Ja - igår låg jag inte på soffan, utan röstade såklart, även om min röst inte räckte till någon ny regering. Hemkommunen lär förhoppningsvis förbli ickeblå och Sverigedemokraternas trynen skall förhoppningsvis inte böka runt alltför kraftigt i vår skånska mylla.

Nej dagens soffläge intas tillsammans med Lillebror, som varit och gjort sömn-EEG. Han fick vara vaken till midnatt igår (det var den roliga biten, även om han inte r i k t i g t uppskattade valvakorna lika mycket som jag) för att sedan väckas av Någon kl. 04.00 imorse (natt). Så fick vi vänta och vänta och vänta på att klockan skulle bli 7.30 och sjukhusdags.

Han fick mössa på huvudet med en massa sladdar, och salva i håret och små sladdar på handlederna och bäddades sedan ned i en säng. "Här kommer jag a l d r i g att kunna somna" sade han och slocknade inom en minut. Hondjursmamman, som satt på en obekväm, knarrig fåtölj halvnickade bredvid, något tagen av hur liten och sårbar Lillebror såg ut...

Efter en timme ungefär, väcktes han och fick titta på blinkande lampor och sedan välja en cool haj ur systers skattkista och nu njuter vi välförtjänt vila framför teven. Om vi har varit riktigt snälla (och det har vi ju såklart) blir det smarrig fika snart... 

Storasyster har vunnit en sådan där tävling som man "aldrig vinner"! Resa, uppehälle och premiärbiobiljetter till hufvudstaden för fyra personer, för att hon motiverat varför just hon skulle vinna. Jag blev nog lika chockad som hon när hon ringde i fredags förmiddags: "Mamma, mamma - det ringde en tant och jag har VUNNIT!" Det skall komma ett mail och bekräfta villkoren, så lite grand får vi väl avvakta innan vi ropar hej alltför högt, men det verkar ju stämma i alla fall!

Kruxet är bara att Storasyster i skolan i fredags raskt och käckt bestämde att hon, kompisen som var med och tävlade, den tjejens mamma och en annan kompis skulle åka. Hepp! Nej, vänta lite nu. Sakta i backarna...

För det första tycker jag inte att man kan bestämma en sådan sak själv när man är elva år. Jättekul att hon vann, och naturligtvis skall hon få åka. Kompisen som var med och tävlade (även om de gjorde det var för sig) kan hänga med - men sedan upphör faktiskt unga frökens bestämmanderätt. (Det var faktiskt dessutom j a g som skrev den vinnande formuleringen, för dotra kom inte på något att skriva...)

Nu är jag världens elakaste mamma, som lagt in föräldraveto och sagt stopp och belägg. Jag kan tänka mig att åka tillsammans med dottern, kompisen och kompisens (jättetrevliga) mamma. Jag kan också tänka mig att åka med dottern, kompisen och Lillebror. Eller kanske familjen: jag, maken och barnen, men att Storasyster själv dikterar, utan att ha kollat med mig först vilka som skall följa med är definitivt INTE ok!

Det pågår mycket konflikter just nu i hondjurshålan om i vilken ordning saker skall göras. Att det I N T E är ok att sticka hem direkt efter skolan (utan mellanmål på fritids) och logga in på datorn, klä ut sig (gärna i mina kläder och med mitt smink) och äta mat över hela huset och lämna tallrikar och glas efter sig och "glömma" gå ut med hunden, strunta i läxorna osv osv...

Storasyster är bara elva, har just börjat femte klass, men tycker själv att hon är vuxen. Hon ogillar skarpt alla former av tillsägelser och tycker själv att hon vet allting bäst, gärna på ett så provokativt sätt som tänkas går. Jag minns våra jättekonflikter när hon var i dagisåldern och jag vrålade så det hördes över hela kvarteret: "Det är INTE du som bestämmer" och hon skrek så argt att jag på fullt allvar trodde att hon skulle kvävas. Nu är vi där igen, och jag känner att vi måste strama åt tyglarna, för snart är hon inte elva, utan tolv, tretton osv - och hur gärna hon än vill, så ÄR hon inte vuxen.

Under tiden är jag den elakaste mamman i hela världen. Det är väl bara att bita ihop och finna sig.

Tur då att Lillebror är inne i en solskensperiod. Han har börjat första klass och dyrkar sin Fröken med stort F och blivit Stor Skolpojke med Läxor, men ändå inte för stor för att lyssna på sin mamma. Skönt.

