Det blir för dyrt. Vem vill frivilligt betala vansinnespriser?

Nej, det blir alldeles för dyrt med blod, svett och tårar. Med tid och pengar. När man inte ens vet om det betalar sig in the end. Varför förbruka sina livsandar när man inte vet om resultatet blir det önskvärda? Det enda rätta är att vara realistisk, se till sannolikheten och nyttan. Tänk för allt i världen ut problemen i förväg. Så de kan undvikas genom att göra ingenting. Det blir billigast så.

Tycker du, ja.

Din realism är inte min realism. Allt jag kan säga är: mina ben bär inte för ett enda steg, mina vingpennor är brutna, men jag nådde trädtopparna.

Jag gjorde faktiskt det.

De predikar kärlekens lov

Säger att man måste vara snäll och god mot alla

Snäll och god

Snäll och god

Man måste säga rara och vänliga ord

Klappa på huvud, axel, knä och tå, knä och tå

Man måste det, annars får man ingen kärlek tillbaka

Fan.

Jag visste väl att det fanns villkor med i det hela

Nu kommer dom

Med kärleken i högsta hugg

Jag springer och gömmer mig

Vad är det? frågar du mig.

En helt berättigad fråga som förtjänar ett tydligt svar. Tydligheten blir dock något skymd av ovisshetens slöjor, kan man säga. Jag vet nämligen inte exakt vad det är med mig. Bara att det är något.

Kanske är det en tillfällig obalans i tarmfloran. Kanske är det en tillfällig invasion av malignus stressus som rusar runt i systemet. Eller så är jag bara lite tillfällig hela jag. Tillfället gör människan. Kan det vara så? Det låter hemskt. Som att vara ett offer för omständigheterna. Tillfället gör mig till den jag är. Fast lite sant är det nog. På sätt och vis. Men minst lika sant att människan gör tillfället. Med egen hjärna och för egen hand. Vill jag tro.

Vad är det? frågar jag mig.

Vet inte. Jag är bara lite tillfällig idag.

Du vet, ibland blir det bara så. Man vet inte hur eller varför. Det händer. Fast det inte står på önskelistan. Det bara händer ändå. Fast kroppen skriker "neeej, jag viiill iiinte!" Och man befinner sig i ett gigantiskt ingenting som består av en massa tomma fraser och ihåliga löften. Man undrar förtvivlat var den där beslutsamma fokuseringen tog vägen, den som höll ögonen på färdriktningen, den som höll stegen taktfasta och ryggen rak.

Allt flöt ju på så bra nyss. Men nu?

Det bara händer. Plötsligt har man intagit en position av framstupa sidoläge i ett lerigt dike eller irrar omkring mitt ute på något ödsligt kalhygge. Full fart framåt mot mål har bytts ut mot ändlöst grävande i hål. Mot tveksamma andetag, håglöshet och likgiltiga soluppgångar.

Precis nu, mitt i det här ingentinget, måste det ske. Jag ska välja. Inte vad jag vill eller har lust med för stunden. För jag vill ingenting och har bara lust att lägga mig ned och göra ... ingenting. Nej, jag ska välja att besluta mig för ska.

Jag ska välja att lyfta mina armar, upp mot himmelens välvda bågar. Trots att mina lealösa tentakler är tunga som 10 ton cementblock.

Jag ska välja att andas, fylla lungorna med liv. Trots att lungsäckarna har tvättats 17 gånger i 90 grader och numera är av en myrfots storlek. Trots att töjbarheten är i det närmaste obefintlig.

Jag ska välja att tro och hoppas på min egen förmåga och andras välvilja. Trots alla förbenade om och men.

Sedan ska jag flyga. Skit samma om jag inte vet vart jag är på väg eller var jag kommer att landa. Jag ska bara göra det. Flyga. Så långt eller kort, högt eller lågt jag bestämmer mig för. Kanske bara flaxa lite med armarna. Men jag har gjort ett val. Jag har ansträngt mig och påverkat min situation på det sätt jag kan för stunden. Jag har lyft mina armar och visat mig den respekt jag förtjänar. Och mitt val kommer att vara avgörande för mig och kanske för någon annan.

