Historiebloggen

Den 28 juni 1709 skedde slaget vid Poltava i nuvarande Ukraina. Karl XII:s trupper åkte på ett svidande nederlag mot ryssarna anförda av tsar Peter I ”den store” och därefter gick det bara utför med den svenska stormakten.

Bakgrundshistoria och de direkta följderna av slaget

Våren 1709 var Karl den XII:s svenska huvudarmé på omkring 29 000 man stationerad vid staden Poltava på västra sidan av floden Vorskla. Tsar Peter I:s armé i Ukraina uppgick till omkring 45 000 man. Efter det att Karl XII den 17 juni sårats i foten och lämnat över befälet till fältmarskalk Rehnskiöld hade initiativet gått över till tsaren. Det ryska infanteriets huvudstyrka placerades den 26 juni i ett befäst läger sex km norr om Poltava med ryggen mot den branta Vorsklastranden. Under natten till 28 juni 1709 marscherade omkring 18 000 man av den svenska armén upp för att bryta igenom den ryska skanslinje som upprättats för att spärra tillträdet till fältet väster om det ryska lägret. Det avgränsades i söder mot Poltava av skogspartier och djupa raviner. Det svenska kavalleriet drev undan det ryska kavalleri (minst 7 000 man), som var förlagt omedelbart norr om skansarna, och det svenska infanteriet kunde bryta genom skanslinjen. Genom otydlig ordergivning kom en tredjedel av infanteriet under generalmajor Carl Gustaf Roos att bindas av ovidkommande försök att storma skansarna. Det observerades av den ryska ledningen, som skickade ut en styrka för att bekämpa Roos. Den svenska ledningen blev sent klar över Roos och hans bataljoners öde, vilket ledde till osäkerhet och förlorat initiativ. Det ryska infanteriet ryckte ut från sitt läger och ställde upp i två träffen (runt 21 000 man), tät grupperade med stöd av artilleri samt med kavalleri på flyglarna. Det återstående svenska infanteriet (troligen omkring 5 000 man) grupperades mitt emot det ryska i en gles slaglinje med de beridna förbanden bakom infanteriet. Det svenska infanteriet anföll och inledningsvis bröt man in i den ryska första träffens mitt. Snart överflyglades emellertid de svenska bataljonerna och inringades eller retirerade. De svenska beridna förbanden kunde bara fördröja den ryska framryckningen och stödja reträtten. Den ryska ledningen vid Poltava visade sig överlägsen den svenska, och den ryska arméns under kriget successivt förbättrade stridsteknik innebar att ryssarnas kvantitativa numerär nu fick avgörande betydelse.

De svenska förlusterna var enorma. Omkring 8 000 karoliner stupade och nästan 3 000 tillfångatogs på slagfältet. Ryssarna förlorade 1 344 soldater i stupade och 3 292 sårade. Den direkta följden av nederlaget blev kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli. Det militära och politiska initiativet hade definitivt gått över till tsar Peter. De ryska trupperna omgrupperades norrut. År 1710 föll de fästningar som ännu var i svensk hand i Baltikum och Karelen. Anfallsförbundet mot Sverige mellan Ryssland, Danmark och Sachsen återupprättades.

Nästan allt officiellt svenskt material om fälttåget försvann med kapitulationen, varför det svenska källmaterialet domineras av brev, dagböcker och memoarer. De har utsatts för en intensiv källkritisk forskning under 1900-talet. På rysk sida finns kvarlevor i form av skrivelser mellan personer som på höga poster deltog i skeendet, kanslimaterial och de officiella relationerna. Det ryska fälttåget och Poltavaslaget har varit föremål för en omfattande forskning från såväl svensk som rysk sida.

Händelseförlopp, Slaget vid Poltava källa NE

Den 27 maj 1702 grundlade tsar Peter "den store" Sankt Petersburg vid floden Nevas utlopp längst in i Finska Viken. Staden anlades efter tydliga västerländska förebilder och med hjälp av utländska arkitekter. Stadsplanen har nederländska drag med kanaler och regelbundna långsmala kvarter, inte minst i de äldsta delarna, på grund av det har Sankt Petersburg ibland kallats "Nordens Venedig". Den är uppkallad efter aposteln Petrus.

År 1712 lät Peter den store göra Sankt Petersburg till Rysslands nya huvudstad, istället för den större men omoderna och fattigare Moskva. och staden förblev centrum för den ryska makten fram till 1918 (med undantag 1728-32), då Moskva efter den ryska revolutionen och första världskriget åter gjordes till huvudstad.

Karta över Sankt Petersburg på 1910-talet WIKIPEDIA

Det finns flera kopplingar till Sverige vid anläggandet av Sankt Petersburg. Sankt Petersburg anlades på ruinerna av den svenskfinska 1600-talsstaden Nyen i närheten av den plats där enligt ryska helgonberättelser den ryske hjälten Alexander Nevskij år 1240 skall ha besegrat en mäktig svensk här. 

Förutom de rent symboliska motiven fanns det troligen också en mycket mer påtaglig orsak till varför Peter den store anlade sin nya huvudstad just där. Det stora Nordiska kriget hade inletts två år tidigare och karolinerna under Karl XII hade inledningsvis haft stora framgångar. Vid slaget vid Narva den 20 november 1700 hade svenskarna vunnit en av sina största militära segrar någonsin mot ryssarna och tsar Peter var fortfarande två år senare på defensiven.

Det fanns flera skäl till varför Peter anlade sin blivande nya huvudstad just där. Det första var att han förde en allmän långsiktig västeuropeiskt inriktad politik där Sankt Petersburg skulle fungera som Rysslands ”fönster åt väst”, ett ryskt centrum för moderna västerländska idéer och tankar. Det andra skälet var mer kortsiktigt och militärstrategiskt . När tsaren byggde Sankt Petersburg hade han helt klart i tankarna att Ryssland behövde ett starkt militärt fäste mot eventuella framtida svenska anfall (det här var ändå sex år före slaget vid Poltava!).och även en permanent stark bas för den ryska Östersjöflottan.

Sankt Petersburg växer
Den stora utbyggnaden av Sankt Petersburg skedde under sent 1700-tal och tidigt 1800-tal söder om Neva med ståtliga palats och ämbetsverk, bland annat Vinterpalatset med Eremitaget och Generalstaben. Ett radiellt gatusystem strålar ut från Amiralitetet. Sankt Petersburgs legendariska huvudgata Nevskij Prospekt, odödligförklarad bland annat genom Nikolaj Gogols novell med samma namn, är nära fem km lång.

Sankt Petersburg hette Petrograd mellan 31 augusti 1914 och 24 januari 1924; man bytte namn på den när första världskriget hade brutit ut. Det berodde på att ryssarna inte ville att huvudstaden skulle ha ett tyskklingande namn när man slogs mot tyskarna. Tre dagar efter Lenins död döptes staden om till Leningrad. Efter en folkomröstning i juli 1991 döptes staden åter till sitt gamla tyska namn, Sankt Petersburg.