Historiebloggen

Den 28 juni 1709 skedde slaget vid Poltava i nuvarande Ukraina. Karl XII:s trupper åkte på ett svidande nederlag mot ryssarna anförda av tsar Peter I ”den store” och därefter gick det bara utför med den svenska stormakten.

Bakgrundshistoria och de direkta följderna av slaget

Våren 1709 var Karl den XII:s svenska huvudarmé på omkring 29 000 man stationerad vid staden Poltava på västra sidan av floden Vorskla. Tsar Peter I:s armé i Ukraina uppgick till omkring 45 000 man. Efter det att Karl XII den 17 juni sårats i foten och lämnat över befälet till fältmarskalk Rehnskiöld hade initiativet gått över till tsaren. Det ryska infanteriets huvudstyrka placerades den 26 juni i ett befäst läger sex km norr om Poltava med ryggen mot den branta Vorsklastranden. Under natten till 28 juni 1709 marscherade omkring 18 000 man av den svenska armén upp för att bryta igenom den ryska skanslinje som upprättats för att spärra tillträdet till fältet väster om det ryska lägret. Det avgränsades i söder mot Poltava av skogspartier och djupa raviner. Det svenska kavalleriet drev undan det ryska kavalleri (minst 7 000 man), som var förlagt omedelbart norr om skansarna, och det svenska infanteriet kunde bryta genom skanslinjen. Genom otydlig ordergivning kom en tredjedel av infanteriet under generalmajor Carl Gustaf Roos att bindas av ovidkommande försök att storma skansarna. Det observerades av den ryska ledningen, som skickade ut en styrka för att bekämpa Roos. Den svenska ledningen blev sent klar över Roos och hans bataljoners öde, vilket ledde till osäkerhet och förlorat initiativ. Det ryska infanteriet ryckte ut från sitt läger och ställde upp i två träffen (runt 21 000 man), tät grupperade med stöd av artilleri samt med kavalleri på flyglarna. Det återstående svenska infanteriet (troligen omkring 5 000 man) grupperades mitt emot det ryska i en gles slaglinje med de beridna förbanden bakom infanteriet. Det svenska infanteriet anföll och inledningsvis bröt man in i den ryska första träffens mitt. Snart överflyglades emellertid de svenska bataljonerna och inringades eller retirerade. De svenska beridna förbanden kunde bara fördröja den ryska framryckningen och stödja reträtten. Den ryska ledningen vid Poltava visade sig överlägsen den svenska, och den ryska arméns under kriget successivt förbättrade stridsteknik innebar att ryssarnas kvantitativa numerär nu fick avgörande betydelse.

De svenska förlusterna var enorma. Omkring 8 000 karoliner stupade och nästan 3 000 tillfångatogs på slagfältet. Ryssarna förlorade 1 344 soldater i stupade och 3 292 sårade. Den direkta följden av nederlaget blev kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli. Det militära och politiska initiativet hade definitivt gått över till tsar Peter. De ryska trupperna omgrupperades norrut. År 1710 föll de fästningar som ännu var i svensk hand i Baltikum och Karelen. Anfallsförbundet mot Sverige mellan Ryssland, Danmark och Sachsen återupprättades.

Nästan allt officiellt svenskt material om fälttåget försvann med kapitulationen, varför det svenska källmaterialet domineras av brev, dagböcker och memoarer. De har utsatts för en intensiv källkritisk forskning under 1900-talet. På rysk sida finns kvarlevor i form av skrivelser mellan personer som på höga poster deltog i skeendet, kanslimaterial och de officiella relationerna. Det ryska fälttåget och Poltavaslaget har varit föremål för en omfattande forskning från såväl svensk som rysk sida.

Händelseförlopp, Slaget vid Poltava källa NE