Jag vet nog hur det blir.

Får väl på pälsen om jag är blåögd. Du vet, så där barnsligt naiv. Troligtvis klassad som mindre intelligent, oklok, utan vett och sans.

Då må det vara hänt.

Jag orkar inte vara analytisk, planerande, förutseende. Jag vill släppa alla tankar på om, när, hur, eventuellt och kanske. Jag vill bara lalla med. Lallallalla. Fem minuter, åtminstone.

Tack.

Anar en viss kantighet i tilltalet. Korta fraser. Utan början eller slut. Som små pågående örfilar. Troligen har jag placerat orden i fel ordning eller varit ovetande om vad jag borde ha sagt. Nu får jag mitt straff. Jag kan förstås skylla ifrån mig och säga att jag inte visste bättre.

Jag visste inte bättre.

Av någon anledning intar jag en oerhört vänlig position. Förstående. Överslätande. Dina kantiga bostäver landar mjukt mot min kind. Troligen bara ännu ett utslag av min benägenhet att balansera atmosfären med för tillfället passande attityd och energi. Hade du varit en grå liten mus, då hade jag varit ett knallrosa lejon. Ett vildsint svin och jag hade varit en sävlig sengångare. En väldresserad hund hade gjort mig till en slarvig larv. Jag är så många i en. Alltefter situation och person. För att uppnå den där balansen.

Min stundtals modesta approach är kanske bara ett strategiskt drag. Söt och oförarglig är bästa ingång för att invagga andra i säkerhet och förvissning om min absoluta harmlöshet. Sedan är det bara för mig att slå till. Utan nåd. Om jag behöver det. Men hur går det då med balansen? Om jag går över lik, vad liknar det? Är det ett naturligt urval? Den starkaste överlever, resten blir till saftig mylla?

Den är min styrka och min svaghet. Den förstående, uppmjukande och överslätande sidan. Jag gillar den. Jag avskyr den. Jag balanserar mitt liv med den. För att bevara eller skapa någon slags frid och fred. Till vilken nytta?

Vet inte.

Jag kan knappast rädda världen. Bara min del av världen. Den jag lever i. Den som är närmast mig.

Tänker att det skulle vara fint om man var en god människa. Genuint god. Osjälvisk. Och så. Men det ligger nog inte i människans natur att vara något annat än genuin fullblodsegoist.

Se där, nu vänder vinden. Ditt tilltal är mjukare. Dina meningar längre, de har någon form av innehåll som stannar kvar. Balansen måste upprätthållas och jag snäser av dig kort och koncist. Allt är plus minus noll igen.

Något gick sönder inom mig. Ritsch-ratsch-fillibombombom.

Jag gillar inte det. När saker händer så där plötsligt. Det spolierar mina möjligheter att bruka begreppet "sedan". Skriva. Ringa. Tala om att jag gillar dig. Allt som jag skulle göra. Sedan.

Du förstår, det hände sig vid den tiden, på självaste juldagen, att h*n blev till. I tanke och handling. Födelsen avlöpte helt utan smärta. Jag vet inte varför det hände just på juldagen. Kanske var det för att man var ledig från jobbet och levde i en allmänt kravlös tillvaro. Kanske var det bara den naturliga utvecklingen av begynnande lust, sprungen ur pågående snöyra och kramvänliga kristaller. Jag vet inte. Men den nyfödda var den finaste varelse våra händer skapat. Lilla Karl-Astrid.

Morgonen därpå var Karl-Astrid död och inuti mig hördes det där förfärliga ritsch-ratschet. Karl-Astrid var icke mer och jag tvingades bevittna den vidriga avrättningen. En megakolossal gulful traktor med gigantisk skopa fick för sig att rensa bilvägen från den ansenliga mängd snö som fallit under natten. Med full kraft trycktes den samlade snömassan mot den gran där Karl-Astrid stod och log så vänligt. Huvudet flög av och landade en bit bort. Kroppen mosades till fullständig oigenkännlighet. Av snö är du kommen, snö skall du åter varda. Och jag hann inte sätta dit de där extra knapparna, hann inte ge den där rödrandiga halsduken jag tänkt. Jag hann inte ens säga "god morgon". För det kom inget sedan.

När ska jag lära mig att sedan sällan eller aldrig existerar? Sedan är inte att lita på. Ett fullständigt oberäkneligt begrepp. Det finns bara ett pålitligt nu.

Och jag undrar hur många Karl-Astrids det funnits i mitt liv. Jag vill nog inte veta.