Det gick så lätt förut.

Lätt, lätt, lätt!

Ett flöde utan stopp. Det ena födde det andra. Det andra gav impulser till det tredje, fjärde, femte. Hela tiden nya, oväntade vändningar. Ett generöst och växtvänligt utrymme för kreativa processer.

Nu är det inte så längre. Igen. Det är bara stopp. En riktigt stor propp har hamnat mitt i mynningen till in- och utflödet. Proppstopp.

Ja, ja, ja. Jag veeet. Klart det inte kan vara busenkelt, skitlätt och utan knasiga knepigheter hela tiden. Klart man måste kämpa-på-hej-och-hå då och då eller allt som oftast. Klart man måste värka fram varenda liten tillstymmelse till liv. Oavsett om det gäller en ny bokstav, förlåtelse eller en ny liten människa. Nöden är uppfinningarnas morsa, sägs det. Nöden, denna stora generösa gestalt, ständigt havande, som föder fram nya möjligheter. Därtill är hon nödd och tvungen.

Det måste i förlängningen betyda att jag inom kort kommer ha en hel hög med nyförlösta, skrikande små bebisar i min omedelbara närhet. Jag vet inte vad jag tycker om det. Ett ständigt pågående oväsen, med bokstäver som oavbrutet hoppar runt hela tiden, empatiska utsvävningar till världens ände och omättliga barnamunnar. Men det var väl liv jag ville. Eller?

Jo. Det är liv jag vill. Ett balanserat liv. Inte för långa proppstopp. Inte för mycket gapskriksvrål. Ja, ja, ja. Jag veeet. Man kan inte önska på det sättet. Det fungerar inte så. Livet lever sig på sitt eget sätt, utan hänsyn till vad jag vill. Min räddning är att fila lite mer på det där med tålamod och att härda ut i stundens hetta, torka, översvämning. Att se proppar som tillfälliga och övergående. Hoppsan-proppsan, liksom. Och framförallt vara tacksam för de andetag som blivit mig givna.

Tack.