Dotras elvaårskalas pågår för fullt.  Sex sockerstinna, övertrötta ongar ligger i en hög i vardagsrummet framför melodifestivalen, mätta av taccos, chips, ostbågar och godis - rörande överrens om att precis a l l a låtar är kassa. Lillebror är utackorderad till en kompis för natten och hela elvaårsgänget skall kampera i extratonårssönernas rum i natt. Imorgon blir det pannkaksfrukost med jordgubbar och smothies. De är så små och stora på samma gång; ena sekunden loggar de in på facebook och i nästa sekund hittar jag två killar på Lillebrors rum byggandes pistoler av lego. En tappade en tand medan två andra bluetoothar låtar och ringsignaler till varandras mobiler.

Storasyster har varit presentatör och auktionsförättare idag på fyrornas Haiti-gala på skolan och spelat keyboard i ett för dagen ihopsatt band. Med loppis och kakförsäljning fick de ihop över 3000:- som de skall skänka till välgörande ändamål, och många föräldraögon var det som tårades när sextio barn sjöng We are the world i showens final.

I dotras rum tronar nu en sprillans ny garderob med dubbla spgeldörrar från golv till tak för Fröken Teaterapa att åma sig framför, och hon blev så glad, så glad så glad. Mamman, som nästan fick en hjärtattack när hon lyckades ta sönder halva härligheten när hon försökte sätta ihop den s j ä l v, utan att vänta på makens hjälp kunde lättad pusta ut efter räddningsaktion innehållande både borrmaskin, hemmatäljda träpluggar av en glasspinne, och långa skruvar på "fel" ställe.

Och vädret höll sig. Om än lite kallt, så har solen lydigt strålat hela dagen, precis som den alltid gjort den 29/5, sedan dotra hade den goda smaken att komma ut fyra dagar för tidigt, en lördag - bara för att hennes otåliga mamma skulle slippa vänta nästan ett helt år på att få fira mors dag.

Imorgon väntar tårtkalas med La Familia och ett par kompisar som inte kunde klämmas in bland madrasser och extrasängar. Dotra tror att det är henne vi firar - men jag vet ju, såklart, vems dag det egentligen är. Eller hur alla mödrar där ute i cyberspace?!

Går man in på Lillebrors rum så ser man just nu inte mycket av golvytan. Utklädningskläder ligger precis överallt. (Ja - utom möjligen i korgen där de borde ligga då.) Direkt innanför dörren har han omsorgsfullt vecklat ut ett silkespapper. Det är en skohylla. Där står de nya spiderman-inneskorna prydligt upställda. Det är en hall.

På hans bord bor Pokemon-figurerna i sitt tvårumshus, gjort av skokartonger. Huset har givetvis både mattor och tapeter, toalett, säng och julgran.

Vad är det som gör att hur mycket leksaker man än har så är de man gör själv alltid roligast? Svaret ligger kanske redan i frågan...

Jag minns Strumpebandsfilurerna som min mamma och jag gjorde när jag var liten. En slags dockor i barbie-storlek, ståltrådsskelett med diskunderläggsskumplast lindat runt till kropp och så nylonstrumpeskinn utanpå. Vi gjorde hus till strumpebandsfilurerna av kartonger och möbler av urtvättade smöraskar och liknande. Mattor vävdes till golven, och klippte ut vackra tavlor ur veckotidningar...

Storasyster gör figurer i cernitlera och pysslar ihop skattjakter åt Lillebror och hans kompisar, med avancerade ledtrådskartor. Själva skatten är av underordnad betydelse - det är den roliga jakten som är bäst. Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är v ä g e n som är mödan värd...

Hur är det hos dig Cyber-Kitty? Vad lekte du helst med när du var liten, och om du har barn - vad leker de med? Är det kanske fortfarande pinnar och kottar som toppar leksaksligan - alla tjusiga plastsaker till trots?

Att ha en mamma som gått från att jobba som lärare (med tillhörande skollov) till att jobba som fritidspedagog är inte särdeles populärt bland hondjursongarna. Förvisso uppskattar de att jag inte behöver rätta prov, planera lektioner och ringa och maila en hel drös föräldrar kvällarna och helgerna i ända - m e n (och det är ett stort men) jag jobbar också alla lov.

