Lillebror sammanfattar:

På mammas nya jobb dricker de kaffe och äter kakor hela dagarna. Mamma behöver inte göra någonting, hon behöver bara vara där och så måste hon vara jättelugn, för de förstår inte riktigt men det kan de inte hjälpa.

Och jo - vi jobbar visst. Riktigt mycket till och med, men jag är ledig i samma stund som jag kliver ut genom dörren, det är nog det han har förvrängt, och på höstlovet hade vi Halloweenfest med godis, popcorn o c h äpplekaka.

 Me like!

Min svärfar lever inte längre.

I förrgår gick de och lade sig, som vanligt, svärföräldrarna, efter en vanlig dag. Mitt i natten började svärfar rossla konstigt och svärmor försökte väcka honom, men förgäves. Ingen vet varför - men hjärtat bara stannade.

Vi var där igår, och såg honom ligga, så fridfullt i sin säng, som om han bara sov, men ändå inte.

Så märkligt att en människa kan vara där, men ändå inte.

Lillebror tror att Gud kommer och tar hand om en när man dör, och jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde dela hans syn. Nej - jag tror varken på himlen eller Nangiala; för mig är det mest som att det bara tar slut och jag kan inte se någon mening eller finna tröst i att det skulle vara någon högre vilja. Vad är det för mening i att en människa som varit allvarligt sjuk och äntligen friskförklarats går och dör, precis när alla, inklusive han själv, just slutat oroa sig och börjat blicka framåt igen. Vad är den stora tanken bakom det?

I 47 år hann de var gifta; det är en imponerande tidsrymd. Man växer ihop.

Nu väntar en mängd praktiska bestyr. Han har själv skött allt det praktiska; det är ingen annan i familjen som exempelvis har en susning om hur värmepannan fungerar, och utan den varken värme eller varmvatten.

Jag, som bara känt honom i några år, känner en molande tomhet invärtes. Hur skall det då inte kännas för de som känt honom jämt?

Jag kan höra hans röst inne i huvudet; hans pliriga Göingedialekt med ord som jag stundtals fick gissa betydelsen av. Hunden, ständigt med huvudet i hans knä vid alla måltider, en tugga till svärfar, två till hunden. (Inte konstigt att hon gillat att bli passad där och anser att vi borde vara på semester mycket oftare) Hans stora grova händer, som ändå kunde laga små pilliga saker med sådan beundransvärd precision.

Hans pipa låg i köket på sin vanliga plats och den såg så ensam ut, men inte hälften så ensam som min svärmor gjorde; hon som alltid varit så stark och självständig såg så liten och vilsen ut...

Nej - jag ser ingen mening i detta!! Möjligen kan jag finna en viss tröst i att det eventuellt kan ha varit en behaglig död, att gå och lägga sig därhemma, bredvid frun, efter en vanlig dag och sedan helt enkelt inte vakna mer. Men för frun var det så lagom behagligt - hur skall hon någonsin kunna sova i den sängen, i det rummet igen?!

Och alla dessa människor som är så ledsna. Var är meningen med det? Att familjen svetsas samman i sorgen? Ja, möjligen. För det finns onekligen en kraft och en styrka i gemenskapen, att kunna dela både med och motgångar. Själv känner jag mig mest ivägen och vet inte riktigt hur jag skall kunna vara till hjälp och stöd. Jag som går och gnäller om min magkatarr och min förkylning och så rubbas plötsligt hela världen.

Jag minns så väl när min pappa dog, märkligt nog på exakt samma datum, fast för fem år sedan. Hela tillvaron ändrades, men här hemma var allt som vanligt.

Solen gick upp och ned som den alltid hade gjort. Kaffe var gott på morgonen som alltid. Barnen stojade och växte, väckarklockor ringde och gympakläder skulle packas, middag skulle ätas varje dag. Men min pappa hade ju dött!!! Hur kan man då tänka på middag och skolväskor?!?!

