Historiebloggen

Midsommarfirandet är en rent svensk-finsk angelägenhet och har sitt ursprung i förkristen tid. I vissa delar av landet, främst i Skåne, Bohuslän samt de trakter som gränsar till Norge där Asaguden Balder tillbads blev midsommaren firad med mycket skjutande av bössor, samt med eldar tidigare kallade Baldersbål. Resandet av midsommarstången som troligen från början var en sorts fruktbarhetssymbol, blev efter hand här i Sverige och Finland bara en symbol för glädjen över sommarens alla nyutsprungna träd och örter. Midsommarnatten är också enligt folktron fylld av magi. Den är ”de stora och dolda makternas natt”. Då söker man sig gärna till undergörande källor på samma sätt som man gjorde på trefaldighetsnatten. Men man gick inte till de undergörande källorna bara för att bota sina krämpor. Ungdomar sökte sig också dit och offrade en slant för sin kommande lycka. Hade man inte tillgång till en helig källa gick det också bra att samla en smula av midsommarnattens dagg - helst från en kyrkogård- och invärtes eller utvärtes stryka sig med daggen mot den sjukdom som kunde vara aktuell. Även blommor och gräs hade en övernaturlig kraft i sig, och fortfarande är det mången tös som går runt och plockar en bukett med nio sorters blommor som hon sedan lägger under huvudkudden. Förhoppningsvis kommer hon då enligt folktron få gifta sig med den hon vill. Midsommaren och väderleken är också intimt förknippade med varandra. Regn under midsommaren och därefter är skadligt i alla landskap. Ett talesätt lyder ”Be Gud om regn före midsommar, efter midsommar kommer det ändå”.