Ska. Jag ska vara redo för take-off. Nu och när som helst.

Jag vet nog hur det blir.

Får väl på pälsen om jag är blåögd. Du vet, så där barnsligt naiv. Troligtvis klassad som mindre intelligent, oklok, utan vett och sans.

Då må det vara hänt.

Jag orkar inte vara analytisk, planerande, förutseende. Jag vill släppa alla tankar på om, när, hur, eventuellt och kanske. Jag vill bara lalla med. Lallallalla. Fem minuter, åtminstone.

Tack.

Anar en viss kantighet i tilltalet. Korta fraser. Utan början eller slut. Som små pågående örfilar. Troligen har jag placerat orden i fel ordning eller varit ovetande om vad jag borde ha sagt. Nu får jag mitt straff. Jag kan förstås skylla ifrån mig och säga att jag inte visste bättre.

Jag visste inte bättre.

Av någon anledning intar jag en oerhört vänlig position. Förstående. Överslätande. Dina kantiga bostäver landar mjukt mot min kind. Troligen bara ännu ett utslag av min benägenhet att balansera atmosfären med för tillfället passande attityd och energi. Hade du varit en grå liten mus, då hade jag varit ett knallrosa lejon. Ett vildsint svin och jag hade varit en sävlig sengångare. En väldresserad hund hade gjort mig till en slarvig larv. Jag är så många i en. Alltefter situation och person. För att uppnå den där balansen.

Min stundtals modesta approach är kanske bara ett strategiskt drag. Söt och oförarglig är bästa ingång för att invagga andra i säkerhet och förvissning om min absoluta harmlöshet. Sedan är det bara för mig att slå till. Utan nåd. Om jag behöver det. Men hur går det då med balansen? Om jag går över lik, vad liknar det? Är det ett naturligt urval? Den starkaste överlever, resten blir till saftig mylla?

Den är min styrka och min svaghet. Den förstående, uppmjukande och överslätande sidan. Jag gillar den. Jag avskyr den. Jag balanserar mitt liv med den. För att bevara eller skapa någon slags frid och fred. Till vilken nytta?

Vet inte.

Jag kan knappast rädda världen. Bara min del av världen. Den jag lever i. Den som är närmast mig.

Tänker att det skulle vara fint om man var en god människa. Genuint god. Osjälvisk. Och så. Men det ligger nog inte i människans natur att vara något annat än genuin fullblodsegoist.

Se där, nu vänder vinden. Ditt tilltal är mjukare. Dina meningar längre, de har någon form av innehåll som stannar kvar. Balansen måste upprätthållas och jag snäser av dig kort och koncist. Allt är plus minus noll igen.

Något gick sönder inom mig. Ritsch-ratsch-fillibombombom.

Jag gillar inte det. När saker händer så där plötsligt. Det spolierar mina möjligheter att bruka begreppet "sedan". Skriva. Ringa. Tala om att jag gillar dig. Allt som jag skulle göra. Sedan.

Du förstår, det hände sig vid den tiden, på självaste juldagen, att h*n blev till. I tanke och handling. Födelsen avlöpte helt utan smärta. Jag vet inte varför det hände just på juldagen. Kanske var det för att man var ledig från jobbet och levde i en allmänt kravlös tillvaro. Kanske var det bara den naturliga utvecklingen av begynnande lust, sprungen ur pågående snöyra och kramvänliga kristaller. Jag vet inte. Men den nyfödda var den finaste varelse våra händer skapat. Lilla Karl-Astrid.

