Eh ... ja, alltså inte här men här 

"Hörnivänner" brukade han säga inledningsvis, chefen, och då visste man att det var något eländesbesked på gång. Det lät ändå rätt coolt när hann på detta sätt, med den pondus endast en man i chefsposition kan besitta, lät oss ana den bistra fortsättningen.

Jag är varken man eller chef, men tar mig vissa friheter.

Hör ni vänner. Låt oss se sanningen i det lätt rödsprängda vitögat. It's not gonna happen. Ever. It was not meant to be. Not for me. And now, with all that said, don't be sad. Det räcker så bra med mina egna ränder. För övrigt verkar det stämma. Det där med ränderna som aldrig går ur. Dropparna urholkar stenen, gör små ojämna fåror på förut rena, lena ytor. Och nu, ett väl ingraverat randigt mönster. Som blir djupare för varje tår som går.

Vad det är som inte kommer att hända? Jag kan väl säga så mycket som så här: både det ena och det femte. Däremellan, dvs punkterna två, tre och fyra, är det möjligt med lite action. Det är sånt som står helt eller delvis inom min kontroll och är därmed påverkbart.

Jag har aldrig känt mig mer urvattnad än i denna stund.

Hej Onsdag! Är du ful eller fin? Vet du inte? Nähä. Men du. Det gör inget. Du ÄR i alla fall. Du är onsdag och det räcker fint det med. Visst är det bra? Att man får vara precis som man är. Oavsett om man är en sprittande onsdag eller en likgiltig torsdag. Svin eller kanin eller mittemellan. Så är det med er dagar. Ni är som ni är. Och jag med.

Förutfattade meningar? Moi?

Självklart har jag det. Förutfattade och förutförfattade. Försöker bryta sönder dem ibland, slänga iväg bokstäverna åt olika håll så att de aldrig mer hittar varandra. Ha! Vilket meningslöst tilltag. De kommer alltid tillbaka. Till samma konstellationer som förut.

En gång ansträngde jag mig lite extra och grävde ned ett antal sönderhackade meningar flera meter under jord, flera mil från varandra. Till vilken nytta? Ingen. Skitiga och kraftigt utmattade krälade de alla upp ur den hårt packade jorden. Schmack! Som dragna av magneter satt de ihop igen. Odödliga. Oskiljaktliga. De kommer alltid tillbaka. Alltid.

Han har aldrig sett en så attraktiv kvinna som jag. Säger han. Och slänger iväg ett dussin välformulerade komplimanger åt mitt håll. Långa som romaner. Jag fångar dem med ett roat leende och antar att han är en rastlös, impulsiv själ, alternativt en manipulerande strateg. Eller både ock.

Det är något i min blick. Säger han. Den där utstrålningen av livskraft. Dessutom är jag välutbildad och har stil. Det tycker han är bra. För det är så få som har det. Stil. Han söker en impulsiv och äventyrlig tjej som vågar leva ett liv utöver det vanliga och som gillar att resa. Jag talar genast om att jag varken är särskilt impulsiv eller äventyrlig av mig. Jag gillar inte att behöva kämpa för min överlevnad mer än vad jag redan gör. Strapatsrika resor där man tvingas sova med kackerlackor och tvätta sig i smutsbrun stinkande sörja är definitivt inte min grej. Men ta mig till ett femstjärnigt hotell med antika och moderna kulturskatter inpå knutarna och jag går i spinn.

Han säger sig vara väldigt speciell, men tillräckligt intelligent för att veta exakt hur han bör uttrycka sig för att inte sticka ut. Vilket får mig att känna ett visst obehag. Man undrar genast hur han verkligen är. Egentligen. Hur själen ser ut. Om den är vit eller svart. Om vår lilla konversation bara är ännu en anpassning från hans sida för att få tillgång till mitt innersta rum. För att kunna stöka till, välta omkull och skita ned.

Han ser bra ut och jag känner en plötslig nedstämdhet när han berättar om sig själv. När han talar om sig som en utåtriktad humorist, men också som en en passionerad känslomänniska. Trist. För då vet jag hur det kommer att bli. En hysteriskt intensiv kommunikation, på gränsen till mani, som kommer att dö ut när han inom loppet av några minuter har förlorat intresset. När han har sprutat ur sig sina drömmar och inte har något mer att säga. När den första kittlande spänningen har lagt sig till ro i sin grav för att aldrig mer vakna. Trist, trist, trist.

