Sluta upp med det där! säger jag strängt till mig själv.

Och upprepar strax samma beteende igen. Suck.

Jag är så trött. På detta eviga tjatande. När ska jag göra som jag säger? När? Hur många årtusenden ska jag slösa bort med dessa ständiga snedsprång och avvikelser från den ursprungliga planen?

Men jag kände inte för det just idag, hade ingen lust.  Va?? Hade ingen lust?? Här kan man inte komma dragandes med lust i tid och otid. Lust? Vad är det? Inte något annat än en bedräglig villfarelse om lycka som mättar. Lust är inget att lita på. Håll dig till planen. Bara gör. Oavsett smärtornas smärta, plågornas plåga och lättjans förbannelse. Bara gör. Känn inte efter så jävla mycket. Gör! Du vet hur det blir annars.

Ja. Jag vet hur det blir. Mina många misslyckanden radas upp och ligger där framför mig, stora som rostiga segelfartyg. De gör sig ingen brådska att försvinna, det kommer att ta lång tid innan de seglar iväg till annan destination. Vädergubben sa att vinden vägrar blåsa idag. Ingen vet hur länge stiltje kommer att råda. Vinden, den nyckfulla skojaren, gör som den vill. Och nu vill den inte. Så jag får vackert betrakta mina fallerade planer, eller rättare - min oförmåga att genomföra.

Måste hålla mig till min plan. Måste. Genomföra. Fast jag inte känner för det, inte har lust, inte orkar vara i det som gör ont. För jag vet. Det finns inget annat sätt. Min strategi för att nå målet är väl genomtänkt. Det är bara jag som ställer till det. Jag sabbar det hela när oviljan att uthärda smärta besegrar visheten.

Jag har åtminstone förstånd nog att inte komma med klämkäcka tillrop. Det är totalt verkningslöst med kom-igen-med-friska-tag  eller ryck-upp-dig-vetja!  Inga såna fraser kan få mina lungor att blåsa med den kraft som krävs för att flytta ett enda fartyg. Inte ens förflytta ett litet ensamt löv som ligger kvar på kajen sedan förra hösten. Bara handen på min axel och ett försiktigt ge-inte-upp som tickar på därinne kan hålla lungorna vid liv.

Så är det. Jag måste se till att hålla fast vid den lilla motor som driver kuggarna, som håller maskineriet igång - ge inte upp. För vinden kommer att mojna och fartygen kommer att ligga stilla många gånger än. Jag kommer att svika min plan en gång till och en gång till. Måste bara hålla fast vid ge-inte-upp.

Ge-inte-upp, ge-inte-upp, ge-inte-upp

Nu sitter jag här i min lilla vrå och begrundar bankvärldens förfall. 

Det tog alldeles för många minuter innan mitt kassa-ärende blev expedierat. Varför då? undrar man. Det berodde inte på att det var särskilt många kunder före mig. Nej. Det måste ha funnits någon annan orsak. Kassapersonalen sprang ut och in från sina platser mest hela tiden. Vad har de för sig? undrar man. Kollar de på OS? Brinner det i knutarna? Eller vad?

Några knapptryck på dataskärmen är allt de hinner med innan de försvinner ut från sin lilla desk. Sedan in igen, vända på några papper, därefter hastig sorti. Fram och tillbaka. En ständig skytteltrafik. Och där stod jag och väntade på min tur i evigheters evighet.

Näe. Det går utför med Sverige. Men vi är bäst i OS. Och tänka sig att jag nyss har varit där, mitt i högborgen av Obefintlig Service.

Men håll dig på din plats, din ... din nedrans hoppetossa!  skriker jag mycket högt inombords när hon dunsar in i mig för åttiofjärde gången.

Det blir alltid problem. Har du tänkt på det? Problem när folk inte håller sig på sin plats. När de envisas med att gång på gång röra sig över gränserna till annanmansland. Dessa ständiga konfrontationer är en säker källa till irritation, i synnerhet när det stycke mark man förfogar över är väldigt litet.

Hur kommer det sig att folk inte lär sig av misstagen? Hur kommer det sig att dessa kränkningar fortsätter och fortsätter? Jag menar, en armsving i ryggen eller en spark på benet borde det inte göra felsteg och olovligt intrång på annans ägor till en läxa att lära av - till en erfarenhet att inte upprepa? Nej. Tydligen inte.

Jag försöker undvika hennes hejdlösa framfart genom att hålla min plats, men tvingas ändå parera i sista stund. Om och om igen. Jag vägrar lämna det som är mitt. Beslutar mig för att inte väja för lite hugg och slag, inte krypa undan utan ta striden. Varje gång vi tacklas vänder hon på huvudet och ler ursäktande mot mig. Jag ler tillbaka. Grymt ansträngt och med en stramhet som endast uppnås genom en överdos av citroner. Men hon uppfattar nog inte det onaturliga i min krystade munstretch. Och jag blir ännu mer irriterad. Den där människan borde ha en egen inhägnad med strömförande stängsel. Man får faktiskt inte hoppsa omkring hur som helst. Inte när många ska samsas i en liten världsdel.