Storasyster trivs inte riktigt på hemvisten som fritids för de stora barnen heter. Där är ganska lösa tyglar och en ljudnivå som inte är av denna värld. Hon har fått hemnycklar och brukar gå hem direkt efter mellanmålet, men att skippa fritids helt är inte aktuellt än på ett tag. Det blir för länge att vara ensam hemma många timmar anser elaka mamman. Dock hade jag arrangerat att hon fick vara hos grannflickorna igår, och idag och imorgon är hon med en kompis på 4h-läger på dagtid. Lillebror skulle dock gå på fritids hela veckan.

I morse skulle jag följa med Lillebror till skolsyster, på "väg-och-mät-kontroll" och sedan skjutsa tjejerna till 4h-gården, så tanken var att jag skulle komma lite senare till jobbet. Där har det varit mer än lovligt lugnt, för massor av föräldrar har anmält att deras barn skulle komma, och så dyker de ändå inte upp. Igår satt vi sju personal och hade bara fyra barn. Förvisso är det ju på särskolan, så det är personalkrävande barn, som behöver mycket hjälp - men mer än e n vuxen per barn behövs inte...

Så när jag hade lämnat Lillebror på fritids, och skjutsat tjejerna, svängde jag in på jobbet och frågade kollegorna om de tyckte att de behövde mig i veckan, och sedan seglade jag glatt in till min chef och frågade om jag inte kunde få ta ut föräldraledigt. Jo då - det gick hur bra som helst! Så nu har jag sportlov! Jag körde tillbaka och hämtade en m y c k e t glad Lillebror och så körde vi ner till mormor och åt fastlagsbullar. Nu frossar vi i intrikata planer över hur vi bäst skall tillbringa morgondagen. Hemma och mysa, gå på bio, åka och bada, gå på muséet, åka pulka...

Får se vad det blir. Men jag känner mig lycklig som en barnunge på julafton över att ha kommit ihåg den trevliga inrättningen föräldraledighet! Jag har 26 dagar kvar med sjukpenningnivå, och 90 dagar med lägstaersättning. Fattar inte att jag inte tänkt på det innan!!! Nu stundar en ljuvlig sommar - och mina surt förvärvade semesterdagar (som jag inte ville tulla på redan i februari) kan sparas till när maken är ledig och ongarna i fadershuset. Här skall det tas ledigt!

Så det så!

Lillebror sammanfattar:

På mammas nya jobb dricker de kaffe och äter kakor hela dagarna. Mamma behöver inte göra någonting, hon behöver bara vara där och så måste hon vara jättelugn, för de förstår inte riktigt men det kan de inte hjälpa.

Och jo - vi jobbar visst. Riktigt mycket till och med, men jag är ledig i samma stund som jag kliver ut genom dörren, det är nog det han har förvrängt, och på höstlovet hade vi Halloweenfest med godis, popcorn o c h äpplekaka.

 Me like!

 Storasyster är en orolig liten själ. Ja, inte så liten längre förresten; tio år och 156 cm över havet och förpubertal så det bara stänker om det. Hon har börjat mellanstadiet med allt vad det innebär: ny lärare, nya ämnen, mera läxor och framför allt kanske hemvist istället för trygga fritids.

 Hemvisten är borta på högstadieskolan, tvärs över gatan, och man måste passera "en massa ungdomar" för att komma dit. Där är väldigt lösa tyglar, man kan få ha sina grejer i ett låst skåp, har tillgång till stora idrottshallen och en massa coola grejer - men inte alls lika mycket vuxenkontakt som på fritids.

I fredags när jag hämtade barnen var Storasyster ättikssur. Hon mötte mig i trappen till hemvisten när jag kom för att hämta: "Varför hämtar du mig så sent. Du har ju ändå inget jobb!" På hemvägen pendlade hon mellan att tjura och att pladdra om allt hon ville göra. "Får jag logga in på KP-webben?", "Kan vi baka något?", "Får jag sitta med MSN?", "När skall jag få en egen mobil? ALLA andra har en!"...

 Väl hemma sjönk hon ned i en liten hög i soffan och storgrät. Visste inte själv riktigt varför. "Mamma - det känns bara så konstigt och fel" Hade huvudvärk, frös, och klagade på magknip. Vi kramades och hon tillät sig att vara lite liten en stund i min famn. Vi pratade om hur mycket nytt det varit i veckan och om att det faktiskt var väldigt länge sedan hon var hos mig; en vecka hos pappa, veckan innan dess på Gotland hos kompisar (på "min vecka"), innan dess två veckor hos pappa, och innan dess en vecka på Öland med oss.