Pengar är inte viktigt för honom, han är ekonomiskt oberoende. Säger han. Självklart. Pengar är aldrig viktiga för den som har fickorna fulla. Mina fickor är fulla av hål.

Låt oss resa bort tillsammans! Jag bjuder, säg, vart vill du åka! Han ställer frågan och jag svarar att jag gärna åker till någon galax i rymden. New York är också fullt tänkbart.

Sedan tystnad.

Han vill mig inte något. Vill inte veta vem jag är eller vad jag tänker. Han behöver bara få bekräftat att han är. Andas. Finns till. Inom loppet av några minuter har han tömt sig, glömt mig och fått sin kick. Han lever. Åtminstone för stunden.

Förbannade förutfattade meningar. Jag avskyr dem. Inte först och främst att de finns hos mig, men att de så ofta bekräftas vara sanna.

känner inte igen mig längre

men det kanske inte är nödvändigt

I'm not lost, just wandering

Loggar in i tron att nu är stunden kommen. Nu är tiden inne. Säg hallå, tiden, är du här?
Det får bli ett slut på akademiska kvartar. Ett slut på tystnadens vaggvisor. Slut på monologer i retur till avsändaren. Slut på engångsförpackningar. För kvällarna blir år som går och handen som ska hålla min måste finnas där när det är dags. Den måste finnas.

Nu är tiden inne att sälja ut mig till vilket pris som helst. Till högstbjudande. Eller till lägstbjudande kanske är mer passande. Men vem fan bryr sig om vad som passar nuförtiden. Det är bara mina egna lagar som styr mig in i vad-som-passar-sig-fållan. Rätt in i tvångströjan med sin stickiga krage. Och jag påminns om känslan från den tid då barnsben tvingades in i trånga strumpbyxor. Röda. Det var ingen som frågade mig om jag ville ha kliande korvskinn på mina ben. Det var bara så. Man skulle ha det. Syrran hade gröna. Jävla kalasbyxor.

Nej, jag ska sälja mig dyrt. Man vill ju unna sig en chokladbit då och då. Livets goda, du vet. En chokladbit och en hand som håller för trycket när jag har ont. En hand som håller min när jag måste gå.

Nu är tiden inne. Visst? Säg att du är det.

I min vildaste fantasi tänkte jag tanken. Det ska villigt erkännas. Jag är inte mer än människa. Jag tänkte tanken. Det gjorde jag. Tänkte till och med att det kanske var möjligt. Kanske, kanske, kanske. Men kunde aldrig tro. Inte helt och fullt.

Det var nog där det brast. Tvivel har aldrig flyttat några berg. Eller är det så här det blir i tider av besparing? Man har inte råd med hur många besvikelser som helst. Man har inte råd att hoppas och tro.

Här. I en liten vrå av världen. Till ackompanjemang av trumvirvlar och cymbal. Tadaaa! Skåda miraklet, mina herrar! Ögonen. Fulla av liv. Av lust. Av kraft. Blinkar bort all uppgivenhet. Dödar alla nej. Händerna. Se händerna, mina damer! Skalar av all tveksamhet. Försiktiga och modiga. På samma gång. Tankarna, mitt herrskap, se tankarna! Hejdlöst galna. Sansat kloka. På samma våglängd. Högt ärade publikum, se! Se det logiska i det självklara - där ett plus ett blir två, men ändå ett. Hjärta som vid hiertha slår. Längtar. Efter närmare än nära. Vad är väl en kram? Det är att vara alldeles för långt ifrån.

Det jag aldrig kunde tro. Det har heller inte hänt.

... and ... action!

Linsen följer handens rörelse upp mot randig kind. Zoomar in långsamt. Läppen skälver, själen rister och jag brister ut i ett BRYYYT!  En fluga har satt sig på näsan. Helvete. Det här var 187:e omtagningen. Och den hade blivit perfekt. Om inte flugjäkeln hade varit så förbannat närgången. Det finns väl miljoners biljoner andra näsor att sätta sig på? Bannade fläskfluga! Okej. Nu släpper jag det. Klart för tagning 188.

Filmen om mitt liv är ständigt pågående. Vet inte när den blir färdig. Om den blir färdig. Det är så mycket jag vill få med. Så många vinklar att filma från. Så många andetag som måste höras med exakt rätt nyans vid exakt rätt tillfälle. Jag regisserar mig själv i alla scener. Och jag spelar alla roller. För det mesta funkar det. Men det blir väldigt tröttsamt ibland, särskilt med omtagningarna. När det inte blir som jag vill. När den konstnärliga idén går förlorad. Eller när en fluga sätter sig på näsan.

