Herta och Albert

I dag fick jag ett jätteroligt SMS av min kompis Dressyrmänniskan. Hon hade pratat med en kollega vars 4-åriga dotter älskar hästar och som har sagt till sina föräldrar att hon ska bli Karen när hon blir stor! Hon brukar hälsa på mina pållar med sina far- eller morföräldrar och jag är tydligen hennes idol :-) Visst är det gulligt!

Kom iväg lite senare från jobbet än vad jag tänkt mig. Hård start efter helgernas ganska långa ledighet :-s  Bytte om och gick direkt till stallet och fixade lite som inte var klart. Tog in pållarna och hängde på reflexer på mina pållar, så många som det bara gick att få dit :-) Plus reflextäcke och reflexbrösta! Precis när vi skulle ge oss i väg på promis kom svågern och strax efter syrran. Vi hängde med dom ner till sjön för att titta på blodspår. När vi kom förbi pappas hus mötte vi Husse och han följde också med för att titta. Antingen är det ett trafikskadat vilt som gått där eller så har en tjuvskytt varit i farten. Tyvärr gick det inte att spåra särskilt långt.

Vi gick vidare runt Sågen. Syrran ledde Hjärtat och jag försökte hänga med i Ulles power-walk :-)  Vi fick stanna ganska många gånger och vänta in dom andra. När vi ändå var ute gick vi runt Skomakarkärret också. Precis utanför oss håller elverket på och gräver ner kablar. Dom styr till ganska rejält och Ulle blev mycket upprörd över detta. "Varför har dom ställt  en massa maskiner i vägkanten för? Vad ska det vara bra för? Och varför är det en massa stora jordhögar här och där? Det är väldigt stökigt här, dom borde städa efter sig!" sa Ulle och fnyste irriterat. Han nosade och undersökte både maskiner och jordhögar och blängde sedan ganska surt på röran :-)

När vi kom förbi syrran väntade vi in dom andra. Syrran avvek och gick hem och Husse fick leda Hjärtat sista biten. När vi startade igen såg jag på Ulle att det var bus på gång. Mycket riktigt, han tyckte vi kunde ta sista biten i flygande fläng. Han började resa sig på bakbenen och tog ett skutt framåt. Jag sa SKÄRPNING med mycket stora bokstäver. "Oooops, vad kinkig du är matte!" sa Ulle men han lugnade genast ner sig. Han skötte sig resten av vägen också men det blev lite trippande vid sidan om mig. Jag morrade lite emellanåt och han lugnade ner sig en lite stund och så höll vi på ända hem till stallet. Han vet så väl att han ska uppföra sig ordentligt men buset pyser ut lite då och då :-)

In med pållarna i stallet. Damen blev glad när vi kom tillbaka till henne. Hon är en sån som ser spöken i mörkret och vill gärna ha sällskap den mörka tiden av dygnet. Nu fick hon i alla fall stå inne i stallet med lamporna tända så så himla synd om henne var det inte. Fast enligt henne själv var det nog det :-)  Men med lite kvällsfoder var allt sånt glömt. Mat kan göra underverk med både gulingar och rödhåriga damers psyke :-)