Någonstans både kan och måste man det. Man tar en liten, liten bit i taget, ser inte framåt mer än korta överblickbara stunder, försöker kanske låtsas till en början att han bara är tillfälligt borta. Man kan inte ta in hur mycket som helst på en gång. Och middagar och gympakläder och ungar - det är väl någonstans kanske liksom det som är själva livet...

Att det inte går så lysande för mig som vikarie i min tredjeklass har nog framgått, även om det varit tunnsått med inlägg på sista tiden. Det är en extremt stökig klass, som fått utstå lite fler förändringar än vad gruppen klarar av den här terminen. Nu, min sista vecka, känns det ändå som att pusselbitarna börjat falla på plats; vi har haft flera intensiva arbetspass och något så sällsynt som arbetsro i klassrummet. Jag har kämpat som ett djur med en blandning av ömsom belöningar och hot kryddat med snudd på absurd tydlighet kring vad som gäller. Ändå är tillfällena där jag känt mig fullständigt vanmäktig många...

Nu har situationen dock ordnat sig. Jag har tackat ja till ett annat jobb, och klassen kommer att, efter en avancerad rockad med många turer, få tillbaka sin gamla lärare som de hade i ettan och tvåan. Alla är nöjda således. Med väskan full av rättade läxböcker lämnade jag så barnen i morse och åkte till grannbyn. Kopierar papper, lägger fram arbetsmaterial på katedern och känner plötsligt hur marken börjar gunga. Akut spring till toan där frukosten studsar upp. Det är lyhört på lärartoaletterna, så när jag kommer ut ser jag två kollegor studsa bort ifrån mig. "Du går hem. Nu. Raka vägen, utan att passera Gå"

Tydligen går det någon magåkomma. Flera andra var hemma idag. Inte läge att förklara att jag tror att mitt illamående "bara" beror på stress, eventuellt i kombination med förkylning. För jag ÄR förkyld. Dock inte tillräckligt för att kvalificera sig för att vara hemma. Trött, hängig och snorig, men inte speciellt sjuk. Så fort jag kom hem lättade illamåendet, även om det inte försvunnit helt. Det molar i magen och jag har krafsat fram husets sista Losec ur medicinskåpet.

Nå. Kanske behöver jag vila. Det har varit mycket nu. Tvära känslokast hemma och superstresigt på jobbet. Jag tror att jag satsar på lite ny frukost om en stund och skördar min farm på Facebook, så blir det nog bra. Tror du inte det Cyber-Kitty? På måndag börjar jag mitt nya, förhoppningsvis lugnare jobb.

Denna helgen kommer alla fyra barnen att vara hos oss, så det lär bli full rulle. Men det är ju så det skall vara, och nu med nya trappan och extrarummen där uppe så funkar det faktiskt. Det finns en egen liten vrå till var och en av oss och gott om plats att vara tillsammans på. Men när lillebror undrade om tre kompisar från förskoleklassen fick komma med hem och sova över blev det blankt nej. Extratonårssönerna skulle antagligen få akut krupp; gemensamt fredagsmys i soffan och så skall vi gå och bowla allihop på lördag, det kan nog räcka en bra bit...

Lillebror är gipsfri och jag börjar nedräkningen. Fyra dagar kvar på jobbet (ledig torsdag) och sedan börjar jag på nya stället nästa måndag. Känns märkligt. Som att bli vuxen på något sätt. Det är mitt allra första "riktiga" fasta jobb, som bara är mitt, inte tidsbegränsat och jag går inte in för någon annan som vikarie. Det är en helt ny tjänst och av alla som sökte valde de mig, fast jag var den enda sökanden som inte har en helt fördig examen. Besynnerligt känns det.

Storasyster har blivit stor på riktigt. Hon har fått hemnyckel och hade redan kommit hem när jag kom hem från skolan. På söndag skall hon gå på bio med två kompisar utan att någon vuxen är med. Betalar popcornen med egna pengar. 158,8 cm över havet och kan nästan allting själv. Besynnerligt. Men hon får vackert finna sig i att jag möter henne utanför bion. Hon är trots allt bara tio år.

