Jag har talat med många människor om deras hemstäder, och de flesta hyser samma slags hatkärlek till deras, som jag till min.

Det kanske ligger i vår natur och kultur i dagens samhälle att flytta. Att se världen. Men likt laxar (rätta mig inte om jag har fel om laxen) så flyttar många hem när de väl blir lite äldre och känner för att sakta ner och skaffa familj.

När jag var runt 16-17 år så var min hemstad ett bevis för mig att helvetet finns (OK, nu överdriver jag som en hamster på speed, men ni fattar vinken). Men ju äldre jag blir, ju mer märker jag att minnena om hemstaden börjar få ett slags rosa skimmer i kanterna och nostalgin slår mig mer och mer:

*Ja, det är skönt att känna till nästan alla gator.
*Ja, det är härligt att komma "hem" och träffa ungdomsvänner (och andra "hem"-vändande vänner.)
*Ja, familjen finns ju där. (detta dock på gott och ont.)
*Ja, "The Box" (Den lokala puben) har en härligt farlig dragningskraft.
*Ja, chansen att kunna sticka ner till stan och bara "springa på nån" är mycket större.
*Ja, min kära vän fröken Q bor ju i krokarna.

Men jag VILL inte hamna där till sist. För jag tror att om jag väl gör det, kommer jag se mitt liv som i en cirkel. Mitt liv ska ju vara en framgångsraket till oändligheten!!!!

Just nu har jag kanske tagit en paus i framgången... Men ännu har inte det sista ordet sagts!