Morgonen därpå var Karl-Astrid död och inuti mig hördes det där förfärliga ritsch-ratschet. Karl-Astrid var icke mer och jag tvingades bevittna den vidriga avrättningen. En megakolossal gulful traktor med gigantisk skopa fick för sig att rensa bilvägen från den ansenliga mängd snö som fallit under natten. Med full kraft trycktes den samlade snömassan mot den gran där Karl-Astrid stod och log så vänligt. Huvudet flög av och landade en bit bort. Kroppen mosades till fullständig oigenkännlighet. Av snö är du kommen, snö skall du åter varda. Och jag hann inte sätta dit de där extra knapparna, hann inte ge den där rödrandiga halsduken jag tänkt. Jag hann inte ens säga "god morgon". För det kom inget sedan.

När ska jag lära mig att sedan sällan eller aldrig existerar? Sedan är inte att lita på. Ett fullständigt oberäkneligt begrepp. Det finns bara ett pålitligt nu.

Och jag undrar hur många Karl-Astrids det funnits i mitt liv. Jag vill nog inte veta.

Nu är tiden kommen. Julmustens tid. Den tid man ska slå i glasen och vara lustig.

Jag dricker direkt ur flaskan och slår i glasen, klirr-klirr. Faller i osammanhängande fraser, stupar med huvudet före i klingande kristall. Klirr-klirr-ding-dång. Trasighet på insidan syns tackom och lovom inte. Men jag minns inte ditt leende längre.

Där ute andas universum, gör rosor på rutorna. Tidens gång med krispiga stavar mot iskalla vintergatan medan miljoners miljarders singelflingor föds och faller, såna som jag. Landar mjukt, blir ett med alla i ett töcken av täcken. Inbäddad i vita osynligheten, väntar på intet. Som jag. Och jag känner mig olustig med facit i hand. Jag har slagit mina glas sönder och samman och jag mår illa. Svinförgiftning? Nej. Kalkon. Jag åt kalkon igår. Kalkonförgiftning. Bevisen är tydliga. Här sitter jag nu, med ring på fingret och en rökt kalkon vid min sida. Det måste vara mustens fel.

So, this is Xmas.

En dag kvar. En dag! Förstår inte hur jag ska hinna med. Det är bara helt omöjligt, som jag ser det. Men så ser jag bara omöjligheter i det mesta när tiden är en bristvara. Realistisk pessimist, kallas det visst.

Nu är tiden kort. Förbannat kort. Snart är den död. Och jag fattar ett viktigt beslut i sista sekund. Jag ska omvandla mig till realistisk optimist. Det kan ta väldigt lång tid med denna transformering, men hey, jag har ju hela livet på mig. Usch.

En dag kvar. På denna enda dag ska jag hitta någon jag inte funnit under ett helt liv. Letar febrilt bland uppdykande besökare. Inte den, inte den, inte den. Men kanske den? Om jag har öronproppar och blundar varje gång vi träffas ska det nog gå bra, säger jag uppmuntrande till mig själv. Försöker övertyga mig om det förträffliga valet jag just håller på att göra och påminner mig om att han är rik. Sedan bestämmer jag mig. För att tacka nej.

En dag kvar. En enda dag. Nej, det här går inte. Skärpning! Jag kanske kan göra ett slags matematiskt logiskt urval. Om jag räknar trejde personen uppifrån och bara bestämmer mig för att det är han som är Han.

Räknar.

En. Två. Tre.

Stirrar på en man utan bild. Eh, men vänta lite nu. Visst var det väl fyra jag skulle räkna till? Fyra. Så var det. Jag börjar om. Nummer fyra visar sig vara en luggsliten fårfarmare från Sveg. Min positiva inställning är oklanderlig. Vem har inte längtat efter att få karda ull? Sedan kommer tvivlen som vänder ut och in på allt det som är jag. Det här går inte. Får är inte min grej, okej?

Okej, okej, okej. Kör igen. Tredje gången gillt. Nummer sju blir det. Oavsett. Är jag säker på detta? Ja, jag är säker. Helt idiotsäker. På nummer sju. Högsta vinsten ligger på sjuan.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Åtta.

Nä, nä, nä. Försök inte! Sju var det ju.

