Du vet, ibland blir det bara så. Man vet inte hur eller varför. Det händer. Fast det inte står på önskelistan. Det bara händer ändå. Fast kroppen skriker "neeej, jag viiill iiinte!" Och man befinner sig i ett gigantiskt ingenting som består av en massa tomma fraser och ihåliga löften. Man undrar förtvivlat var den där beslutsamma fokuseringen tog vägen, den som höll ögonen på färdriktningen, den som höll stegen taktfasta och ryggen rak.

Allt flöt ju på så bra nyss. Men nu?

Det bara händer. Plötsligt har man intagit en position av framstupa sidoläge i ett lerigt dike eller irrar omkring mitt ute på något ödsligt kalhygge. Full fart framåt mot mål har bytts ut mot ändlöst grävande i hål. Mot tveksamma andetag, håglöshet och likgiltiga soluppgångar.

Precis nu, mitt i det här ingentinget, måste det ske. Jag ska välja. Inte vad jag vill eller har lust med för stunden. För jag vill ingenting och har bara lust att lägga mig ned och göra ... ingenting. Nej, jag ska välja att besluta mig för ska.

Jag ska välja att lyfta mina armar, upp mot himmelens välvda bågar. Trots att mina lealösa tentakler är tunga som 10 ton cementblock.

Jag ska välja att andas, fylla lungorna med liv. Trots att lungsäckarna har tvättats 17 gånger i 90 grader och numera är av en myrfots storlek. Trots att töjbarheten är i det närmaste obefintlig.

Jag ska välja att tro och hoppas på min egen förmåga och andras välvilja. Trots alla förbenade om och men.

Sedan ska jag flyga. Skit samma om jag inte vet vart jag är på väg eller var jag kommer att landa. Jag ska bara göra det. Flyga. Så långt eller kort, högt eller lågt jag bestämmer mig för. Kanske bara flaxa lite med armarna. Men jag har gjort ett val. Jag har ansträngt mig och påverkat min situation på det sätt jag kan för stunden. Jag har lyft mina armar och visat mig den respekt jag förtjänar. Och mitt val kommer att vara avgörande för mig och kanske för någon annan.

Ska. Jag ska vara redo för take-off. Nu och när som helst.