Jag har åkt på något bacilluskit så jag ligger här med hosta och en hals som känns som att den blivit finpolerad av grovt sandpapper. Så nu kände jag för att skriva lite. Självklart kommer det gå lite i moll när jag är sjukling och har patent på självömkan just nu, men vad fasen, tänk er att mina ord kommer till er med mörk barryton röst a la Barry White, hes av slem.. Okej, kanske inte så stämningshöjande ändå.

Vi är inne i mitten av mars och snön som aldrig skulle falla över Göteborg har börjat smälta bort. Nu vill jag bara drömma mig bort till varma klippor som värmts upp av solen, ljumma sommarkvällar fyllda med grillning och en och annan folköl. Krabbfiske och picknickar med brännande axlar. Men vi får vänta några månader tills dess.

Jag har fått reda på att blir jobb i sommar vilket är gött att veta och sen (med alla tummar hållna och salt och peppar peppar ta i trä och tvi tvi tvi svarta katt) blir det kanske en resa till hösten för moi och fröken S som stolta passägare. Bara att börja suga på varenda krona man har nu så man har råd.

Åt just en väldigt god pizza måste tilläggas. Med tanke på att jag är alldeles för ömklig att ställa mig och skapa något kulinariskt i köket återstod det att ringa nån att skapa min föda åt mig. Problemet då låg i att min röst är som bortblåst. Som tur var förstod mina matmakare mina rosslingar och flämtningar att jag önskade mig en calzone, för jag var nära på att försöka använda teckenspråk i luren.

Nä, nu ska jag krypa ner i ett bad och bara puttra i min självömkansvärda situation.