Så! Nu har det gått en sedvanlig tid igen och det är dags att uppdatera läget i det som jag ogenerat och rakryggat kallar mitt liv!

 

Jag och fröken S har äntligen fått klart det mesta i lägenheten nu, med mattor i hallen och badrummet som det defenitiva prickarna över Ö:et. Det är nästan skamligt vad jag trivs i våran casa, ibland går jag omkring  stolt som en ungtupp i lähenheten med mysbyxor, mystofflor och ett mysleende i mitt mysiga anlete.. Jag tycker helt sonika att vi har fått det mysigt.

Jag har även börjat vikariera på förskolor i området och jag har fått turen att få fast plats fyra dar i veckan terminen ut. Vi får se, jag kommer nog fixa till den femte med så att det blir en jämn siffra, eller nått. Hur som haver så är det iaf skönt att veta att kosing kommer in för jag hade en lättare tillfällig sinneförvirring för någon vecka sedan och traskade snurrigt in på arbetsförmedlingen (av alla ställen). Detta, mina vänner, var ett big No-No! Jag möttes av ledsna, gråa, deprimerade människor som hade gett upp att få en meningsfull tillvaro.. Och dessa människor jobbar där!! Det är säkert inte lätt att vara en arbetsförmedlare i dessa tider men snälla människor, jobbar ni på en ARBETSförmedling är det kanske inte rätt approach att använda 80 procent av tiden att snacka om bidrag? Jag var där för att jag sökte ett arbete, inte bidrag! (Så nu har jag betett mig som Kapten Stofil tillräckligt länge med min cyniska cyber-insändare.)

Fröken S har även hon fyllt ut sin tid i höst, detta med att plugga 150 % under hösten.. Ja, vad ska man säga? Här har man svårt att trycka ut ens 20 % ur min solkiga tvättsvamp till hjärna medans hon pluggar fulltid, PLUS halvtid.. Det är helt enkelt ett annat virke i henne jämfört med mig.

Måste även tillägga att kära Systra mi ska få en knodd här i dagarna. Hon har gått över tiden nu, så det är väl inne på förlängningen nu.. Undrar om det slutar med straffar? (Haha, jag jämförde ett havandeskap med idrott! ME SOOOOO FUNNY!!)

Har gått över 2 månader sedan man skrev nånting... Men det blir väl så. Intressant egentligen hur ens liv kan förändras så drastiskt. Och inte bara livet egentligen, livsstilen har även den fått en liten makeover.

Har hamnat i hufvudstaden nu temporärt och vandrar i gamla jaktmarker. Lite komiskt egentligen. Har fått kontakt med fröknar som hade fallit lite i glömska under relationen med Flora. Betty, Heffi, Misty, Fröken Snö, Pain och Filosofin. Har tillochmed tagit mig tiden att lära känna nya, Hekate och Je-Jo... Man har inte roligare än man luktar antar jag.


Sitter lite i en "pickle" om framtiden. Har kommit in på dramapedagoglinjen jag ville komma in på, men anser mig inte vara helt hundra på om jag vill binda mig tre år i skola, eller kanske vädra vingarna och kika runt i världen lite. Vad jag helst vill göra varierar från dag till dag. Skulle vara skönast om himlen öppnade sig och en stråle av ljus skulle skina i mitt ansikte medans en änglakör sjöng ut vad jag ska välja... Men en agnostiker får väl inte sådana enkla tips från coachen antar jag. Vi får se vad som händer.

Livet är som en ost... Amen!

Vad hände med den där snubben, ni vet han som skrev i denna hära bloggen? Fasen den som vet egentligen, var runt två månader nått livstecken gavs...

Men nu är jag här,(som dom säger i Ajax reklamen) Nyare och drygare herr-d.

Låt oss se. Vad har hänt denna tid som jag varit obloggbar? Nå:

1 Jag har varit på en okänd exotisk plats kallad Kararieöarna
2 Två tentor har förkortat min förväntade livslängd med ca. 3 år.
3 Våren har kommit (Tänkte informera dem som ännu inte har uppfattat det)
4 Jag har blivit en sundare person, som är snällare, goare och allmänt sötare. OK, jag ska inte ljuga för er. Mycket kan hända på två månader, men inte SÅ mycket.


