staffli vid hans död. Jag tycker att man slås av två saker: Är det inte konstigt att Rembrandt precis hann göra klart en tavla innan han dog? Och vem är kvinnan bakom Simeons axel?
Sanningen är den att tavlan inte alls såg ut som den gör nu när den kom till Nationalmuseum. Nationalmuseums dåvarande konservator, jag antar att det var 1949, fixade helt enkelt till det som Rembrandt inte hann göra innan han kolavippade. Och en av de allvarligaste bristerna var tomrummet i högra hörnet. Vips, så fanns där en kvinna! Riktigt konst? Jo, jag tackar!
theme.postedin: Konst | Permalink | Kommentarer [0]