Jag har fått en utmaning av *P*. Jag antar att det är meningen att man skall tänka och begrunda svaren - men mitt bloggande funkar inte så. Omedelbart knatter, annars får det vara. (Och om jag är riktigt snabb kanske jag inte lyckas radera svaren, så som jag gjort [oavsiktligt] flera gånger den senaste tiden):

Skriv den/det bästa, finaste eller snyggaste du kommer på i varje kategori…
Fyll sen på med en egen kategori…

Färg: Just nu måste det nog vara alla sprakande höstfärger. Finns det något vackrare? När jag bodde hemma hos mina föräldrar hade vi en vidunderlig utsikt från köksfönstret mot en brandmur på bakgården klädd med någon slags murgröne-lönn-aktig växt med stora löv, som skiftade i alla nyanser från grönt, via gult och orange till rött och brunt. Det såg ut som om hela muren brann.

Människa: Alltså jag gillar inte singular märker jag. Varför måste jag skriva den och det, när jag vill skriva de och dem?!.

Mina barn. Storasyster för att hon har ett hjärta av guld, ett snabbt rörligt intellekt, empati och förmåga att uppfatta små outsagda nyanser. Lillebror för hans oförställda kärlek och för att han är så väldigt mycket han helt enkelt.

Maken för att han är Någon, min pusselbit, för att jag fortfarande varje kväll när jag kryper till kojs med häpen förundran borrar in näsan i varm mjuk hud och undrar hur i hela fridens namn det här gick till egentligen och hur i hela fridens namn jag kunde klara mig innan, alla de där åren utan honom, när vi hörde ihop, tillsammans, men inte visste det...

Mirakelkvinnan: För att hon är den storasyster jag alltid önskat att jag hade. Den alltigenom vackraste människa jag någonsin träffat både inuti och utanpå.

Maträtt: Nå - choklad är inte mat antar jag? Jag gillar det mesta - men just nu känner jag ett oerhört sug efter gröna saker; broccoli, brysselkål, spenat, sockerärter, ruccolasallad, ärtor, avocado...

Dryck: Kaffe med mjölk i. Väldigt blaskig äppeljuice gillar jag också.

Plats: Trappan till mitt torp och utsikten över åkrarna. Gärna med kaffekopp i ena näven och något mera ohälsosamt i den andra.

Musik: Har lyssnat på Simon & Garfunkel och Monica Zetterlund den här veckan. (CD-fynd)

Jag själv: Vad jag gillar bäst med mig själv? Oj. Jo - att jag när jag ser mig själv i spegeln tänker att jag ser ut som en som jag själv skulle vilja vara kompis med.

(kommer på i efterhand och flikar in att jag gillar mig själv för att jag inte blivit fullständigt galen av vissa turer livet tagit, utan faktiskt bibehållit någon form av mänsklighet igenom allting. Jag är nog starkare än jag själv förstår.)

Sak: Oj. Svårt. Tja - eller varför inte datorn. Fantasilöst kanske - men jag är onekligen internetberoende...

Tv: Det känns som om övriga familjemedlemmar slåss om tevetiden så mycket att det inte blir direkt plats för mig att kolla. Jag gillar l u g n a program där folk pratar. Som P1 fast på teve liksom. Och filmer utan reklamavbrott och skrattmaskiner som man ser hela. Från början till slut. Och när man tittar på en kanal åt gången och inte alla samtidigt...

Sysselsättning: Just nu att spela FarmTown på Facebook. Jag har blivit helt besatt. Fast det börjar lugna ned sig lite nu tack och lov.

Plagg: Min storkofta som jag har på landet.

Blomma: Tussilago. Eller vitsippor. Och blåsippor. Och ängsblommor.

Djur: Den grårandiga lilla kattungen hos svärföräldrarna. *kär*

Resmål: Förhoppningsvis Prag till våren med maken

Frukt: Clementiner och mango

Doft: Solvarma barn och nykokt kaffe.