Nå, låt mig njuta lite över minnen från Kanarieöarna. Jag åkte dit med Gümman i en vecka för att slicka mina sår och lapa sol. Jag vet att man kanske inte får så mycket kulturella upplevelser där, men faen om jag inte fick ut exakt det jag behövde. Lilla jag var nämligen på gränsen till att bli ett sånt där nerv vrak som springer runt och tjoar om utomjordingar och undulaternas attack på sveriges riksdag. Så denna lilla tur var som balsam för en sargad själ. Vi var där en vecka, och vi åt ute vareviga dag, frukost, lunch middag. Vi unnade oss verkligen allt som tänkas kan. Vissa resturanger hade så fin mat att jag knappt visste vad man skulle göra med den. (Hur i h-vetet skalar man en jätte räka med bestick?) De första dagarna skrämde jag ortsbefolkningen med min porslin-,krit-,spök-,mjölvita hud, men sakta men säkert fann jag mig få en liten ton av grisrosa på kroppen. Mot veckans slut var jag nästan igång på att bli brun (Det ni!). Väl hem hade jag med mig drickbart i massor. så jag känner mig lite som en spritmagnat... Men jag har redan börjat nalla lite i förrådet.


Så, nu har jag skrivit av mig lite igen. Det var ju inte så svårt! Nu denna "Otursdag" ska jag bara ta det lugnt och mysigt. Kanske gå ut lite senare ikväll. Wunderschön!

Det finns alldeles för många ord i svenska språket som försvinner när man kommer upp i åldrarna (Över 10 år) som är alldeles för underbara att glömmas bort. Så nu sätter jag in ett inlägg i debatten till svenska akademin. Snälla söta rara akademin, acceptera dessa ord till ordlistan:

Exaktomundo
Betyder EXAKT. det skönaste ordet som finns. Härkomsten är Teenage mutant hero turteles, detta forum för barn i unga åldrar att bemöta asiatisk respekt och jag skulle aldrig kunnat kontgiganterna Leonardo Da vinchis, Raffaels, Donatellos och Michelangelos namn om det inte var för denna serie.

Klocka
Jag vet att detta ord existeras redan. Men i deta fall är det en förkortning på KLOCKRENT. Detta hörde jag första gången från en kille från södra skåne. Detta ord fastnade för att det var det enda mina norrländska öron förstod från den luddiga skånskan han talade. Perfekt ord/förkortning! Jag tänker: Funkar uppenbarligen nere i skåne och vi norrläningar slipper prata för mycket. Ett riksord helt enkelt!

Heffaklump
Betyder TJOCKIS/TJOCKSKALLE. Detta skällsord blir "förmjukat" av att ordet kommer från den populära Disney filmen "Nalle Puh". Skriker man det åt en tjej blir hon inte arg för att hon tänker på Nalle Puh och skriker man det åt en kille vet han inte vad man pratar om. Och gör han det visar han det antagligen inte. (Pröva inte detta skällsord hemma, det kan bli stryk och jag skjuter ifrån mig allt ansvar.)

Och sist men inte minst:

Majonäshamster
Betyder... Nja egentligen ingenting om jag ska vara ärlig. Men det är något festligt med hamstrar och majonäs enligt mig, och sammanslagningnen dessa två tillsammans skapar ett slags überord. Vet inte varför jag tycker detta, kan ha att göra med att jag var hal som barn, och föll i golv med huvudet före kanske en gång för mycket...

Det var väl allt. Visst var det klocka era heffaklumpar!

Kommer inte på nånting att skriva i denna här nätdagboken.. Är detta ett tecken på att inte så mycket händer i mitt lilla liv, eller är det så att det händer massor men jag råkar missa det?

För att råda bot på denna skrivkramp tänker jag skriva om allt onödigt i just denna vardag vi kallar den femte februari 2007.