Så småningom försöker jag bara acceptera situationen och finner mig i ett antal blåmärken här och där. En klen tröst är att hon antagligen kommer vara lika blåslagen som jag. Som genom ett under lyckas jag undvika att hennes hovar trampar på min ömma tå - den som jag redan har blivit trampad på. Alltid något positivt. Känner att jag inte hade kunnat ansvara för konsekvenserna om min misshandlade tå blivit utsatt för ytterligare tortyr. Således borde detta vara positivt även för hoppetossan. Även om hon inte vet hur lycklig hon är över att fortfarande vara i livet.

Nu ska jag se över mitt lands väl och ve. Vila och mat gör mig nog på bra humör igen. Kanske. Eller varför inte den enkla insikten att jag inte fått någon istapp eller lavin i huvudet. Ännu. Jag kan vara lycklig över att fortfarande vara i livet.

"De e bäldit kallt ote", sa han bakom disken när jag passerade för att träda ut i vardagen. "Minos schogotre. Kallt. Bäldit kallt".

Oj då, sa jag och insåg att min lilla utflykt kanske skulle bli dagens ultimata prövning. Men jag hade inget val. Syret i min cell down under var slut sedan länge. Det var absolut nödvändigt att lagra upp i lungsäckarna om jag var intresserad av en fortsatt existens i nuvarande livsform.

De första fem minutrarna gick hur bra som helst, men i den sjätte minuten small det till. Jag var tvungen att dra halsduken över ansiktet, med endast en liten glugg för ögonen. Man vill inte famla i blindo en sån här dag när snöskottarna härjar vilt på taken. Min efterlängtade promenad blev således något av en besvikelse eftersom luftvägarna hindrades att insupa livets anda ofiltrerat. Det var som att spatsera omkring inne i bunkern. Bara lite kallare. Bäldit mycket kallare, faktiskt.

Efter en timmes knatande gav jag upp utelivet och beslöt att uppsöka närmaste ICA. Behövde inhandla någon form av lunch. Hamnade framför hyllorna med färdiga sallader. Vände och vred på samtliga förpackningar för att finna den som skulle kunna tänkas smaka något annat än vatten och plast.

Plötsligt stod en liten tant bredvid mig. Gammal och grå, hon måste ha varit minst 150 år. Vet inte varifrån hon kom. Hon ploppade bara upp där, från ingenstans. Lite som på animerad film. Wawoom, and there she was. Jag vet inte om hon tittade mest på salladsförpackningarna eller på mig. "Jag köper aldrig såna där sallader"  sa hon med eftertryck och gjorde en konstpaus. Nähä, sa jag. "Vet du varför jag inte köper såna där sallader?"  sa hon och spände ögonen i mig. Näe, det vet jag inte, sa jag. "Jo, det ska jag tala om för dig". Här förväntade jag mig nu en tre timmars utläggning om varför man inte bör köpa färdig sallad. Men hon höll sig oväntat kort. Tack och lov. "Du förstår, en gång när jag köpte en sån där färdig sallad ... då kom det ut flugor när jag öppnade locket". Jaha, oj då, det var inte bra, sa jag. "Nej, det var verkligen inte bra. Därför köper jag inte sallader längre" sa hon triumferande. Sedan gick hon. Eller om det var jag som gick först. Jag minns inte. Vet bara att jag plötsligt inte var benägen att betala ett enda öre för någon plastsallad om det dessutom skulle finnas flugor med på köpet. Eller maskar. Fyllningen kan ju variera när det är dagens.

Tror jag nöjer mig med lite te.

Idag är det leverpastejens dag. Visste ni det? Inte jag heller. Men det måste vara så. Alla tecken tyder på det. Snöflingorna som faller där ute viskar "leverpastej, leverpastej" med sina spröda röster så det hörs ända in i mitt lilla krypin. Tevattnet som kokar bubblar "lev-blubb-er-blubb-pas-blubb-tej". Och hela min kropp skriker efter leverpastej.

Naturligtvis har jag i min välfyllda kyl ... ingen leverpastej. Tarmen gråter. Vad göra? Seså, lilla tarm. Inte gråta. Allt ska bli bra, ska du se. Klockan är snart åtta och då öppnar butiken runt hörnet. Vi måste bara vänta några minuter till. Tick tack tick tack. Ack, huru visarna släpa sig fram och skänka intet annat än smärtsam väntan.

Näe. Nu orkar jag inte vänta längre. Jag hastar till affären och bankar på dörren. Kanske släpper de in mig lite tidigare.