Mina parfymer: Har inga. Eller jo - det har jag - men de är säker alldeles för gamla. Det fanns en parfym som jag inte fick huvudvärk av; Donna Karan, Chaos - men jag tror inte den görs längre... Tvål och vatten och vanlig deo får duga.

Bok: Just nu är jag väldigt nyfiken på Herta Müller. Har inte alls hört talas om henne innan, men hon verkar intressant.

Egen kategori: Här står det stilla. Maken föreslår att jag skall skriva hund, men det tänker jag inte alls det. Bästa bloggaren kanske? Fast nej - det går inte heller att skriva i singular.

Bästa teaterpjäsen kanske? Jag nominerar Hamlet, fast Ett drömspel är inte så dumt heller, eller Medea, eller för all del Kung Oidipus...

Poet: Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf

Jag utmanar ju så klart dig Cyber-Kitty, det vill säga vem som helst som känner sig manad, men tala om i en kommentar här att du skrivit, så att vi andra kan läsa!

(Och vis av skadan skall jag nu kopiera mitt inlägg i n n a n jag trycker på posta, för man KAN nämligen lära gamla hundar sitta. I alla fall ibland.)

Så här är det:

Jag fattas några poäng för en färdig examen, trots alla poäng jag läst innan jag började på lärarhögskolan. Det är ett grupparbete, där de plötsligt ändrade dag, till en tid när jag tror att jag skulle till familjerätten och en inlämningsuppgift som bara inte blev av och en bok man skulle läsa, som var slut på biblioteket och som sedan visade sig vara så tråkig att klockorna stannade. Är man ett hondjur är man världsmästare på att skjuta upp saker och behöver gärna en yxa över huvudet för att komma till skott. Nå. Inga stora saker - men lite småpill, så är det klart.

Jag fick jobb och tiden rullade på. De där poängen trillar inte dit av sig själv har jag upptäckt, och på så gott som alla jobb jag har sökt säger de: "Ja du. Så synd att du fattas de där poängen - vi kan ju inte anställa någon som inte har en färdig examen." (Och det kan man ju inte klandra dem för såklart.)

Lärarutbildningen gjordes om efter att jag började på den, så att alla blev dubbelbehöriga (antingen de ville eller ej). Jag är alltså (minus de där poängen då ) både lärare och fritidspedagog.

Nu har jag fått ett vikariat som lärare i en tredjeklass. Det är bara på 80%. Först var det sagt att det rörde sig om två veckor. Nu är det minst hela oktober ut. Antagligen resten av terminen. Det ena jobbet jag har varit på intervju till är en fast tjänst, på heltid, men som fritidspedagog i särskolan.

Som fritidspedagog har man fem veckors semester (som "alla andra") och jobbar på loven. Det är dessutom i särskolan, det vill säga med utvecklingsstörda barn. Men det är en fast tjänst.

Rektorn på särskolan har ringt och sagt att de eventuellt är redo att anställa mig i alla fall, trots att jag inte har examen klar, eftersom de tycker att jag vore som klippt och skuren för dem. På många sätt vore jag nog det; jag har jobbat mycket med handikappade och utvecklingsstörda och tycker det är kul att hitta alternativa lösningar för att göra deras vardag så meningsfull som möjligt.

Men det är ju lärare jag är, som jag känner mig som. Det är ju svenska och SO jag brinner för. Att lära barn att bli goda vuxna. Visst kan man göra det i särkolan också, visst är det en utmaning att se möjligheter istället för hinder osv - men tjänsten är på fritids, och inte som lärare. Och återigen. Det handlar om särskolan, och jag skulle jobba alla lov.

Samtidigt är det en fast tjänst, och det är oerhört smickrande, att de så uppenbart är intresserade av mig, att de skulle välja att satsa på mig, att de vill skicka mig på utbildningar och låta mig vara med och utforma verksamheten osv...

