En dag kvar. En dag! Förstår inte hur jag ska hinna med. Det är bara helt omöjligt, som jag ser det. Men så ser jag bara omöjligheter i det mesta när tiden är en bristvara. Realistisk pessimist, kallas det visst.

Nu är tiden kort. Förbannat kort. Snart är den död. Och jag fattar ett viktigt beslut i sista sekund. Jag ska omvandla mig till realistisk optimist. Det kan ta väldigt lång tid med denna transformering, men hey, jag har ju hela livet på mig. Usch.

En dag kvar. På denna enda dag ska jag hitta någon jag inte funnit under ett helt liv. Letar febrilt bland uppdykande besökare. Inte den, inte den, inte den. Men kanske den? Om jag har öronproppar och blundar varje gång vi träffas ska det nog gå bra, säger jag uppmuntrande till mig själv. Försöker övertyga mig om det förträffliga valet jag just håller på att göra och påminner mig om att han är rik. Sedan bestämmer jag mig. För att tacka nej.

En dag kvar. En enda dag. Nej, det här går inte. Skärpning! Jag kanske kan göra ett slags matematiskt logiskt urval. Om jag räknar trejde personen uppifrån och bara bestämmer mig för att det är han som är Han.

Räknar.

En. Två. Tre.

Stirrar på en man utan bild. Eh, men vänta lite nu. Visst var det väl fyra jag skulle räkna till? Fyra. Så var det. Jag börjar om. Nummer fyra visar sig vara en luggsliten fårfarmare från Sveg. Min positiva inställning är oklanderlig. Vem har inte längtat efter att få karda ull? Sedan kommer tvivlen som vänder ut och in på allt det som är jag. Det här går inte. Får är inte min grej, okej?

Okej, okej, okej. Kör igen. Tredje gången gillt. Nummer sju blir det. Oavsett. Är jag säker på detta? Ja, jag är säker. Helt idiotsäker. På nummer sju. Högsta vinsten ligger på sjuan.

En. Två. Tre. Fyra. Fem. Sex. Åtta.

Nä, nä, nä. Försök inte! Sju var det ju.

Sju. Med bävan läser jag "Hej! Jag är en glad man med fasta skinkor".

Snart är det jul. Hurra.