Du. En sak måste du förstå. Det är inget problem för mig. Avståndet.

Jag säger det igen. För du måste verkligen förstå det. Problemet ligger inte i antal meter eller mil.

Okej. Det kunde varit enklare att hålla om dig. En aning mindre komplicerat om du funnits här. Det måste jag erkänna. Jag har visserligen ganska långa armar så här i adventstider. Man förändras med årstiden och mina extra tentakler är bra att ha. Sjuarmad, strålande och vacker i all min glans famnar jag över rätt stora områden, ska du veta. Med andra ord, det skulle - trots snudd på ljusårs avstånd - vara hanterbart om du bodde vid världens ände. Åtminstone ett par månader om året.

Men.

Lustigt, förresten. Har du märkt hur man alltid hamnar där, förr eller senare? Vid "men".

Men. Jag har varit vid världens ände. En gång. Två gånger. Tre gånger. Och  jag måste säga att mina förhoppningar nu är en aning grusade, solkiga och trasiga i kanten. På gränsen till strimlade. I det närmaste tillintetgjorda, som när naivt aningslösa papper slukas av en vrålhungrig dokumentförstörare. Hur som haver. Jag var där. Där, vid världens ändhållplats. Men. Inte du.

"Ej heller fanns ditt väsen att skåda vid världens sista öken, ödsliga hav eller hemliga strand" utropar jag melodramatiskt i ett försök att väcka universums sympati. Vilket såklart visar sig vara ett fullständigt bortkastat tilltag. Stjärnor skiter väl i trivialiteter. Nej, du var helt enkelt inte där. Inte ens vid världens ändligaste stormarknad eller Burger Inn's sista utpost.

Det är då, i exakt den stunden när man står mitt i den flottiga folkhopen, det är då hoppet sjunker ned till fotknölarna med en duns. Underlaget sviktar betänkligt när själen lämnar kroppen alldeles för länge och aldrig har man väl blivit så effektivt knäad som då. När sans och vett återvänder formar sig förvirringen slutligen till en enda samlad tanke. Modlös i barm snyter man sig i stora snusnäsduken och tänker med norrländskt vemod "Vars i hela frid'n håll' du hus?" Håller du hus, slott eller koja någonstans överhuvudtaget?

Det är just det som är kärnan, roten, den springande punkten ... finns du?