Lärarjobbet jag har nu, är tungt. Massor av planering. En krävande barngrupp som haft massor av olika vuxna omkring sig. Deras lärare är utbränd, och det kan dröja läääänge innan hon är tillbaka. De behöver ordning och reda och stimulerande utmaningar. Mycket av tiden i deras klassrum har varit total kaos - men som jag sagt till barnen: jag ger mig aldrig. Jag testar igen och igen och igen - tills jag hittar vägar som fungerar.

Häromdagen kuppade jag dem på morgonen. Lugn musik på i klassrummet när de kom och jag stod i dörröppningen och mötte varje barn för sig. Innan de visste ordet av hade de smugit in och läst tyst i en hel halvtimme. De fortsatte lyssna ända fram till lunch av bara farten. I vanliga fall stormar de in som en hord vilda elefanter och skriker och tjoar och hoppar omkring och ägnar sig åt precis allt annat än att lyssna...

Jag tappade dem på eftermiddagen, men lyckades fånga in dem igen med högläsningsboken. Läxor har delats ut och gjorts, ett temaarbete är under uppsegling. Det blir nog bra.

M E N. Detta jobbet (eller något annat i någon annan klass) kräver så o e r h ö r t mycket energi. Fritidsjobbet skulle innebära att jag vore ledig när jag gick ut genom dörren - om än inte på loven. Och så är det det där med att det är en fast tjänst. Jag skulle i lugn och ro kunna söka något annat. Inte hoppa omkring och reda upp efter andra, utan börja lugnt från början med en "egen" klass. På en skola där lärarna inte behöver ha gympalektioner och musik, där det finns en lärare i matte/NO och jag får koncentrera mig på svenska/SO...

Usch ja - du hör ju Kitty, som jag våndas...

Jag vet varken ut eller in. Nästa vecka ringer de från fritidsjobbet och berättar om de vill träffa mig igen. Under tiden har då alltså mitt vikariat i klassen förlängts. På skolan har jag berättat om fritids, men sagt att det är ju lärare jag vill vara, men på fritids har jag mest sagt att jag "hoppat på" ett kort lärarvik, för att inte "bara gå och slå dank". Jag känner mig falsk hur jag än gör.

Det känns väldigt ödesmättat att tacka nej till möjligheten till en fast tjänst till förmån för ett osäkert vikariat. Skulle jag få tjänsten på fritids skulle det dessutom innebära den där yxan som gjorde att jag skulle ta färdigt de där resterande poängen...

Nå. Så ligger det till ungefär. De andra intervjuerna var också kortare vikariat, och dem har jag bokat av för att inte våndas ä n n u mera...

Hur hade du gjort om du vore i mina kläder Cyber-Kitty?

Lillebror klättrade i trädet igår och lyckades bryta båda armarna. Gips i tre veckor, på b å d a armarna. Hepp!

 I måndags väcktes jag av telefonen: "Ja hej det är från Si-och-Så-skolan i Närbyn, hur snabbt kan du komma hit?" Jag fattade i n g e n t i n g, och halsplade ur mig något om att bilen är på verkstad så det beror på bussarna, kastade på mig kläder och i mig kaffe och stack dit.

På väg till skolan (jag hade givetvis stigit av en hållplats för tidigt och fick gå, läs halvspringa, ganska långt) ringer mobilen. Jag trodde att det var skolan som började undra vart jag tog vägen och förstod först inte, men det var från en a n n a n skola, tio minuters cykelväg hemifrån, som undrade om jag ville komma på anställningsintervju för ett jobb som jag sökt för så länge sedan att jag nästan glömt bort det. Klart jag ville. Måndag bokades in.

Sedan konfronterades jag med 20 livliga försteklassare med allt vad det innebär, kom hem och däckade. Andra dagen (igår) var jag mer varm i kläderna och hade hunnit planera vad jag skulle göra med dem. Det gick som en dans när mobilen plötsligt ringer mitt i en lektion: "Hej - det är från en annan skola. Vi undrar om du vill komma på anställningsintervju på torsdag" Hepp.