Har flugorna vaknat? tänker du. Kanske. Någonstans har de säkert gjort det. Gäspat med sina små gap och luftat sina vingar innan dagens flygtur. Men inte här. En fluga behöver inte vara en fluga i min värld. En fluga kan vara något helt annat. En näsa behöver inte vara en näsa. Kanske är det en chokladfläck som sätter sig lite dumt på en vit tröja. Kanske är det ett land som trampar lite dumt på ett annat land. Eller ett ord som dödar en känsla.

Det hände idag. Det som inte kunde hända. Det som aldrig har hänt mig förut.

Aldrig.

Inte en enda gång i hela mitt långa liv har det hänt att jag har kommit till jobbet utan mina nycklar. Nyckel nr 1 som med ett klickeli-klick låser upp den larmade ytterdörren och nyckel nr 2 som öppnar dörren till mitt helgade arbetsrum.

Det hände alltså idag. Noll nycklar i väskan. Och inte en levande själ i nyckelposition inom synhåll.

En märklig upplevelse. Givetvis blev jag en aning förargad när jag stod där och grävde hål i min väska efter något som inte fanns. Vad hade hänt? Var höll mina nycklar hus? Var de otrogna? Låg de och gonade sig i någon annans väska nu? Värmdes de av någon annans hand? Varför hade de lämnat mig sådär, utan att säga ett endaste ord? Frågorna rusade runt, studsade hit och dit utan att finna någon plats att landa.

Sedan kom jag på hur det hela hade gått till. Det var inte nycklarnas fel. Det var mitt. Helt och hållet mitt fel. Det var jag som hade lagt nycklarna i byxfickan igår. I ett par byxor som nu dinglade så fint på sin galge. Hemma. Och jag som alltid brukar lägga tillbaka var sak på sin plats. Alltid. Men inte den här gången. Varför?

Jag måste vara ... väldigt trött. Eller väldigt gammal. Eller både ock. Hemska tanke.

Vår relation bygger på att jag är bra. Bra på att parera, jämna ut, släta över. Vår relation bygger på att jag kan. Kan känna av, ta emot, tassa på tå. Kort sagt, att jag behärskar anpassningens ädla konst.

Men jag vill inte. Vill inte vara bra. Vill inte kunna. Hör du det? Vår relation är inte absolut. Den är relativ. Den är en relation på dina villkor.

Jag vill inte mera nu.

Det måste vara min lyckodag idag! Åh, lyckliga jag!

Min lyckligaste lyckodag. Jag känner det i hela kroppen.

Det måste.

Visst? 

Uppdatering: Idag har jag fått veta att jag troligen blir arbetslös innan årets slut. Yippieyeay.

Sluta upp med det där! säger jag strängt till mig själv.

Och upprepar strax samma beteende igen. Suck.

Jag är så trött. På detta eviga tjatande. När ska jag göra som jag säger? När? Hur många årtusenden ska jag slösa bort med dessa ständiga snedsprång och avvikelser från den ursprungliga planen?

Men jag kände inte för det just idag, hade ingen lust.  Va?? Hade ingen lust?? Här kan man inte komma dragandes med lust i tid och otid. Lust? Vad är det? Inte något annat än en bedräglig villfarelse om lycka som mättar. Lust är inget att lita på. Håll dig till planen. Bara gör. Oavsett smärtornas smärta, plågornas plåga och lättjans förbannelse. Bara gör. Känn inte efter så jävla mycket. Gör! Du vet hur det blir annars.

Ja. Jag vet hur det blir. Mina många misslyckanden radas upp och ligger där framför mig, stora som rostiga segelfartyg. De gör sig ingen brådska att försvinna, det kommer att ta lång tid innan de seglar iväg till annan destination. Vädergubben sa att vinden vägrar blåsa idag. Ingen vet hur länge stiltje kommer att råda. Vinden, den nyckfulla skojaren, gör som den vill. Och nu vill den inte. Så jag får vackert betrakta mina fallerade planer, eller rättare - min oförmåga att genomföra.

Måste hålla mig till min plan. Måste. Genomföra. Fast jag inte känner för det, inte har lust, inte orkar vara i det som gör ont. För jag vet. Det finns inget annat sätt. Min strategi för att nå målet är väl genomtänkt. Det är bara jag som ställer till det. Jag sabbar det hela när oviljan att uthärda smärta besegrar visheten.