Hopp och hej, leverpastej!

Svart. Det känns tryggt. Okomplicerat. Man blir som en punkt i mångfalden av former och färger. Nästan osynlig.

Därför är mina senaste klädinköp årets överraskning. Vilka härliga färger, sa hon i kassan. Jaa, svarade jag med stundens övertygelse om att jag gjort ett gott köp. Knallrosa. Knallorange. Knallgrön. Knallila. Helt plötsligt kommer jag att synas i mängden. Inte för att det inte finns en massa färger. Men för den där knalliga tonen. Jag kommer att sticka ut. Bli som en rörlig neonskylt. Alla kommer att se mig. Har jag tänkt på det? Har jag verkligen funderat igenom hur mitt liv kommer att gestalta sig i fortsättningen? Nej, det har jag inte. Jag bara köpte de där plaggen för färgernas skull. För att de väckte något inom mig. För att de sa "hej, du behöver oss". Frågan är bara - gör jag verkligen det? Behöver jag bli så där väldigt synlig? Jag kanske inte står ut med all uppmärksamhet. Kanske ramlar ihop i en liten hög. Bara så där. Knall och fall. Drop dead gorgeous. Synlig i all min färgprakt, men död. Eller så blir jag den jag borde vara. Synlig. Och levande.

Uppdatering: Den knallgröna bar jag igår. Den lila idag. Jag gillar fortfarande svart. Men också det färgspektakulära. Jag är fortfarande jag. Bara lite annorlunda. Vilket känns tryggt. Knalligt är mitt nya svart. Och det gör inget att jag syns. Måste bara vänja mig vid känslan.

Det är nu den nionde dagen sedan jag anlände till mitt rum med insikt.

Har jag blivit klokare, visare, smartare? Knappast. Har jag uppgått i ett euforiskt tillstånd av flödande kreativitet och nedkommit med en enda skapelse? Icke. Har jag drabbats av sanslöst vanvett och skapat nya djärva mål? Nix.

Stirrar fånigt på skärmen. Registrerar de olikfärgade fälten, noterar de krumelurer som är utplacerade i vertikala och horisontella rader.

Den kan inte hjälpa mig. Skärmen. Det är helt uppenbart. Men det skänker någon slags vila att betrakta den strukturerade formen. Samtidigt som jag inte vill något annat än spränga de där förbannade gränserna, ta ut svängarna och gå utanför ramen. Jag kommer att ta till båda metoderna. Måla innanför och utanför den streckade linjen. Skriva klokt och skriva vansinnigt. Hoppa rätt på plankan och hoppa i galen tunna.

Men just nu händer alltså ingenting. Da Big Nassing. Stirrar. Undrar. Är det nu man ska plocka fram gamla minnen? Jag minns. Igår. Då köpte jag en chokladkaka. En sån där plain, utan extra fyllning eller smaksättning. Bara choklad. Mörk. 85 procent. Jag minns att jag åt upp halva kakan. Det borde betyda att jag har hälften kvar. Jag minns. Att det ska snöa laviner idag. Att jag med största sannolikhet kommer fastna någonstans på vägen. Det gör inget. Jag är ju redan fast i tanken.

Men jag kan äta min choklad ikväll. Här i mitt lilla rum. Gott. Utsökt. Deliciöst.

Imorgon blir det den tionde dagen. Den kanske blir annorlunda. På något sätt. Jo, det blir den. Min choklad kommer att vara uppäten. Trist.

Det vore enkelt. Så jävla enkelt med fina råvaror.

Men så länge usla ingredienser fortsätter tillsätta sig själva och beblandar sig med den omutliga envisheten och viljan att ändå försöka, kommer den totala smakupplevelsen att ge en besk eftersmak av besvikelse och frustration. Så länge 100-tals kilo disfunktion fortsätter blanda sig i mitt liv kommer det fulländade mästerverket aldrig att födas.

Jag vill börja om. Med rena, okomplicerade smaker som förhöjer och ger kvalitet till anrättningen. Jag vill ha samma förutsättningar som de andra. Men det har jag inte. Än så länge. Kanske aldrig. Det jag har i mitt skafferi är det som tilldelats mig. Det är varorna jag ska göra något av. Gud vet att jag har försökt, enligt konstens alla regler och mina extra knep. Resultatet kan aldrig bli något annat än "nästan". Nästan som. Nästan smakfullt. Nästan delikat. Nästan ögonfröjd. Nästan nästan.

Det ska vara gott att leva, sa någon för många herrans år sedan. Absolut. Det tycker jag med. Fortfarande. Och jag kämpar så hårt för att få till den där goda smaken. Men det vill sig aldrig riktigt. Det är inte kockens fel när köttet är dåligt och smöret härsket. Det är inte mitt fel att det smakar som det gör.