 På natten kom hon tassande ynklig, och berättade att hon drömt om en stor svart boll, full av ingenting, som tryckte mot bröstet så att hon inte kunde få luft. Snacka om ångestdröm!!!

 Under helgen piggnade hon till avsevärt. Kompislek, och besök hos mormor. Skön, kravlös "ingenting-tid" - men på söndagen var det dags igen. Diffus sjukdomskänsla; lite huvudvärk, dålig i magen, lite ont i halsen, lite frusen: "Mamma känn om jag har feber"...

 Långt samtal igen. Var det verkligen ingenting hon glömt att berätta? Någon hon bråkat med? Någon som varit dum? Nej - ingenting. "Mamma - det VET du väl att jag skulle ha sagt om det varit något. Jag berättar ju alltid sådant för dig..."

Jag berättade hur jag brukar känna mig i nya situationer, att jag ofta blir lite orolig i magen inför nya situationer - även roliga sådana. Hur trött man blir när det är så mycket nytt osv... Hon ville själv gå till skolan igår, det var fotografering, och man vill ju inte riskera att inte stå med i skolkatalogen - men det är en blek och trött Storasyster. Stingslig och kantig...

I gårkväll var det dramatiska tårefloder flera gånger. Jag är dum i huvudet och förstår ingenting. Jag bryr mig dessutom inte om henne ett enda dugg, det är ju uppenbart. I morse likadant. Smäll i dörrar, gråt, skrik och snörvel. Sura tonfall och hårda ord.

 Hon mår inte bra det lilla livet - det är tydligt. Och jag känner mig så maktlös. Hur skall jag kunna hjälpa henne när vi inte vet vad det är som är fel? Kanske verkar jag orolig i överkant, som att jag förstorar upp saker i onödan - men i bakhuvudet mal vetskapen om att hon på sin pappas sida har ett tungt, tungt arv att kämpa mot (om nu sådana saker GÅR i arv?) - faster som åkte in och ut på suicidalkliniken med början i just fjärde klass, pappas psykiska ohälsa som debuterade i tidiga tonåren, farfar som definitivt inte är psykiskt stabil...

 Detta kan jag inte tala med hennes pappa om; det är minerad mark. Dels känner han sig väl antagligen "skyldig", och dels vänder han bara situationen till att vara mitt fel; "Det där känner jag inte alls igen. Så är det aldrig hos oss. Det är nog bäst att barnen bor bara hos mig om du nu tycker det är så jobbigt..."

 Usch och fy, Cyber-Kitty; vad gör man? Kanske ger det sig - kanske är det "bara" allt det här nya? Vad kan man egentligen göra, mer än att försöka finnas till, så där "vuxentryggkonstant" som mammor skall vara? Läsa läxor, baka en och annan bulle och sätta en och annan gräns ibland? Vad skulle du göra om du vore jag?

  Idag kommer hondjursongarna! Äntligen. Jag som tänkt på miljoner saker jag borde fixa med och dona och göra sitter som fastklistrad på skrivbordsstolen och gör - i n g e n t i n g. Jo - jag pratade med Mirakelkvinnan och bestämde "lektid" på söndag, dvs två urglada döttrar och två lika glada mammor. Vet inte vilka som tjattrar mest. Mannen, sonen och hunden får försöka hänga på bäst de kan.

  Annars är den kommande veckan ett oskrivet blad. Till svärföräldrarna på lördag, och kompislek på söndag. Maken börjar semester på måndag och vill och behöver nog mest göra absolut ingenting skulle jag tippa. Samtidigt vill barnen exakt det motsatta. De vill helst göra allt samtidigt. Dottern börjar dessutom bli så stor att hon lärt sig värdera upplevelser. Sommarstugan smäller liksom inte lika högt som utomlands. Köpa glass och cykla och bada, grilla på gården, fika med kompisar räcker liksom inte riktigt.

  Ändå är det just de dagarna jag uppskattar mest - de där vi allihop går runt och skrotar; barnen leker med kompisar, och vi släpar ut lektält och filtar, saftflaskor och glasspinnar. Maken och jag släntrar runt med korsord, kaffekoppar, en och annan bok och kanske en och annan sommarpratare på radion. Ibland är ungarna försvunna långa stunder, och rätt vad det är kommer sju-åtta stycken farande och alla vill något samtidigt, nån är kissnödig, nån behöver plåster och nån vet inte vad de skall hitta på, och nån är osams. Man pekar, medlar, hittar plåster och föreslår (fjärran) aktivitet, och vips: alla borta och lugnet återställt.

