Något gick sönder inom mig. Ritsch-ratsch-fillibombombom.

Jag gillar inte det. När saker händer så där plötsligt. Det spolierar mina möjligheter att bruka begreppet "sedan". Skriva. Ringa. Tala om att jag gillar dig. Allt som jag skulle göra. Sedan.

Du förstår, det hände sig vid den tiden, på självaste juldagen, att h*n blev till. I tanke och handling. Födelsen avlöpte helt utan smärta. Jag vet inte varför det hände just på juldagen. Kanske var det för att man var ledig från jobbet och levde i en allmänt kravlös tillvaro. Kanske var det bara den naturliga utvecklingen av begynnande lust, sprungen ur pågående snöyra och kramvänliga kristaller. Jag vet inte. Men den nyfödda var den finaste varelse våra händer skapat. Lilla Karl-Astrid.

Morgonen därpå var Karl-Astrid död och inuti mig hördes det där förfärliga ritsch-ratschet. Karl-Astrid var icke mer och jag tvingades bevittna den vidriga avrättningen. En megakolossal gulful traktor med gigantisk skopa fick för sig att rensa bilvägen från den ansenliga mängd snö som fallit under natten. Med full kraft trycktes den samlade snömassan mot den gran där Karl-Astrid stod och log så vänligt. Huvudet flög av och landade en bit bort. Kroppen mosades till fullständig oigenkännlighet. Av snö är du kommen, snö skall du åter varda. Och jag hann inte sätta dit de där extra knapparna, hann inte ge den där rödrandiga halsduken jag tänkt. Jag hann inte ens säga "god morgon". För det kom inget sedan.

När ska jag lära mig att sedan sällan eller aldrig existerar? Sedan är inte att lita på. Ett fullständigt oberäkneligt begrepp. Det finns bara ett pålitligt nu.

Och jag undrar hur många Karl-Astrids det funnits i mitt liv. Jag vill nog inte veta.