Lätt omtumlad över att allt plötsligt verkar gå min väg, sent omsider går jag med barnen till matsalen, när expeditionstanten kommer springande och ropar på mig med en blå post-it-lapp i handen med ett namn och ett mobilnummerpå: "Ja - jag hoppas att du inte tar illa upp - men jag har rekommenderat dig till en skola i Närmrebyn. De behöver en vikarie i trean i några veckor, som nog kan bli betydligt mer." Hepp!

Fyra jobb på bara lite mer än ett dygn.

De två "intervjujobben" är båda på fritids, det ena ett vikariat till januari och det andra en fast tjänst. Det är ju som lärare jag helst vill jobba, så jag har avbokat vikariatet och skall gå på den andra intervjun innan jag bestämmer mig. Men minst två veckor framåt är jag i alla fall klasslärare i en trea, som nog kräver sin man, ja eller kvinna då. Fraser som "någon som sätter ned foten" och "fast hand" nämndes lite försiktigt... Och den ordinarie läraren lär antagligen inte komma tillbaka efter två veckor - det luktade utbrändhet lång väg, och hummades om företagshälsovård och "vi får väl se"...

Tjänsten är bara på 80%, och skolan som jag var på nu ett par dagar hoppas att det inte skall bli så långvarigt - för de vill gärna att jag skall vikariera igen om fjorton dagar. Om jag nu inte stannar i trean vill säga. Eller får en fast tjänst på fritids, från vilken jag i lugn och ro kan söka mig till det lärarjobb jag engentligen vill ha. Försåvida de inte ringer från ett femte ställe och erbjuder något ännu bättre...

Tänk, Kitty, som det kan bli! *glad*

...så skall jag på ny anställningsintervju imorgon. Detta jobbet är jag inte speciellt pigg på, så det får jag säkert...

"Väldigt obloggande här" skriver någon i en kommentar - och jo; det är det. Fast fullt så obloggigt som det verkar har det inte varit; jag har lyckats med konststycket att, inte bara en, utan flera gånger skriva långa inlägg som raderats när jag skulle posta dem. Och - jo, jag veeeet att om man använder Firefox så händer inte det, och jag veeet att man kan skriva i word och posta sedan och allt det där. Men nu gjorde jag inte det. Och sur blir jag. Och lite kanske det är så, att inläggen tjänat sitt syfte iom att de plitades ned, att jag satte ord på det som rörde sig i huvudet. Nu postar jag detta snabbt, snabbt så det inte försvinner - för då kanske du inte vill prata med mig mera snart Cyber-Kitty...

...så kan du släppa tummarna nu Cyber-Kitty (ifall du höll dem). Jag fick inte jobbet.

 Storasyster är en orolig liten själ. Ja, inte så liten längre förresten; tio år och 156 cm över havet och förpubertal så det bara stänker om det. Hon har börjat mellanstadiet med allt vad det innebär: ny lärare, nya ämnen, mera läxor och framför allt kanske hemvist istället för trygga fritids.

 Hemvisten är borta på högstadieskolan, tvärs över gatan, och man måste passera "en massa ungdomar" för att komma dit. Där är väldigt lösa tyglar, man kan få ha sina grejer i ett låst skåp, har tillgång till stora idrottshallen och en massa coola grejer - men inte alls lika mycket vuxenkontakt som på fritids.

I fredags när jag hämtade barnen var Storasyster ättikssur. Hon mötte mig i trappen till hemvisten när jag kom för att hämta: "Varför hämtar du mig så sent. Du har ju ändå inget jobb!" På hemvägen pendlade hon mellan att tjura och att pladdra om allt hon ville göra. "Får jag logga in på KP-webben?", "Kan vi baka något?", "Får jag sitta med MSN?", "När skall jag få en egen mobil? ALLA andra har en!"...