Idag är det tvättdag. Denna dag smyger sig alltid på en! Man tycker att det var bara för nån timme sen man stod där och vikte och hängde och svor igenom tänderna när man hittade en blå strumpa och en strumpa som hade den nära blå färgen ljussvart och man undrade om dessa var ett par eller inte. Ibland undrar jag om nudisterna inte är ute på rätt spår? Jag menar, tänk hur många timmar man skulle tjäna på från tvätttiden, och att bara springa näck dagarna i ända/enda (kunde inte låta bli) och inte ha ett bekymmer eller tråd på kroppen? Problemet skulle väl ligga i förvaringsmöjligheter till plånbok, nycklar och mobil då... Men tänk dig att se en nudist gå runt och snacka i handsfree... Think about it!

En av mina äldsta och närmaste vänner ska sticka till Irland om två veckor och stanna där i obestämd tid. Han var en av de få kvar i Hudik man kände. Sen i sommar sticker fröken Q. Och föräldrana vet inte hur dom ska göra, om även dom ska leta efter nya jaktmarker. Det känns faktiskt tråkigt att känna att de saker som fått en att längta "hem" börjar minska. Men c'est la vie antar jag!

Enough is enough!!

Eller: a nöff is a nöff, som grisen skulle säga (Ursäkta det där sista, jag måste bara få det ur mitt system bara.)

Titeln på detta lilla inlägg säger nog det mesta... Eller ja det kräver kanske en liten förklaring.

Den senaste veckan har jag varit lite sådär under isen, så att säga. Varit allmänt låg, hängig, deppig och annat sånt där positivt som man så gärna vill vara med om. Sedan när jag väl rannsakade mig själv så kom jag fram till att det inte bara varit förra vecka, utan en relativt lång tid och då kom jag på att det kanske var dags att se inom sig själv (lite lagom flummigt, jag vet)och kom fram till att det var dags för förändring.

Efter att noga tänkt igenom varför jag mått som jag mått (OK, jag ska vara ärlig: nån djupare analys av mitt egna psykiska tillstånd fann jag inte tid för, men jag satt mig ner och kände efter ett tag), kom jag fram till att mycket (läs: All) av min ledsamhet och trötthet var onödig, och jag behövde bara pull my shit together (lite pretentiöst med engelska ibland, men det låter bättre än svenskans: dra ihop min skit).

Så här kommer mitt recept på ett glatt liv:
FUCK I ALLT OCH ALLA SOM INTE GÖR DIG GLAD!!

Detta må se ut som ett väldigt enkelt recept på lycka, eller hur? Inte för en inte så ung Werther med en otrolig stor seperationångest... Men det är slut på det från och med nu.

Så, kära vänner, kära läsare, kära världen, för att summera: (och detta kommer verkligen från hjärtat)

Rock n' roll!

Jag har talat med många människor om deras hemstäder, och de flesta hyser samma slags hatkärlek till deras, som jag till min.

Det kanske ligger i vår natur och kultur i dagens samhälle att flytta. Att se världen. Men likt laxar (rätta mig inte om jag har fel om laxen) så flyttar många hem när de väl blir lite äldre och känner för att sakta ner och skaffa familj.

När jag var runt 16-17 år så var min hemstad ett bevis för mig att helvetet finns (OK, nu överdriver jag som en hamster på speed, men ni fattar vinken). Men ju äldre jag blir, ju mer märker jag att minnena om hemstaden börjar få ett slags rosa skimmer i kanterna och nostalgin slår mig mer och mer:

*Ja, det är skönt att känna till nästan alla gator.
*Ja, det är härligt att komma "hem" och träffa ungdomsvänner (och andra "hem"-vändande vänner.)
*Ja, familjen finns ju där. (detta dock på gott och ont.)
*Ja, "The Box" (Den lokala puben) har en härligt farlig dragningskraft.
*Ja, chansen att kunna sticka ner till stan och bara "springa på nån" är mycket större.
*Ja, min kära vän fröken Q bor ju i krokarna.

Men jag VILL inte hamna där till sist. För jag tror att om jag väl gör det, kommer jag se mitt liv som i en cirkel. Mitt liv ska ju vara en framgångsraket till oändligheten!!!!

Just nu har jag kanske tagit en paus i framgången... Men ännu har inte det sista ordet sagts!