  Nå - vi får väl se vad vi hittar på. Jag funderar lite på BonBon-land, eller Experimentarium i Köpenhamn. Eller kanske Tivoli eller Bakken någon dag. Till landet kan vi inte åka mer än korta turer innan vattenpumpen är fixad. Ödets ironi: först går pumpen sönder, så fixar vi den, eller rättare sagt köper en ny. Då sinar brunnen! När det finns vatten i brunnen igen, går (nya) pumpen sönder. Det är liksom inte m e n i n g e n att vi skall ha vatten i torpet känns det som. Varmvattenberedaren är också sönder sedan förra året - fast det känns inte lika akut. Dels krävs det ju att man skall ha vatten för att märka att man inte har varmvatten, och dels kan man ju alltid värma på spisen.

Men som sagt: jag gör ingenting av allt jag borde, och idéer om sommarlovsaktiviteter mottages tacksamt!

Efter en minst sagt gnällig förmiddag, där mamman ingalunda var den trevligaste kom vi så äntligen utanför dörren; jag, Storasyster och Lillebror. Ena tonårsextrasonen flydde fältet så fort han fick chansen, och den andre tryckte framför datorn och kunde inte lockas fram med löfte om Malmös godaste glass.

Vi cyklade genom parken och upptäckte en barnteaterföreställning med clowner. Hepp! Här bänkade vi oss så klart i gräset och njöt av hur man i clowntappning framförde Prinsessan på ärten, utan prinsessa. Lillebror tjoade entusiastiska goda råd åt clownerna, och Storasyster ansträngde sig till det yttersta att bibehålla cool-imagen bakom mörka solglasögon.

Framme på Drottningtorget var det bara att konstatera: De h a r Malmös godaste glass!!! Lillebror träffade en tjej från samma dagis, solen sken, vi njöt - och eftersom det är sommarlov fick Storasyster en kula till, jag fick smaka om kaffet var lika gott som glassen (inte riktigt, men nästan) och Lillebror fick mjölk.

Vi hann en sväng in på Humanitetens hus också, och lade pärlor i rören på löftestorget att vi lovar att inte använda mjällshampo i förebyggande syfte, att vi alltid skall dosera tvättmedel rätt och att vi inte skall kasta annat än kiss, bajs och toapapper i toaletten (Det röret hade flest pärlor).

 På hemvägen hann vi premiärplaska i plaskdammen och upptäcka att det nästan blev jämnvikt i värstinggungan om båda ungarna satt tillsammans på ena sidan och jag på den andra.

(Här en betydligt mindre och mesigare variant...)

 Vi skiter i avancerade planer imorgon. Det är midsommarfirande i Folkets Park, kl. 10. Dit går vi. Stång och tävlingar och en och annan glass. Det blir säkert hur bra som helst. Exet kan ta sina exakta tider och sin planering och frottera sig i dem tills han storknar om det honom lyster. En gång i tiden valde han att sätta barn till världen tillsammans med mig (och för all del vice versa) och det kan aldrig göras ogjort. Det är meningslöst att hålla på och tjafsa och tjura.

 Storasyster blev filosofisk när hon satt med glass nummer två; Mamma - allting blir liksom som ett äventyr med dig. Kommer du ihåg när vi klättrade upp i trädet och läste "Det blåser på månen"? Jo - vännen det glömmer jag aldrig. Jag minns också att jag inte hade en krona att, ex som nu köpa glass(ar) för, att vi var i Folkets Park hur många gånger som helst utan att åka en enda karusell, eller gå in på dyra terrariet, att vi gjorde soffbio i vardagsrummet, med kompisar, biljetter, mörkläggning och popcorn den sommaren, för att Storasyster tjatade så om att gå på bio och jag inte hade en spänn till några biljetter.

Begagnade regnkläder eller vinteroveraller har ingen unge någonsin dött av - men utan fantasi kan man inte leva. I alla fall inte på insidan. Middagen m å s t e faktiskt inte innehålla hela djäkla kostcirkeln varanda gång och serveras på slaget. Ju mera exet bråkar, och kanske på ytan "vinner" i sin krigföring - desto mera förlorar han i längden är min fasta övertygelse. Så det så!

...att Storasyster Ä*L*S*K*A*R sitt nya rum! Vi har ju "överraskningsiordningfixat" medan hon var hos pappan. Allting var rätt!