 Väl hemma sjönk hon ned i en liten hög i soffan och storgrät. Visste inte själv riktigt varför. "Mamma - det känns bara så konstigt och fel" Hade huvudvärk, frös, och klagade på magknip. Vi kramades och hon tillät sig att vara lite liten en stund i min famn. Vi pratade om hur mycket nytt det varit i veckan och om att det faktiskt var väldigt länge sedan hon var hos mig; en vecka hos pappa, veckan innan dess på Gotland hos kompisar (på "min vecka"), innan dess två veckor hos pappa, och innan dess en vecka på Öland med oss.

 På natten kom hon tassande ynklig, och berättade att hon drömt om en stor svart boll, full av ingenting, som tryckte mot bröstet så att hon inte kunde få luft. Snacka om ångestdröm!!!

 Under helgen piggnade hon till avsevärt. Kompislek, och besök hos mormor. Skön, kravlös "ingenting-tid" - men på söndagen var det dags igen. Diffus sjukdomskänsla; lite huvudvärk, dålig i magen, lite ont i halsen, lite frusen: "Mamma känn om jag har feber"...

 Långt samtal igen. Var det verkligen ingenting hon glömt att berätta? Någon hon bråkat med? Någon som varit dum? Nej - ingenting. "Mamma - det VET du väl att jag skulle ha sagt om det varit något. Jag berättar ju alltid sådant för dig..."

Jag berättade hur jag brukar känna mig i nya situationer, att jag ofta blir lite orolig i magen inför nya situationer - även roliga sådana. Hur trött man blir när det är så mycket nytt osv... Hon ville själv gå till skolan igår, det var fotografering, och man vill ju inte riskera att inte stå med i skolkatalogen - men det är en blek och trött Storasyster. Stingslig och kantig...

I gårkväll var det dramatiska tårefloder flera gånger. Jag är dum i huvudet och förstår ingenting. Jag bryr mig dessutom inte om henne ett enda dugg, det är ju uppenbart. I morse likadant. Smäll i dörrar, gråt, skrik och snörvel. Sura tonfall och hårda ord.

 Hon mår inte bra det lilla livet - det är tydligt. Och jag känner mig så maktlös. Hur skall jag kunna hjälpa henne när vi inte vet vad det är som är fel? Kanske verkar jag orolig i överkant, som att jag förstorar upp saker i onödan - men i bakhuvudet mal vetskapen om att hon på sin pappas sida har ett tungt, tungt arv att kämpa mot (om nu sådana saker GÅR i arv?) - faster som åkte in och ut på suicidalkliniken med början i just fjärde klass, pappas psykiska ohälsa som debuterade i tidiga tonåren, farfar som definitivt inte är psykiskt stabil...

 Detta kan jag inte tala med hennes pappa om; det är minerad mark. Dels känner han sig väl antagligen "skyldig", och dels vänder han bara situationen till att vara mitt fel; "Det där känner jag inte alls igen. Så är det aldrig hos oss. Det är nog bäst att barnen bor bara hos mig om du nu tycker det är så jobbigt..."

 Usch och fy, Cyber-Kitty; vad gör man? Kanske ger det sig - kanske är det "bara" allt det här nya? Vad kan man egentligen göra, mer än att försöka finnas till, så där "vuxentryggkonstant" som mammor skall vara? Läsa läxor, baka en och annan bulle och sätta en och annan gräns ibland? Vad skulle du göra om du vore jag?

Kvart över sju på morgonen ringer exet och meddelar att han är på väg hit för att lämna Lillebrors medicin, som måste stå i kylen, och beräknas anlända om ca. 30 sekunder. Jag är en våning upp och har inte en tråd på kroppen; inte precis så jag vill möta barnens fader nuförtiden. Jag slänger på mig kläder, samtidigt som jag kommer på den lysande idén att han ju kan lämna medicinen genom fönstret, och ställer mig på lur där. När han kommer, dyker hunden upp från ingenstans, och hoppar upp med framtassarna i fönsterkarmen bredvid mig och morrar farligt på exet och skäller lite. Han ryggar bakåt och ser lite lätt nervös ut...

