Historiebloggen

Den 9 juni år 68 dog kejsar Nero efter att ha beordrat en slav att sticka kniven i honom. Det skedde efter att senaten förklarat honom som fiende till det romerska folket och praetoriangardet avfallit.  
Nero föddes som Lucius Domitius Ahenobarbus. Han var son till kejsar Caludius sista maka Agrippina d.y. (kejsar Caligulas syster) och hennes make i första äktenskapet, Cnaeus Domitius Ahenobarbus. Nero var inte från början tilltänkt som kejsare. Hans morbror Caligula tillträdde tronen ung och tycktes ha alla förutsättningar att skaffa sig egna barn men slutade sina dagar utan någon, vilket ledde till att Caligulas farbror Claudius besteg tronen. Claudius adopterade Nero och då Nero var äldre än sin halvbror Britannicus blev det han som kom att ärva tronen efter Claudius död år 54.

Neros första tid vid makten präglades av politisk stabilitet och välstånd. Det berodde mycket på hans goda rådgivare (bland andra filosofen Seneca). Många dyrbara byggnationer började uppföras, bland annat ett ofullbordat palats och dammbyggen. Så småningom ledde detta slöseri till kassakris, vilket försämrade statens ekonomi. År 62 skilde sig Nero från sin fru (och styvhalvsyster) Octavia och gifte sig med den beryktade Poppaea Sabina.

År 64 brann Rom, och de tidiga kristna fick skulden och förföljelserna tog vid. Efter att branden släckts en första gång började den om på nytt inom ett område som ägdes av Neros rådgivare Tigellinus, och Tacitus antydde på grund av detta att den andra och värre fasen av branden hade startats på Neros order. Även Neros eget palats Domus Transitoria brann dock ner till grunden i denna andra fas av branden. Det har aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, var anlagd överhuvudtaget och andra bränder som härjade Rom under andra kejsare har inte tillmätts samma historiska intresse.

Under tiden var hela riket i krig och uppror, bland annat på grund av ekonomiska problem, och när en resning mot Nero vann stöd i senaten, begick han självmord, assisterad av sin förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos. Nero var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68-69); Galba, Otho och Vitellius.

Synen på Nero domineras av senatorernas fiendskap, kombinerad med det naturliga hat som judar och kristna (utsedda till syndabockar efter Roms brand år 64) visat. Nero var dock en erkänt stor expert i en av de konster som en kejsare måste kunna, nämligen "bröd och skådespel". Hans sista yttrande skall enligt traditionen ha varit: "Qualis artifex pereo" (”Vilken konstnär förlorar inte världen i mig”), men även andra sista yttranden har tillskrivits honom. Att han skulle ha spelat lyra under Roms brand avfärdades redan av samtida historiker som ogrundade  rykten.

Byst av Nero källa: Wikipedia