Herta och Albert

När jag skulle ta in snögubben Ulle nu på kvällen var han ganska bestämd mot Hjärtat och Damen att det var han som skulle in först. "Det är jag som är basen - det är jag som bestämmer!" sa Ulle och schasade iväg dom. Det är OK att han gör det, hästar gör så. Vi gick fram till stalldörren och han fick som vanligt, när det snöar, stanna för att jag skulle kratsa ur ev snöklamparna ur hovarna. Det går bra med tre hovar men den fjärde - nepp då kan han inte stå still längre. Jag fick morra ordenligt åt honom och till sist sa ja med stora bokstäver "DET ÄR JAG SOM ÄR BASEN - DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER!" Han fattade budskapet :-)  Det är skillnad på att vara bas i hagen och att vara bas över hela gården!!!

Alla tre fick komma in och alla tre var helt täckta med snö. Sopade av dom så att dom inte skulle bli dyngsura. Ulle fick på sig träns och longerlina och så gick vi ut på lilla plätten. Han fick värma upp i skritt, fast han började trava av sig själv hela tiden. Det blev därför många avsaktningar från trav till skritt innan han var uppvärmd.

Sedan fick han trava på. I början var han pigg och på tårna men det har kommit lite snö nu och det var nog ungefär 1,5 dm snö som han fick springa i. Inte särskilt djupt men jobbigare än ingen snö alls! Vi fortsatte med övergångar skritt-trav-skritt-halt-trav osv. Efter en stund bytte vi varv och han piggade på sig igen. Vi jobbade likadant där. Plus att jag la till lite mellantrav genom att mana på honom lite och springa med längs med ena sidan. Han skötte sig exemplariskt!

Man undrar lite om han skärper till sig när jag tidigare har pratat med stora bokstäver med honom. Ibland får jag känslan av att det är så, att han läser av exakt vilket tålamod jag har. Mitt tålamod brukar vara bra men sjunker lite när han har varit stökig innan. Om jag inte visste att hästar är så förbaskat bra på att läsa kroppsspråk skulle jag tro att han är tankeläsare :-) I alla fall blir jag glad när han jobbar på duktigt, då är han värd sin vikt i guld!

Vi tog en promis och skrittade av. Han med sjumilakliv och jag lätt småspringande bredvid för att hinna med. Hans övertramp var inte att leka med! När jag gick hem, efter att ha nattat dom, såg jag hans spår tydligt i snön och det var som sagt ett jätte-övertramp. Och dessutom såg det ut som det var en ardenner som gått där. Jisses, när fick "mitt lilla föl" så stora fötter?!? Han är tonåring på riktigt nu :-)