Ofta kallar jag hunden för elak och ouppfostrad, Th:s byracka, som när hon tuggat på skor, eller den gången hon åt upp en hel påse kanelbullar som legat på diskbänken. Men när hon så uppenbart sluter upp bredvid mig och backar upp, visar att jag inte är ensam, då är hon m i n hund!

För övrigt anländer barnen till hondjurshålan i eftermiddag. Två skolbarn! En i mellanstadiet och en i förskoleklassen. Jag har inga dagisbarn längre. Märkligt.

 Min snart 75-årige svärfar förundrades storligen i somras över fenomenet bloggar. Förvisso kunde det vara berättigat, ansåg han, att skriva initierade inlägg om Viktiga Ting, men nu hade han hört talas om att det fanns folk som bloggade om sina frukostvanor. Sjukt, tyckte svärfar, och hans sedan flera år tillbaka, i största hemlighet bloggande son, tillika min make, höll med.

Men, invände jag. Kanske behöver en blogg inte alltid vara ett forum för samhällsdebatt? Kanske kan den fungera mera som ett socialt forum? Någon skriver om sina frukostvanor, och andra, bekanta som obekanta, skriver om sina. Så jämför man, och kommenterar det, lite socialt och trevligt sådär...

Sjukt tyckte svärfar. Sådant skriver man väl inte om.

Nähä. Då gör man väl inte det då. Alltså skriver jag inte om vad jag åt till frukost Cyber-Kitty. Men jag tänkte skriva några andra saker, som man säkert inte heller bör blogga om enligt svärfar:

 1) Min diskmaskin har varit en källa till ständig irritation, mestadels eftersom den tar så okristligt lång tid; nästan två timmar för att få disken ren. Döm om min förvåning och ohöljda förtjusning, när jag igår upptäckte att den har ett snabbprogram, som på en fjärdedel av tiden, och vid tjugo grader lägre temperatur gör samma jobb! Disken blev precis hur ren som helst på en halvtimme!

 2) Servon på bilen lade av precis när vi skulle köra till Öland i somras. På två sekunder förvandlades den från smidig fickparkeringsdröm till trög militärtraktor á la östeuropa. När vi (Th) äntligen fått tummarna loss och lämnat in skrället på verkstaden skulle det kosta 23.000:- att fixa.

Tveksamt om bilen ens är värd den summan, en liten Skoda, definitivt inte ny... När vi (Th) talade med försäkringsbolaget, som skulle ersätta en annan reparation (som uppstod när något pucko körde in i bilen när den stod parkerad) visade det sig att försäkringen täcker servostyrningen också!!! Jubel och fröjd! Förvisso rätt saftig självrisk, men ändå 6,5 istället för 23 papp!

 3) Jag har drabbats av min tredje urinvägsinfektion sedan midsommar! Aj, usch och gnäll! Som barn fick jag ofta, ofta blåskatarr. Stup i kvarten; ungefär som andra barn kan få återkommande öroninflammationer. När jag var tio-tolv år fick jag njurbäckeninflammation med sjukhusvistelse som följd - men sedan dess har jag aldrig känt av det. Förrän nu då...

Och jag b e g r i p e r inte var det kommer ifrån. Jag har inte förändrat mina vanor ett dugg, har inte ny partner, har inte suttit på kalla stenar eller gjort något som helst annorlunda. Jo. Sedan första vändan har jag varit noga med att alltid gå upp på toa efter, ja, hrm, intima situationer, något jag ofta slarvat med innan.

 Så i väntan på läkartiden undrar jag Cyber-Kitty, vilket som är dina bästa tips, råd och huskurer? Förebyggande som botande. Tranbärsjuice, kokt vatten med citron, kopiösa mängder dricka. Mera då?

Äntligen, äntligen ringde telefonen och det var en rektor i andra änden. Imorgon skall jag dit och göra gott intryck. Håll allt som går att hålla så är du snäll Cyber-Kitty!