Jag hoppas fortfarande på en leverans av färska råvaror. Visst är det dumt? Helt sanslöst korkat. Jag vet. Hur som haver. Till dess leveransen är ett faktum får jag fejka det som serveras. Så gott jag kan. Synd. På en så bra kock.

Nej. Jag ska inte. Nej, nej och nej!

Inte falla in i sörjan av gelé och choklad och rosenblad. Inte låta mig förblindas av formpressade nyckelringar och överdekorerade små kort. Nej, har jag sagt! Inte medverka till att hålla någon gammal påhittad tradition vid liv. Inte försvinna i mängden av puttenuttiga, ullegulliga uttryck för det av allmänheten upphöjda, en dag som denna.

Trams, är vad det är. Trams och krimskrams till ingen nytta. Nej, nej och ... ja. Okej då. Men jag tänker inte säga något snuttefnuttigt. På sin höjd markerar jag min välvilja mot andra varelser med en enkel figur. Jag kan även sträcka mig så pass långt att jag fyller figuren med färgen röd. 

Så. Behold the masterpiece:

... och må din dag bli den bästa, med mycket trams

Nya dofter. Nya ljud. Eller kanske inte nya. Men annorlunda.

Det finns inga fönster här. Inte en endaste liten glugg. Bara vita väggar. Och en spegel. Jag kan ställa mig framför den så blir vi två. Fast ensamheten är inte störande med sin närvaro. Inte just nu.

Det finns två tavlor också. Svartvita fotografier föreställande Söder Mälarstrand och någon gammal gata i Gamla Stan. Enkelt möblerat i övrigt. Men stilrent. Vilsamt. Nästan som hemma. Men annorlunda.

Jag anpassar mig snabbt till min nya cell. Här ska jag leva och bo i många dagar och nätter. Men det ska nog gå bra. Jag har ju min alldeles egna tekopp med mig. Och min lilla tekokare. Snart blir dofterna mina. Och ljuden ska vagga mig till ro. 

Det ska nog gå bra, ska jag se.

Du tycker att jag sjunger så fint.

Jag borde väl säga tack, men kan inte annat än förakta dig. Inte för att du ger mig en komplimang. Snarare för det faktum att du säger samma sak till Milla, Cilla och Nilla. Vem som helst kan ju höra att de sjunger för jävla dåligt.

Jag ifrågasätter allvarligt din trovärdighet.

Och min förmåga att ta ton.

dags att kliva upp nu

dags att vakna i samma olika livsrum

vi ser samma tapeter som igår, men mitt tak är inte välvt och oändligt som ditt

samma strand, men min sand är inte mjuk som din

räknar mina droppar, det har kommit några nya

enmiljonåttahundratre, enmiljonåttahundrafyra

lugn, bara lugn

jag begär inte att du ska bära mina hav

räck mig bara ett par hinkar och oket där på rostig krok

sedan kan du somna om

Det blir för dyrt. Vem vill frivilligt betala vansinnespriser?

Nej, det blir alldeles för dyrt med blod, svett och tårar. Med tid och pengar. När man inte ens vet om det betalar sig in the end. Varför förbruka sina livsandar när man inte vet om resultatet blir det önskvärda? Det enda rätta är att vara realistisk, se till sannolikheten och nyttan. Tänk för allt i världen ut problemen i förväg. Så de kan undvikas genom att göra ingenting. Det blir billigast så.

Tycker du, ja.

Din realism är inte min realism. Allt jag kan säga är: mina ben bär inte för ett enda steg, mina vingpennor är brutna, men jag nådde trädtopparna.

Jag gjorde faktiskt det.

De predikar kärlekens lov

Säger att man måste vara snäll och god mot alla

Snäll och god

Snäll och god

Man måste säga rara och vänliga ord

Klappa på huvud, axel, knä och tå, knä och tå

Man måste det, annars får man ingen kärlek tillbaka

Fan.

Jag visste väl att det fanns villkor med i det hela

Nu kommer dom

Med kärleken i högsta hugg

Jag springer och gömmer mig

Vad är det? frågar du mig.

En helt berättigad fråga som förtjänar ett tydligt svar. Tydligheten blir dock något skymd av ovisshetens slöjor, kan man säga. Jag vet nämligen inte exakt vad det är med mig. Bara att det är något.

Kanske är det en tillfällig obalans i tarmfloran. Kanske är det en tillfällig invasion av malignus stressus som rusar runt i systemet. Eller så är jag bara lite tillfällig hela jag. Tillfället gör människan. Kan det vara så? Det låter hemskt. Som att vara ett offer för omständigheterna. Tillfället gör mig till den jag är. Fast lite sant är det nog. På sätt och vis. Men minst lika sant att människan gör tillfället. Med egen hjärna och för egen hand. Vill jag tro.

Vad är det? frågar jag mig.

Vet inte. Jag är bara lite tillfällig idag.