Anar en viss kantighet i tilltalet. Korta fraser. Utan början eller slut. Som små pågående örfilar. Troligen har jag placerat orden i fel ordning eller varit ovetande om vad jag borde ha sagt. Nu får jag mitt straff. Jag kan förstås skylla ifrån mig och säga att jag inte visste bättre.

Jag visste inte bättre.

Av någon anledning intar jag en oerhört vänlig position. Förstående. Överslätande. Dina kantiga bostäver landar mjukt mot min kind. Troligen bara ännu ett utslag av min benägenhet att balansera atmosfären med för tillfället passande attityd och energi. Hade du varit en grå liten mus, då hade jag varit ett knallrosa lejon. Ett vildsint svin och jag hade varit en sävlig sengångare. En väldresserad hund hade gjort mig till en slarvig larv. Jag är så många i en. Alltefter situation och person. För att uppnå den där balansen.

Min stundtals modesta approach är kanske bara ett strategiskt drag. Söt och oförarglig är bästa ingång för att invagga andra i säkerhet och förvissning om min absoluta harmlöshet. Sedan är det bara för mig att slå till. Utan nåd. Om jag behöver det. Men hur går det då med balansen? Om jag går över lik, vad liknar det? Är det ett naturligt urval? Den starkaste överlever, resten blir till saftig mylla?

Den är min styrka och min svaghet. Den förstående, uppmjukande och överslätande sidan. Jag gillar den. Jag avskyr den. Jag balanserar mitt liv med den. För att bevara eller skapa någon slags frid och fred. Till vilken nytta?

Vet inte.

Jag kan knappast rädda världen. Bara min del av världen. Den jag lever i. Den som är närmast mig.

Tänker att det skulle vara fint om man var en god människa. Genuint god. Osjälvisk. Och så. Men det ligger nog inte i människans natur att vara något annat än genuin fullblodsegoist.

Se där, nu vänder vinden. Ditt tilltal är mjukare. Dina meningar längre, de har någon form av innehåll som stannar kvar. Balansen måste upprätthållas och jag snäser av dig kort och koncist. Allt är plus minus noll igen.