Sju. Med bävan läser jag "Hej! Jag är en glad man med fasta skinkor".

Snart är det jul. Hurra.

Du. En sak måste du förstå. Det är inget problem för mig. Avståndet.

Jag säger det igen. För du måste verkligen förstå det. Problemet ligger inte i antal meter eller mil.

Okej. Det kunde varit enklare att hålla om dig. En aning mindre komplicerat om du funnits här. Det måste jag erkänna. Jag har visserligen ganska långa armar så här i adventstider. Man förändras med årstiden och mina extra tentakler är bra att ha. Sjuarmad, strålande och vacker i all min glans famnar jag över rätt stora områden, ska du veta. Med andra ord, det skulle - trots snudd på ljusårs avstånd - vara hanterbart om du bodde vid världens ände. Åtminstone ett par månader om året.

Men.

Lustigt, förresten. Har du märkt hur man alltid hamnar där, förr eller senare? Vid "men".

Men. Jag har varit vid världens ände. En gång. Två gånger. Tre gånger. Och  jag måste säga att mina förhoppningar nu är en aning grusade, solkiga och trasiga i kanten. På gränsen till strimlade. I det närmaste tillintetgjorda, som när naivt aningslösa papper slukas av en vrålhungrig dokumentförstörare. Hur som haver. Jag var där. Där, vid världens ändhållplats. Men. Inte du.

"Ej heller fanns ditt väsen att skåda vid världens sista öken, ödsliga hav eller hemliga strand" utropar jag melodramatiskt i ett försök att väcka universums sympati. Vilket såklart visar sig vara ett fullständigt bortkastat tilltag. Stjärnor skiter väl i trivialiteter. Nej, du var helt enkelt inte där. Inte ens vid världens ändligaste stormarknad eller Burger Inn's sista utpost.

Det är då, i exakt den stunden när man står mitt i den flottiga folkhopen, det är då hoppet sjunker ned till fotknölarna med en duns. Underlaget sviktar betänkligt när själen lämnar kroppen alldeles för länge och aldrig har man väl blivit så effektivt knäad som då. När sans och vett återvänder formar sig förvirringen slutligen till en enda samlad tanke. Modlös i barm snyter man sig i stora snusnäsduken och tänker med norrländskt vemod "Vars i hela frid'n håll' du hus?" Håller du hus, slott eller koja någonstans överhuvudtaget?

Det är just det som är kärnan, roten, den springande punkten ... finns du?

Det är väl ganska naturligt att man är lite misstänksam så här i influensatider.

Även om man har vaccinerat sig finns det ingen garanti mot en alltför tidig död. Därför tycker jag att man fortsättningsvis ska vara extremt försiktig. Mot alla som kallar sig vänner. Ett silkeslent "jag vill vara din vän" får mig att hoppa tio meter bakåt, springa allt vad jag kan hem till mitt lilla bo, barrikadera mig tills jag tvättat öronen med kaustiksoda och tvingat minnet till förnekelse av det infekterade ordet vän. Jag har nog sett hur illa det kan gå och jag vill fan i mig inte ha någon vän som ödelägger mitt liv.

Här gäller det att vara på sin vakt. Hela tiden. Rätt vad det är ploppar det in ett mail med underskriften Vänliga hälsningar. En del försöker med Mvh, men haha, den enkla går jag inte på. Jag vet vad Mvh betyder. Det är bara att hälla desivon i ögonen och försöka glömma det man sett.

Med allt detta sagt och tänkt har jag nu kommit fram till att det vore bra med en skylt. Alla ska ha en väl synlig skylt på kroppen. En innehållsförteckning där man tydligt kan läsa vad som finns innanför pannbenet och vad som döljer sig i själ och hjärta. Så man vet. Om det är en vän eller inte. För man vill inte göra några dumma misstag. Jag menar, vem vill köpa vännen i säcken? Det kan vara förenat med ett knivhugg i ryggen eller två.

... eller rättare sagt, OM jag någonsin kommer så långt ...

this is the way to go!