Jag har åtminstone förstånd nog att inte komma med klämkäcka tillrop. Det är totalt verkningslöst med kom-igen-med-friska-tag  eller ryck-upp-dig-vetja!  Inga såna fraser kan få mina lungor att blåsa med den kraft som krävs för att flytta ett enda fartyg. Inte ens förflytta ett litet ensamt löv som ligger kvar på kajen sedan förra hösten. Bara handen på min axel och ett försiktigt ge-inte-upp som tickar på därinne kan hålla lungorna vid liv.

Så är det. Jag måste se till att hålla fast vid den lilla motor som driver kuggarna, som håller maskineriet igång - ge inte upp. För vinden kommer att mojna och fartygen kommer att ligga stilla många gånger än. Jag kommer att svika min plan en gång till och en gång till. Måste bara hålla fast vid ge-inte-upp.

Ge-inte-upp, ge-inte-upp, ge-inte-upp

Nu sitter jag här i min lilla vrå och begrundar bankvärldens förfall. 

Det tog alldeles för många minuter innan mitt kassa-ärende blev expedierat. Varför då? undrar man. Det berodde inte på att det var särskilt många kunder före mig. Nej. Det måste ha funnits någon annan orsak. Kassapersonalen sprang ut och in från sina platser mest hela tiden. Vad har de för sig? undrar man. Kollar de på OS? Brinner det i knutarna? Eller vad?

Några knapptryck på dataskärmen är allt de hinner med innan de försvinner ut från sin lilla desk. Sedan in igen, vända på några papper, därefter hastig sorti. Fram och tillbaka. En ständig skytteltrafik. Och där stod jag och väntade på min tur i evigheters evighet.

Näe. Det går utför med Sverige. Men vi är bäst i OS. Och tänka sig att jag nyss har varit där, mitt i högborgen av Obefintlig Service.

Men håll dig på din plats, din ... din nedrans hoppetossa!  skriker jag mycket högt inombords när hon dunsar in i mig för åttiofjärde gången.

Det blir alltid problem. Har du tänkt på det? Problem när folk inte håller sig på sin plats. När de envisas med att gång på gång röra sig över gränserna till annanmansland. Dessa ständiga konfrontationer är en säker källa till irritation, i synnerhet när det stycke mark man förfogar över är väldigt litet.

Hur kommer det sig att folk inte lär sig av misstagen? Hur kommer det sig att dessa kränkningar fortsätter och fortsätter? Jag menar, en armsving i ryggen eller en spark på benet borde det inte göra felsteg och olovligt intrång på annans ägor till en läxa att lära av - till en erfarenhet att inte upprepa? Nej. Tydligen inte.

Jag försöker undvika hennes hejdlösa framfart genom att hålla min plats, men tvingas ändå parera i sista stund. Om och om igen. Jag vägrar lämna det som är mitt. Beslutar mig för att inte väja för lite hugg och slag, inte krypa undan utan ta striden. Varje gång vi tacklas vänder hon på huvudet och ler ursäktande mot mig. Jag ler tillbaka. Grymt ansträngt och med en stramhet som endast uppnås genom en överdos av citroner. Men hon uppfattar nog inte det onaturliga i min krystade munstretch. Och jag blir ännu mer irriterad. Den där människan borde ha en egen inhägnad med strömförande stängsel. Man får faktiskt inte hoppsa omkring hur som helst. Inte när många ska samsas i en liten världsdel.

Så småningom försöker jag bara acceptera situationen och finner mig i ett antal blåmärken här och där. En klen tröst är att hon antagligen kommer vara lika blåslagen som jag. Som genom ett under lyckas jag undvika att hennes hovar trampar på min ömma tå - den som jag redan har blivit trampad på. Alltid något positivt. Känner att jag inte hade kunnat ansvara för konsekvenserna om min misshandlade tå blivit utsatt för ytterligare tortyr. Således borde detta vara positivt även för hoppetossan. Även om hon inte vet hur lycklig hon är över att fortfarande vara i livet.

Nu ska jag se över mitt lands väl och ve. Vila och mat gör mig nog på bra humör igen. Kanske. Eller varför inte den enkla insikten att jag inte fått någon istapp eller lavin i huvudet. Ännu. Jag kan vara lycklig över att fortfarande vara i livet.