Eh ... ja, alltså inte här men här 

"Hörnivänner" brukade han säga inledningsvis, chefen, och då visste man att det var något eländesbesked på gång. Det lät ändå rätt coolt när hann på detta sätt, med den pondus endast en man i chefsposition kan besitta, lät oss ana den bistra fortsättningen.

Jag är varken man eller chef, men tar mig vissa friheter.

Hör ni vänner. Låt oss se sanningen i det lätt rödsprängda vitögat. It's not gonna happen. Ever. It was not meant to be. Not for me. And now, with all that said, don't be sad. Det räcker så bra med mina egna ränder. För övrigt verkar det stämma. Det där med ränderna som aldrig går ur. Dropparna urholkar stenen, gör små ojämna fåror på förut rena, lena ytor. Och nu, ett väl ingraverat randigt mönster. Som blir djupare för varje tår som går.

Vad det är som inte kommer att hända? Jag kan väl säga så mycket som så här: både det ena och det femte. Däremellan, dvs punkterna två, tre och fyra, är det möjligt med lite action. Det är sånt som står helt eller delvis inom min kontroll och är därmed påverkbart.

Jag har aldrig känt mig mer urvattnad än i denna stund.