Historiebloggen

Den 25 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över den trettioåttonde breddgraden. De svaga sydkoreanska trupperna på 98 808 man hade inte en chans mot de nordkoreanska trupperna som räknade 200 000 man och som var utrustade med bland annat beprövade sovjetiska stridsvagnar av typ T 34. De ledande amerikanska politikerna verkade överrumplade av anfallet. Den första reaktionen var att inkalla FN:s säkerhetsråd redan på eftermiddagen den 25 juni. I säkerhetsrådet hade Sovjetunionen en permanent plats - med vetorätt men dess ambassadör i FN, Iakov Malik, hade bojkottat alla sammanträden under det senaste halvåret. Samtidigt satt fortfarande en nationalistkines som Kinas representant, och därför beslutade säkerhetsrådet enhälligt att stämpla Nordkorea som angripare och uppmana landet att dra sig tillbaka bakom den trettioåttonde breddgraden.  USA:s president Truman uppmanade nu FN:s medlemsstater att undsätta sydKorea. Han utnämnde general Douglas MacArthur till överbefälhavare för FN-styrkorna.

Krigets förlopp och efterverkningaar

Både Syd- och Nordkorea var diktaturer, men Kim Il Sungs stalinistiska regim i Nordkorea var bättre rustad för krig än Syngman Rhees Sydkorea. De första tre månaderna innebar en konstan reträtt för FN-sidan ända tills man bara kunde bita sig fast vid ett brohuvud kring staden Pusan på halvöns tå. Efter att förstärkningar anlänt inledde MacArthur en motoffensiv, som bland annat bestod i en briljant genomförd amfibieoperation vid staden Inchon på den koreanska västkusten. Den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang föll den 20 oktober och offensiven förde FN-styrkorna ända fram till den manchuriska (kinesiska) gränsen vid Yalufloden.

MacArthur såväl som den amerikanska ledningen såg nu inte endast ett befriande av Sydkorea utan ett förenat Korea under västlig kontroll som liggande inom räckhåll. Man hade emellertid inte tänkt på att en sådan lösning var oacceptabel för Kina. I slutet av november gick en kinesisk armé på 200 000 man över Yalufloden och ingrep i kriget. Amerikanerna blev totalt överraskade. En kinesisk blixtoffensiv drev FN-styrkorna tillbaka över 38:e breddgraden. Den sydkoreanska huvudstaden Seoul bytte innehavare för tredje gången under kriget.

Efter hårda strider kunde en motoffensiv sättas in, som ledde till att Seoul kunde återtas. Överbefälhavare på FN-sidan var nu general Matthew Ridgway sedan MacArthur i april 1951 avskedats av president Truman för ordervägran. Det stod klart att det låg utanför USA:s och dess allierade gränser att erövra Nordkorea, som nu hade tillgång till vapen från Sovjetunionen och soldater från Kina. Man vågade inte – som general MacArthur önskat – gå över Yalufloden eller bomba kinesiska industrier och installationer i Manchuriet, eftersom man räknade med att detta skulle kunna leda till sovjetisk intervention och ett storkrig, ett tredje världskrig! Fronten låstes fast vid 38:e breddgraden.

Försök att få till stånd förhandlingar för att få ett slut på kriget inleddes i januari 1951, men först i juni samma år kom dessa i gång. Krigshandlingar fortsatte i begränsad skala parallellt med förhandlingarna. De visade sig bli utomordentligt utdragna, och de fortsatta striderna med ökade förluster gjorde att den amerikanska opinionen ställde sig alltmera negativ till kriget. Det dröjde emellertid ända till juli 1953 innan ett vapenstillestånd kunde skrivas under. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna. Det görs fortfarande i dag.  Antalet dödsoffer i samband med kriget har beräknats till runt 5 miljoner.

Amerikanska soldater med gasmask bevakar nordkoreanska och
kinesiska krigsfångar på marsch ut ur det oroligaste krigsfång-
lägret, läger 76, på ön Koje 1952. I bakgrunden rökmoln från
det brinnande lägret. Källa SCANPIX