Och Lillebror har premiärbowlat OCH fått till en strike. Den kom precis innan han lyckades stoppa in handen i den där mojängen som kloten kommer tillbaka genom och var en hårsmån från att klippa av sig fingrarna. Nu klarade han sig med förskräckelsen, två plåster och en ofrivillig paus i bowlandet, medan de fixade igång apparaten igen...

 På fredag får jag för första gången sedan 2003 träffa min dotter på hennes födelsedag! Och inte vilken födelsedag som helst, utan självaste 10-årsdagen! På hennes fyraårsdag hade vi stort kalas med halva dagis och hela släkten; jag hade gjort en Barbie-prinsess-tårta och en glassbombstårta. Maken var konstig och frånvarande och följande dag meddelade han att han flyttade. Sedan dess har hennes födelsedag råkat infalla på "hans" vecka, och rabiat som han är har det i n t e gått att kompromissa om detta. Medan vi fortfarande bodde på samma gård, stod hon flera gånger gråtande under mitt köksfönster och ville, men fick inte, komma in.

 I år blir det rättvist; hon vaknar hos pappa och blir sjungen för på morgonen. På skolan har de månadskalas på fritids, för alla som fyllt år i maj, och när hon kommer hit har hon och maken kokt ihop att vi skall gå och bowla och äta italiensk buffé. (Själv hade jag tänkt mig någonting mera i stil med vita dukar och bubbelvin, högtidligt tal av rörda mamman osv, men jag röstades ned... Det ÄR ju inte jag som fyller år)

  Sedan har vi tårtkalas på lördagen, och på söndagen åker vi till svärföräldrarna för kombinerat morsdags-tioårs-firande, så det blir kalas i dagarna tre! Precis som sig bör! Tanken är att dotras rum skall vara, inte bara beboeligt, och befriat från flyttkartonger med skit som inte är hennes, utan till och med riktigt mysigt innan fredag, med nya mattorna och lamporna från IKEA-turen. Skrivbordet uppsatt och den nya neongröna plaststolen, tavlor och nya överkastet på plats.

Det blir nog bra det här!

Storasyster sade den här vid frukostbordet idag. Lillebror fattade nada, maken höjde på sin höjd ett halvt ögonbryn och Hondjursmamman skrattade så hon satte morgonkaffet i vrångstrupen!

 "Windows kan tyvärr inte hitta filen. Går det bra med en yoghurt istället?"

 Förresten sade en av mina små försteklassare en fining också!

"Vet du varför mammutarna dog ut? - Jo - för det fanns ju inga papputar"

 Det är faktiskt inte r ä t t v i s t att vakna med feber, huvudvärk och dunderförkylning när Lillebror och jag skulle ha våran mysdag!

Vi hade Öppet Hus i skolan en lördag i höstas, och tjuvstartar sportlovet med att vara "komplediga" idag. Storasyster är i skolan och vi skulle mysa (Lille mannen har särskilt önskat sig att vi skulle ha mysbyxor på oss) hela dagen.

Förvisso har jag knaprat i mig tabletter så att jag håller mig på benen (de mysbyxeförsedda) och Lillebror kollar film och stortrivs - men ändå! Nu räcker det faktiskt!

 Det är inte för intet som jag kallar Mirakelkvinnan för just Mirakelkvinnan. (Se persongalleri, för jag ids inte länka) I söndags åkte jag och Storasyster dit med fem par trasiga barnbyxor och åkte hem framåt kvällen ordentligt lekta med och matade, med alla byxorna tjusigt lappade. Makens nya finbyxor fick stanna över natten tills de uppnått exakt rätt längd, men allra, allra gladast var Lillebror.

Som genom trolleri knåpade hon ihop en mantel åt honom, och då talar jag inte om vilken mantel som helst, utan B a t m a n s mantel!!! En liten titt i skåpen, en bit fodersiden här och en annan där, trixa och tänka lite och vips: En styck fantastisk Batmanmantel med precis de rätta "taggarna" i kanten. Blå på ena sidan och svart på andra, med kardborrband i halsknäppet så han inte fastnar och kvävs när Batman klättrar i träd, och med en vidd så att man kan sträcka armarna rakt upp och ändå ha tyg kvar baktill.

Snacka om femårspresent!

Nu har jag för allra sista gången nattat min lille fyraåring. När han vaknar imorgon är han fem och inte så liten längre. Mycket belåten med att extratonårssönerna också är här så att det blir mååånga som sjunger för honom i morgon bitti. Tänk f e m år! Är jag egentligen småbarnsförälder över huvudtaget längre? Var går egentligen gränsen?